Byråkratisering

Från The Scientific Journal Club på LinkedIn hittade jag två artiklar som otäckt väl beskriver känslan man har ibland som forskare just i steget mellan post-doc och PI. Den första, en kolumn i Nature, börjar med orden "When I grow up, I want to be a scientist. Sometimes, though, I fear that it is no longer possible." Författaren fortsätter: "My academic experience thus far has taught me that science has become something done mainly by graduate students and postdoctoral researchers" Och så känns det. Ju närmare man kommer att bli erkänd som en "riktig" forskare, ju längre bort kommer man från det. Det blir mer administration, mer tid går till att söka pengar, o.s.v. 

Den andra artikeln, från tidskriften Medical Hypotheses, "The cancer of bureaucracy: How it will destroy science, medicine, education; and eventually everything else" beskriver hur komittébeslutsfattandet sprider sig om en cancer och att ingen längre har någon individuell beslutsrätt och därmed heller inget individuellt ansvar. Det sista är naturligtvis inte ett problem bara inom vetenskapen utan i högsta grad i samhället i stort. I den artikeln är den något dramatiska slutsatsen att byråkratiseringen kommer att leda till en samhällskollaps och en tillbakagång till ett agrart medeltida samhälle... 

Jag tror inte riktigt att det är så illa, men det känns verkligen som om man jobbar sig bort från forskningen ju längre man stannar i akademin. Känner folk det på samma sätt inom andra områden också?

Livets enzym

På den pågående ISACS4-konferensen på MIT under titeln "Challenges in renewable energy" handlar mycket om kemin bakom vattendelning med hjälp av ljus. Vattendelning är kärnan i den process som vi känner som fotosyntes. Även om fotosyntes oftast är sett som produktion av organiska molekyler från koldioxid, vatten och ljus så är det i delningen av vatten till syre och väte som nästan all energi utvinns. Därför är det naturligt att mycket av diskussionerna här handlar om just vattendelning och möjligheterna för artificiell fotosyntes.
Speciellt har det varit mycket uppmärksamhet kring en artikel som publicerades i Nature* för två veckor sedan där strukturen hos enzymet som är ansvarigt för vattendelningen bestämts i detalj. Enzymet kallas Photosystem II (PSII) och är en av de allra viktigaste byggstenarna för livet på jorden. Så mycket att en av talarna kallade det för livets enzym.

Att känna till strukturen hos enzymet är inte bara viktigt ur en grundforskningssynvinkel, det hjälper även till att tillverka konstgjorda katalysatorer för vattendelning. En av de mer uppmärksammade är det artificiella löv som nyligen presenterades av konferensens ordförande Dan Nocera. Det är en stålskiva med katalysator för syreproduktion på ena sidan och väteproduktion på andra. (En prototyp finns redan utställd på MIT museum). Det är ett stort framsteg, men det är fortfarande mycket forskning som behövs innan vi kan säga att problemet med vattendelning är löst, vilket skulle vara ett viktigt steg mot en grönare energiframtid. Vätet från vattendelning kan inte bara användas direkt som bränsle, t.ex. i en bränslecell för att generera elektrisk energi det kan även kombineras med med koldioxid för att ge olika flytande bränslen. Som en intressant sidonot kan man nämna att Nocera kallade växternas förmåga att använda det frigjorda vätet att tillverka socker en "intressant ingenjörslösning" för att de inte kan lagra väte i gasform.

ISACS4 är en intressant konferens om ett mycket intressant och aktivt område där många av världens främsta fysikalkemister är verksamma.

* Nature 473, 55 (2011).

Location:Cambridge, Ma