Statistik om doktorander

Här kommer ett tips på ett dokument från Högskoleverket och Statistiska centralbyrån med statistik om doktorander 2007. Det finns tabeller över antaler doktorander, antalet nybörjare och antalet examinerade uppdelade per vetenskapsområde universitet/högskola och kön. I slutet av dokumentet finns mer detaljerade tabeller. Man kan bl a se att antalet doktorander 2007 minskat sju procent jämfört med 2006. Speciellt noterbart är att andelen kvinnor minskat jämfört med perioden 2001-2006. 

1,4 miljarder delas ut till långsiktig finansiering av forskning

Vilka som fick pengar i den andra omgången av Linnéstöd, som innebär att starka forskningsmiljöer får 5-10 miljoner/år under tio år, offentliggjordes igår. Mer information och en lista på de 20 linnemiljöerna finns här. Precis som vid första utdelningen för två år sedan fick Lunds universitet flest ansökningar beviljade. Den stora fördelen med dessa Linnéstöd är att de betalas ut under tio år. I vanliga fall kan forskare i Sverige få anslag för perioder om två eller tre år så Linnéstöden underlättar långsiktig planering. Trots att 5-10 miljoner per år låter mycket så blir det ändå inte så mycket utslaget per forskare eftersom dessa Linnémiljöer oftast är sammansatta av flera forskargrupper (som i sin tur består av flera forskare) som gemensamt gör en ansökan. För att få fram högkvalitativ forskning behöver de ingående forskargrupperna naturligtvis ändå ansöka om andra anslag som ges för kortare perioder. Men dessa 5-10 miljoner under tio år ger ändå en välkommen långsiktig basfinansiering som gör att man  blir lite mindre känslig för kortsiktiga förändringar av annan finansiering.

Mirakelbil

Jag har inte sett något om den i svensk press, men Reuters har släppt en video om hur ett japanskt företag som heter Genepax skall ha presenterat en bil som "drivs av enbart vatten".
Företaget menar att man med hjälp av en "membrane electrode assembly" kan dela upp vatten i syre och väte med hjälp av en "välkänd kemisk reaktion". Vätet nyttjas i en bränslecell för att ge den energi som driver bilen. De enda avgaserna sägs vara vatten.

Men vänta lite nu. Alla med minsta kunskap om kemi eller fysik vet att om man delar upp en molekyl och sedan låter produkterna åter reagera så ger den reaktionen maximalt lika mycket energi som det kostade att bryta isär molekylen. Allt annat skulle strida mot termodynamikens första huvudsats, och man skulle i princip skapat en evighetsmaskin. Förutsägbart nog så är Genepax sidor om själva energiprincipen under konstruktion. På den japanska sidan finns lite info, bl.a. bilden nedan som någon kanske kan förklara.

På wikipedia diskuteras huruvida vätet bildas med hjälp av någon metallhydridprocess, eller liknande, men då skulle det vara detta som i så fall är bränslet som skulle behöva fyllas på eftersom metallhydriden förbrukas i processen. Det skulle också motsäga Genepax påstående att vatten är enda restprodukten.


Jag tror att det är en form av grovt felaktig marknadsföring som uppenbarligen Reuters föll för utan att blinka.

Andra bloggar om: bränsleceller, evighetsmaskin, fysik, vetenskap, elbilar.

Akdemisk skandal?

Nej, det här ska inte handla om Tiina Rosenberg och en promotionsmiddag i Lund. Utan om en helt annan typ av "akademisk skandal". Torbjörn Tännsjö är nämligen mäkta upprörd i ett inlägg på DN debatt.

Det hela handlar om en utlysning av en professur vid Södertörns högskola där, enligt Tännsjö annonstexten är som att läsa den tilltänkta personens CV. Tännsjö gör sedan ett stort nummer av det minsann inte går till så vid universiteten när man utlyser professurer i filosofi, och drar slutsatsen att Södertörns högskola inte är mogen för att bli universitet och kallar saken för en "akademisk skandal". Och man kan ju i och för sig tycka att det är en skandal.

Men i så fall en skandal som upprepas med jämna mellanrum på svenska lärosäten, med eller utan universitetsstatus. Många är de utlysningar av akademiska tjänster som har en och endast en tilltänkt kandidat då kravprofilen formuleras.

