23 oktober, 2009

Slutspillt!

Via the physics arXiv blog fann jag en artikel [1] från Lydéric Bocquets grupp i Lyon där de en gång för alla löser ett av mänsklighetens stora dilemman: att stoppa droppet när man häller te ur en kanna. Bocquet gör mycket intressant forskning om vätskor och ytor och publicerar i tidskrifter som PRL och Nature om saker som fysiken bakom att kasta smörgås. I det här fallet knyter det också samman med det jag sysslade med i Frankrike - superhydrofoba ytor och elektrovätning.


Anledningen till att te (eller andra drycker) gärna rinner ner längs kanten på kannan istället för rakt ner i muggen/glaset har sysselsatt forskare länge. Redan1957 publicerade matematikern Joseph Keller en teori om vad som ligger bakom, och fler försök har gjorts sedan dess. Bocquet menar att det är "hydrokapillära effekter" som ligger bakom droppet. Sedan tidigare är det visat att tjockleken på pipen och ytan vätningsförmåga inverkar på hällförmågan, speciellt vid läga hällhastiheter. Dessa komponenter bestämmer tillsammans hur stark den hydrokapillära effekten är och Bocquet och hans medarbetere undersöker även lägsta möjliga hällhastighet för olika ytor med olika tjocklek. Sedan konstruerar de en tekanna med en superhydrofob yta som stöter bort vattnet och häller perfekt rakt i koppen vid alla hällhastigheter.

Det coolaste är dock att de även visade att med hjälp av elektrovätning kan man genom att lägga på en spänning mellan vätskan och ytan ändra vätningsförmågan och på så sätt sätta på eller stänga av droppandet som man vill. Något för att frustrera ovetande tegäster?

Nu väntar vi bara på en droppfri whiskyflaska. Och då alkohol och vatten har olika vätningsförmåga kanske vi måste vänta ytterligare några decennier...

[1] C. Duez, C. Ybert, C. Clanet, L. Bocquet, Beating the teapot effect. arXiv:0910.3306v1 [cond-mat.soft]
[2] J.B. Keller, Teapot effect. J. Appl. Phys. 28, 859 (1957); doi:10.1063/1.1722875


Andra bloggar om: , , , , .

22 oktober, 2009

Är nanopartiklar farliga?

Hur farliga är nanopartiklar egentligen? Det enkla svaret är att det vet vi inte. Klart är att nanopartiklar kan ha helt andra egenskaper än större mängder av samma material, det är bland annat det som gör de så attraktiva i olika tillämpningar. Men om partiklarnas egenskaper är beroende av deras storlek ställer detsamma till problem när det gäller hälsoeffekter - det räcker inte att veta att materialet är ofarligt i bulk, små partiklar kan vara farliga. Silver är inte giftigt; det är hyfsat inert och används bl.a. som dekoration på t.e.x. choklad (E174). Men i nanopartikelform är det bakteridödande och tillsätts till textilier, tvättmaskiner, tandkräm och så vidare...

Det finns ganska mycket indikationer på att många nanomaterial är hälsofarliga. Kolnanorör, som till formen påminner mycket om asbest, har länge misstänkts kunna ge liknande skador. Vissa undersökningar pekar åt det hållet, även om riskerna ofta överdrivs. Så är det när man vill ge braskande rubriker och en bra story. Fast man undrar om det inte istället oftare är så att man ignorerar potentiella risker. När man hittar silvernanopartiklar överallt, fullerener i hudkräm och "Nano-Stretch Networks" (vad det nu är) i make-up och mycket mer, undrar man om det verkligen är helt säkert.

Det finns indikationer på att silvernanopartiklar kan orsaka skador på DNA hos däggdjur (ref i [1]). En läsvärd artikel i Journal of Nanobiotechnology (open access) [2] tar upp kända och okända risker med nanomaterial. Nyligen kunde man också läsa om hur två kinesiska kvinnor dött och ytterligare fem drabbats av permanenta lungskador efter ett arbetat oskyddat i en färgfabrik. I en artikel i European Respiratory Journal [3] skriver författarna att:

These cases arouse concern that long-term exposure to some nano particles without protective measures may be related to serious damage to human lungs.
Förhållandena i den kinesiska färgfabriken, som var oerhört smutsiga, kan naturligtvis inte jämföras med lite silverpartiklar i strumporna. Men man skall ändå ha i beaktande att riskerna inte är helt klara. När man köper fullerener eller nanorör till sitt labb är etiketten märkt med "Caution: product not fully tested." Nu går tyska miljöskyddsmyndigheten UBA och uppmanar till försiktighet, enligt en artikel i Süddeutsche Zeitung. (Även i Stern.) Man råder folk att
die Verwendung von Produkten, die Nanomaterialien enthalten oder freisetzen können, so lange zu vermeiden, wie ihre Wirkungen in der Umwelt und auf die menschliche Gesundheit noch weitgehend unbekannt sind
undvika användningen av produkter som innehåller eller frigör nanomaterial, så länge som deras inverkan på miljö och mänsklig hälsa i stora drag är okänd.
Man vill även ha en märkning av produkter som innehåller nanomaterial.

