Att tysta sanningen i domstol

Det är säkert många som redan hört talas om författaren Simon Singhs dust med the British Chiropractic Association (BCA). Singh, författaren bakom populärvetenskapliga bästsäljare som Fermats sista sats och Kodboken och senast Trick or Treatment (Salvekvick och kvacksalveri), kritiserade i the Guardian BCA för att främja behandlingar vars effekt inte kan bevisas. Ordagrant skrev han:

The British Chiropractic Association claims that their members can help treat children with colic, sleeping and feeding problems, frequent ear infections, asthma and prolonged crying, even though there is not a jot of evidence. This organisation is the respectable face of the chiropractic profession and yet it happily promotes bogus treatments.

BCA svarade på det viset som verkar vara på modet nu hos organisationer med problem, de stämde Singh för förtal (libel). Till sin hjälp har de de brittiska förtalslagarna som ytterst starkt står på den kärandes sida och den svarande tvingas i princip bevisa sin oskuld. Förtalsmål avgörs som civilmål, vilket innebär att den förlorande parten kan tvingas betala sin motståndares rättskostnader, något som kan uppgå till hundratusentals pund. Det är alltså inte riskfritt att försvara sig om man anser sig stämd på felaktiga grunder.

I Simon Singhs fall handlar fallet i sista hand om betydelsen av ordet "bogus". Singh menar nämligen inte att BCA medvetet försöker lura folk till felaktig behandling, utan använder ordet bogus i betydelsen "not genuine", oriktig. BCA menar sin sida att bogus används i betydelsen "sham", vilket innebär en medvetenhet om metodens oriktighet - alltså att BCA är bedragare. I ett preliminärt utslag har domaren gått på BCAs sida. På bloggen Jack of Kent kan man läsa ur domslutet

What [Singh’s] article conveys is that the BCA itself makes claims to the public as to the efficacy of chiropractic treatment for certain ailments even though there is not a jot of evidence to support those claims. That in itself would be an irresponsible way to behave and it is an allegation that is plainly defamatory of anyone identifiable as the culprit. In this case these claims are expressly attributed to the claimant. It goes further. It is said that despite its outward appearance of respectability, it is happy to promote bogus treatments. Everyone knows what bogus treatments are. They are not merely treatments which have proved less effective than they were at first thought to be, or which have been shown by the subsequent acquisition of more detailed scientific knowledge to be ineffective. Bogus treatments equate to quack remedies; that is to say they are dishonestly presented to a trusting and, in some respects perhaps, vulnerable public as having proven efficacy in the treatment of certain conditions or illnesses, when it is known that there is nothing to support such claims.

Detta innebär att domaren tolkat betydelsen enligt BCA och att Singh nu tvingas försvara sig för en åsikt som han egentligen aldrig uttryckt. Om domaren hade gått på Singhs tolkning hade han haft bättre chanser att klara sig i en rättegång; det kan inte kallas förtal om man uttrycker en sanning. Men nu anser alltså domaren att Singh avsåg att BCA kände till behandlingarnas olämplihet och medveted ljög om detta.

Singh har ett tag våndats över om han skall överklaga beslutet (vilket kan bli mycket dyrt - över 1 miljon pund, mot kanske 200000 för att förlikas utanför domstol) och har nu bestämt sig för att göra det. Bakom sig har han ett upprop under titeln "The law has no place in scientific disputes" där en lång rad forskare, underhållare, författare, journalister och publicister säger

We the undersigned believe that it is inappropriate to use the English libel laws to silence critical discussion of medical practice and scientific evidence.

och fortsätter

we urgently need a full review of the way that English libel law affects discussions about scientific and medical evidence.

Bland signatorerna finner man bl.a. Richard Dawkins, Stephen Fry, Lord Martin Rees, Jocelyn Bell Burnell, Ben Goldacre från Bad Science, Ricky Gervais, Penn Jilette och många fler (läs hela här). Uppropet har bland annat lett till att fallet tagits upp is de stora tidningarna som The Times och The Independent. Fallet har även tagits upp i The Economist nyligen.

Själv tycker jag att det är den lägsta formen av feghet att inte våga stå upp för sina vetenskapliga argument i en ärligt debatt utan i stället försöka tysta sina motståndare i domstol. Jag hoppas att Singh vinner det här målet, annars kan det leda till att andra kritiker av pseudovetenskap och kvacksalveri väljer att vara tysta istället. Brittiska förtalslagar sträcker sig nämligen långt utanför Storbritannien. Det räcker att en bok (eller en blogg) som givit ut utomlands kunnat läsas i GB för att brittiska domstolar skall anse sig ha rätt att ta upp fallet.

Tyvärr tror jag att den här typen av metoder kommer att bli allt vanligare när det gäller att tysta kritiker och whistle blowers, inte bara i Storbritannien. Vi ser t.ex. hur skivbolag använder domstolar för att försvara status quo istället för att anpassa sig till en ny verklighet. Man kan kanske hoppas på att Streisand-effekten gör att den negativa uppmärksamheten överväger det man kan vinna med hotet om domstol.

Andra bloggar om: simon singh, pseudovetenskap, kvacksalveri, förtal. Intressant?