Det här är också ett område där dubbelmoralen frodas. I en generell diskussion säger nästan alla seniora forskare man talar med att det är självklart att den mest meriterade inom ett någorlunda brett fält ska få tjänsten, men när det rör den egna institutionen, eller forskargruppen finns det alltid en eller annan omständighet som i just det här speciella fallet talar för en väsentligt snävare kravprofil. Och då har man till sist en situation där de inte bara i teorin utan också i praktiken öppna utlysningarna blir väldigt sällsynta. Och om detta kan man säkert skriva en annan bloggpost vid ett annat tillfälle. För stunden nöjer jag mig med att konstatera att Tännsjös kritik mot akademiska skandaler bör riktas mot fenomenet som sådant, och inte reduceras till att ha något att göra med om lärosätet har universitets eller högskolestatus.

Doktorandspegeln 2008

Högskoleverket har idag publicerat en rapport med resultatet av Doktorandspegeln 2008. Ett pressmeddelande och länk till rapporten finns här. En liknande undersökning gjordes för fem år sedan och ett slående resultat är att inte så mycket förändrats sedan dess. De flesta problem som framkom då finns kvar i lika stor grad nu. En sak som försämrats sedan 2003 är att fler oroar sig för att bli arbetslösa efter forskarutbildningen. Flest oroade finns inom naturvetenskap och då speciellt kvinnliga doktorander. En artikel i Svd fokuserar att en fjärdedel av de kvinnliga doktoranderna känt sig negativt särbehandlade på grund av sitt kön.

Nanorör lika farligt som asbest?

Det har rapporterats en hel del i media de senaste dagarna om hur kolnanorör beter sig som asbest enligt en pilotstudie som publiceras i nästa nummer av Nature Nanotechnology [1]. Eftersom jag jobbar med nanorör är det här naturligtvis något som jag finner intressant. Att nanorör skulle kunna bete sig på samma sätt som asbest är inget nytt. De har, ytligt sett, liknande form och är båda svåra att bryta ner.

Toxicologists have derived a paradigm in which a hazardous fibre is one that is thinner than 3 µm, longer than ~20 µm and biopersistent in the lungs, in other words not dissolving or breaking into shorter fibres

skriver man i artikeln. Detta stämmer in på en del nanorör även om de flesta är kortare än det nämnda gränsvärdet 20µm.

I studien har man injicerat nanorör i bukhålan på möss och undersökt effekterna på bukhålans mesotelhinna (korrekt översättning?). Asbestinandning kan nämligen leda till cancer i samma hinna i lungsäcken, men istället för att låta mössen andas in nanorör, vilket är svårare att genomföra på ett kontrollerat vis, så använde man buken som substitut. Det visar sig då att de längsta nanorören ger liknande inflammationer som asbestfibrer. Studien är en viktig och kan förhoppningsvis leda till att forskare (som nu är de enda som utsätts för nanorör) kan visa lite mer försiktighet i kontakten med materialet, samt att man redan nu vidtar åtgärder för att minska eventuella skadeverkningar som kan komma i samband med storskalig produktion och användande. Det finns dock ingen anledning till panik och inget behov av att förbjuda användning av nanorör eller liknande.

Man skall ha klart för sig att trots att studien är välgjord och att resultaten är oroande så finns flera caveat som nämns i artikeln, men i allmänhet inte i pressrapporterna: för det första har man inte studerat huruvida nanorören faktiskt orsakar t.ex. lungcancer. Man vet bara att de ger liknande initiala symptom som asbest inte om utvecklingen är liknande. Inkubationstiden för asbestskador är 20-50 år, så det är oerhört svårt att undersöka. Man vet heller inte om nanorören faktiskt kan ta sig igenom lungvävnaden fram till mesotelhinnan eller om kroppen klarar av att bryta ner dem innan dess och då inte om det är möjligt att de kan ta sig fram i så stora mängder så att de når upp till en farlig nivå. Att som Vetenskapsradion utropa att "Långa kolnanorör lika farliga som asbest" är därför väldigt spekulativt. Forskarna påpekar dock att de inte undersökt huruvida nanorör har andra farliga egenskaper än att just vara fibrer. De avslutar med uppmaningen att dessa frågor skyndsamt bör adresseras innan den kommersiella användningen av nanorör tar fart.