Som alltid gäller det att vara lite kritisk; att inte köpa reklamen rakt av, men heller inte att lyssna på skräckpropagandan. Det är som författarna skriver i inledningsartikeln till den nya tidskriften Nanotoxicology [4]
The rapid expansion of nanotechnology promises to have great benefits for society, yet there is increasing concern that human and environmental exposure to engineered nanomaterials may result in significant adverse effects. [...] These risks are likely to be different for different nanomaterials, ranging from perceived and very low for most, to real and very high for some. There are many questions that remain to be addressed, and we foresee for the future a continuing extended research in nanotoxicology. A full understanding of the hazard of NP will make a major contribution to the risk assessment that is so urgently needed to ensure that products that utilize NP are made safely, are exploited to their full potential and then disposed of safely. [min fetning]
Varken UBA eller jag tycker att man borde undvika nanomaterial helt och hållet. Det finns helt klart många fördelar med dem, såväl för miljön som för hälsa och användarvänlighet. Däremot så borde man kanske tänka sig för en extra gång och fundera över om de där nanopartiklarna verkligen tillför så mycket. I många produkter känns det som om det helt enkelt låter bättre att man använder nano-något.

UPPDATERING: Idag (23/10) publicerades en artikel i Aquatic Toxicology av danska forskare som visar att silvernanopartiklar kan orsaka respirationsstress hos abborrar.


[1] S. M. Hussain, J. J. Schlager, Safety Evaluation of Silver Nanoparticles: Inhalation Model for Chronic Exposure. Toxicol. Sci. 108, 223-224, (2009); doi:10.1093/toxsci/kfp032
[2] P. H. M. Hoet, I. Brüske-Hohlfeld, O. V. Salata, Nanoparticles – known and unknown health risks. J. Nanobiotechnol. 2, 12 (2004), doi: 10.1186/1477-3155-2-12[3] Y. Song, X. Li, X. Du, Exposure to nanoparticles is related to pleural effusion, pulmonary fibrosis and granuloma. Eur. Respir. J. 34, 559-567, (2009); doi:10.1183/09031936.00178308
[4] G. Oberdorster, V. Stone, K. Donaldson K, Toxicology of nanoparticles: A historical perspective. Nanotoxicology 1, 2-25, (2007); doi: 10.1080/17435390701314761

Andra bloggar om: , , ,

15 oktober, 2009

Föreläsningstips

För den vetenskapsintresserade som råkar ha lite tid (tex för att man är hemma och är sjuk) till övers kan följande rekommenderas:

Onlineföresläningar med massor av nobelpristagare
. Allt på engelska förstås.

14 oktober, 2009

Blodidentifiering på brottsplatsen

Det är i alla fall i princip en möjlighet - i framtiden. I en artikel [1] i  Analytical Chemistry har två forskare lyckats använda Raman-spektroskopi för att bestämma från vilken av tre arter prover av torkat blod kommer. Det kanske inte låter så imponerande att kunna säga om blod kommer från en människa, katt eller hund, men det är en mätning som med andra brottplatsmetoder, som bygger på antikropp-antigen-analys, förbrukar en del av provet. Därtill kan de bara svara ja eller nej på frågan om det är mänskligt blod. För att bestämma art måste man göra analyser i ett labb. Raman, som bygger på att man skickar in laserljus mot sitt prov och tittar på vilka molekylvibrationer som sätts igång vilket syns i ljuset som reflekteras, är i princip en icke-destruktiv metod, även om det är möjligt att bränna sitt prov om man klämmer i med för hög lasereffekt. Det gör att även om man bara har mycket små mängder av blod kan man analysera det utan att förstöra provet för vidare analyser.

Ramanspektrumen från de olika blodproverna är mycket lika varandra, men med hjälp av statistisk analys av tre olika variabler kunde man med stor säkerhet säga om ett prov kom från en människa, katt eller hund. Vidare menar forskarna att de bara tittade på en del av möjliga signaturer i blodet.

“If you have a sensitive enough instrument, you could categorize blood based on composition,” says Almirall [an expert in analytical forensic techniques from Florida International University]. “Man or woman: there may be a signal in there associated with hormones. Smoker or nonsmoker: nicotine signals may be in there. [2]
För den här artikeln använde forskarna en avancerad Ramanspektrometer som definitivt inte är portabel, men handhållna instrument finns, även om upplösningen ännu är alltför låg för att fungera för blodanalys. Forskarna skall nu gå vidare med att analysera prover från donatorer för att se vilka parametrar som går att utläsa. Om det går som de önskar kanske verklighetens CSI i framtiden kan läsa av en blodfläck redan på brottsplatsen och tala om att den kommer från en vit kedjerökande man i medelåldern... and that's not the victim...

Artiklar (bakom betalvägg).
1. Virkler, K.; Lednev, I. K., Blood Species Identification for Forensic Purposes Using Raman Spectroscopy Combined with Advanced Statistical Analysis. Anal. Chem. 2009, 81, 7773-7777.
2. Gebel, E., Species in a snap: Raman analysis of blood. Anal. Chem. 2009, 81, 7862.


Andra bloggar om: , , , ,

07 oktober, 2009

Årets kemipris...

...var som så många gånger förr snarare ett biologipris än ett kemipris, om än för viktiga och spännande upptäckter. Nämligen ribosomers struktur och funktion.Ribosomer finns i cellerna hos alla levande varelser, och deras uppgift är att läsa av genetisk information och styra produktionen av proteiner.

Pristagarna belönas för att de lyckats fastställa hur ribosomer ser ut på atomnivå, med tekniker som röntgenkristallografi och elektronmikroskopi, för att såsmåningom producera tredimensionella bilder av ribosomerna på atomnivå.

Det här är en grundläggande biologisk upptäckt, som på sikt kan vara en del av den kunskap vi behöver för att komma tillrätta med problemet med multiresistenta bakterier. Och det är stora vetenskapliga framsteg som ligger bakom årets pris. Men det är tveksamt om det verkligen är är att klassificera som kemi. Å andra sidan kan ju en fysikalisk kemist glädja sig åt årets pris i fysik.

06 oktober, 2009

I år handlade det om ljus

Årets Nobelpris i fysik får väl sägas hamna i kategorin "alla känner till det". Sällan har väl ett fysikpris haft så direkt inverkan på folks vardag som de optiska fibrerna och CCD-detektorn.

Kinesen Charles K. Kao fick halva priset för att ha listat ut vad det var som begränsade hur långt man kunde skicka ljus genom en optisk fiber. Att glasfibrer kan användas för att leda ljus visste man redan på 1920-talet. Genom att ljuset totalreflekteras när det träffar en yta mellan ett optiskt tätt material (som glas) och tunnt material (t.ex. luft) i hög vinkel kan en stråle skickas genom en glasfiber även om den är böjd. Det är samma effekt som gör att en vattenyta ser ut som en spegel om man ser den underifrån. Men de tidiga fibrerna var inte tillräckligt genomskinliga; efter några tiotals meter återstod bara någon procent av ljuset som skickats in. Det duger inte för långväga kommunikation. Kao, som jobbade på Standard Telecommunication Laboratories i England räknade och mätte och kom fram till att det framförallt var orenheter i glaset som användes i de tidiga fibrerna som låg bakom den dåliga genomsläppligheten. Han föreslog därför att man skulle arbeta på att ta fram glas av ren kiseloxid, det som idag kallas kvartsglas. Kao insåg även att i tjocka fibrer får många olika svängningsmoder hos laserljuset plats. Även detta leder till spridningseffekter som begränsar hur långt man kan skicka signaler. Kao lyckade få gehör för sina idéer och utvecklingen av tunna glasfibrer i superrent glas där en tunn kärna med högt brytningsindex omges av glas med lite lägre brytningsindex utvecklades snart. Dessa singelmodfibrer är det som ligger till grunden för den fantastiska utvecklingen inom kommunikation vi sett de senaste decennierna. Den teoretiska gränsen för överföringshastighet i en optisk fiber ligger någonstans runt 12Tbit/s och även om vi än så länge bara kan utnyttja några procent av detta så är det ändå miljoner gånger mer än vad som är möjligt till exempel med radiovågor; det är inte konstigt att fibrerna är populära som informationsbärare. Idag används runt en miljard km optisk fiber för att skicka data jorden runt. När jag läste en kurs i fiberoptisk kommunikation för några år fick vi höra att runt om i världen lades ny fiber ut med ljudets hastighet, dvs ca 350 meter ny fiber varje sekund, dygnet runt.