Slutsatsen av studien är alltså inte "nanorör lika farliga som asbest" utan det kan finnas en risk så vi behöver fler studier i ämnet och bör vara försiktiga i vårt hanterande av nanorören. Fast det ger inte lika sexiga rubriker.

[1] Craig A. Poland, et al. "Carbon nanotubes introduced into the abdominal cavity of mice show asbestoslike pathogenicity in a pilot study." Nature Nanotech. doi:10.1038/nnano.2008.111.

Andra bloggar om: kolnanorör, carbon nanotubes, nanoteknologi, vetenskap, medicin, asbest. Intressant?

En pigg 50-åring

I år är det jubileum för en viktig liten pryl förutan vilken världen inte skulla vara sig riktigt lik. Den har gett oss CD- och DVD-spelare, streckkodsläsare, vattenpass, termometrar, skrivare och mycket, mycket annat. Och, inte att förglömma, en väldig massa roliga (och ibland frustrerande) dagar på labbet.

Det är alltså dags att gratulera lasern på 50-årsdagen!

Fast det började förstås tidigare än 1958. Redan 1917 introducerade Albert Einstein konceptet stimulerad emission som är själva grunden för lasertekniken. Och efter honom gjorde andra en hel del hårt arbete som resulterade i de första vetenskapliga artiklarna om maser (microwave amplification by stimulated emission), som publicerades 1954. Och därifrån var steget inte så långt till att förflytta sig till den del av det elektromagnetiska området som vi normalt associerar med ljus. Och så var en optisk variant av masern, LASERn - Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation, född. I alla fall i teorin.

Artikeln "Infrared and Optical Masers" av Schawlow och Townes som publicerades i Physical review 1958 är är att betrakta som det verkliga teoretiska genombrottet för lasertekniken. Det ska dock påpekas att Prokhorov och Basov vid Lebedevinstitutet i Moskva, oberoende av amerikanerna hade kommit till samma slutsatser. (Följaktligen fick de också dela på 1964 års noblepris i fysik.) Men, fortfarande hade ingen byggt ihop en laser som faktiskt fungerande. Man kan väl anta att det gjordes rätt stora arbetsinsatser på mer än en akademisk instutition under de kommande åren. Vem skulle inte vilja vara först med en fungerande laser?

Vinnare i denna vetenskapliga kapplöpning blev Ted Maiman, som 1960 kunde förevisa den första fungerande lasern, vilket ledde till en mycket känd och mycket kort artikel som publicerades i Nature. Givet vilken betydelse lasrar har idag får man nog säga att varje ord var synnerligen viktigt. Artikeln är totalt ca 300 ord lång, en dryg sida i Nature. Less is more, helt enkelt.

Maimans laser var en s.k. ruby-laser som gav millisekundslånga laserpulser av rött ljus (ca 694 nm). Sen dess har det ju onekligen hänt en hel del, och nu finns det en uppsjö av olika sorters lasrar i världen, allt från den pyttelilla (men alls inte harmlösa) laserpekaren till petawattlasern i Texas. De ger oss synligt ljus i alla färger, de kan ge oss UV-ljus eller IR-ljus, pulserna kan vara långa eller korta, vi kan använda dem i vardagslivet eller för att studera hur kemiska bindingar bryts eller för att studera astronomiska fenomen.

Utvecklingen av lasertekniken har förstås gett upphov till en hög med noblepris i fysik, och användningen av dem har också renderat nobelpris i kemi. Så, låt oss gratulera en 50-åring som både betyder massor för vetenskapen och som har så stor betydelse för oss alla i vardagslivet att vi antagligen har svårt att tänka oss livet utan den. Man vet aldrig vad grundforskningens framsteg och upptäckter kan få för konsekvenser för vardagslivet i slutänden.

Referenser:
Stimulated Optical Radiation in Ruby, T.H. Maiman, Nature, 1960, s. 493-494
Infrared and Optical Masers, A.L. Schawlow, C.H. Townes, Physical review, 1958, s 1940-1949