Den andra delen av priset handlar också om ljus, men istället om hur man kan fånga det. CCD-detektorn har revolutionerat vetenskaper som astronomi, men även hur vi i vardagen ser på foto. En CCD är som alla vet detektorn i många kameror och gör jobbet att omvandla fotoner, ljuspartiklar, till elektroner som vi kan spara och behandla i våra datorer. Willard S. Boyle och George E. Smith som utvecklade CCDn arbetade på det legendariska Bell Labs när de fick idén efter timslångt brainstormingmöte. Det tog bara några veckor efter det tills den första prototypen tagits fram. Principen bygger på den fotoelektriska effekten som Einstein förklarade i en av sina artiklar från sitt annus mirabilis; när en ljuspartikel träffar ett material kan den slå loss en eller flera elektroner i materialet. Dessa kan man sedan detektera på olika sätt. En CCD består av en p-dopad kiselskiva (p-dopad innebär att ström leds av positivt laddade "hål" istället för elektroner) med en metalelektrod (gate). När en positiv spänning läggs på gaten trycks hålen bort och ett område kallat utarmningsomåde bildas. De elektroner som bildas när ljuset träffas detektorn "fastnar" i utarmningsområdet. Vanligtvis skulle elektronen snabbt träffa ett hål och förintas, men i utarmingsområdet, som fungerar som en brunn för elektroner, finns inga hål kvar. Därför kan man samla på sig elektroner där tills man är nöjd eller tills brunnen är full. Då kommer nästa trick bakom Nobelpriset. För att läsa av hur många laddningar som samlats i varje brunn flyttar man dem rad för rad till kanten av detektorn där de i en speciell läsrad flyttas vidare till en A/D-omvandlare som gör om antalet laddningar i varje brunn till en digital signal. Med hjälp av speciell mjukvara kan man sedan återskapa bilden från detektorn och spara den i digital form.

Det som framförallt gjort att CCDn revolutionerat vetenskap som astronomi är inte bara fördelen att bilden lagras digitalt utan även att CCD är oerhört känslig, därtill känslig för alla färger, från långvågigt infrarött till extremt kortvågigt röntgenljus. Idag är alla teleskop utrustade med CCD-detektorer och rymdteleskop hade inte varit möjligt utan dem. Kepler har en detektor med nästan 100 miljoner pixlar, men att tänka på innan du köper nästa kamera för att hänga med i megapixelracet är Hubble-teleskopet ursprungligen var utrustat med en 2,5MP-detektor - mindre än de flesta mobiltelefoner idag.

Värt att nämna i sammanhanget är hur årets priser verkligen illustrerar principen om att stå på jättars axlar. De optiska fibrerna hade inte fungerat om det inte varit för utvecklingen av lasern (NP 1964) och halvledarlasern (NP 2000). Och CCDn bygger på halvledarteknik (NP 1956) och integrerade kretsar (NP 2000) utan vilket vi inte haft datorer heller.

Andra bloggar om: , , , , .

05 oktober, 2009

Varför försvinner inte kromosomerna

Årets nobelpris i fysiologi eller medicin går till Elizabeth Blackburn, Carol Greider och Jack Szostak för deras upptäckter om telomerer och telomeras.


Frågan som deras forskning har svarat på är hur kromosomerna bibehåller sin längd. Det är nämligen så att då kromosomerna kopieras vid celldelningen så kommer inte den allra yttersta delen av kromosomen med, alltså blir kromosomerna aningen kortare för varje celldelning. Om detta var den enda processen så skulle kromosomerna naturligtvis försvinna tillslut, men de gör de ju inte så något måste finnas som hindrar detta. Detta något är telomerernas (kromosomändarnas) uppbyggnad av repeterade sekvenser (hos människan TTAGGG som upprepar massor av gånger) tillsammans med enzymet telomeras som bygger upp telomererna igen genom att sätta dit nya DNA-byggstenar.

Intressant nog så lyckades DNs Karin Bojs förutsäga pristagarna i en artikel som publicerades igår. Det blir spännande att se om fysik- och kemipristagarna också blir några som nämnts i hennes text.

02 oktober, 2009

Ig Nobel prisen

I väntan på den riktiga nobelprisen så kan man läsa om vilka som fått årets Ig Nobel pris som delas ut för upptäckter som först får människor att SKRATTA och sedan TÄNKA. 2009 års pris delades ut igår. Som forskare på Sveriges lantbruksuniversitet får jag väl speciellt nämna priset i veterinärmedicin som tilldelas brittiska forskare som visat att kor som har namn ger mer mjölk än kor utan namn. En komplett lista (på engelska) finns här.