Tidskrävande, långsamt och oförutsägbart

Via Skor längtar ut läste jag en artikel i PLoS Biology om problemen med dagens system för forskningsfinansiering. Den beskriver väl ett system som de flesta forskare älskar att hata; ett system där ansökningar om forskningsmedel tar månader i anspråk och sedan kan ge avslag utan någon vettig förklaring: projektet är bra, med du är för ung, fick en bekant nyligen läsa om sin ansökan (uttryckt i något fler ord).

Ett stycke i artikeln som belyser problemet med finansieringssystemet är detta:

I was counselled to produce a detailed, but straightforward, program that seemed realistic—no matter if it were science fiction. I had not mentioned any direct application of our work: we were told a plausible application should be found or created. I was also advised not to put our very best ideas into the application as it would be seen by competitors—it would be safer to keep those ideas secret.

Numera är man i det närmaste tvungen att kunna visa på direkta applikationer av sin forskning - nästan inga pengar finns åt "curiousity-driven research". Man måste dessutom drömma ihop en tidsplan över hur många månader som skall spenderas på varje steg i en plan med kanske 10 steg, under de närmaste tre åren. Vem vet det? Man är tvungen att satsa på framsteg genom mycket små steg. I EU-finaniserade projekt är det vanligt att man tvingas stå till svars för att inte levt upp till den ihopdrömda planen.

Naturligvis krävs ett system för att finansiera bra forskare och sålla ut de mindre bra, men dagens metod, som blir värre och värre för varje år, är inte rätt. Finansieringsgången är oförutsägbar och oerhört tidskrävande. Att skriva en ansökan kan ta månader, sedan får man vänta ytterligare ett halvår innan man vet om man får några pengar. Under den tiden kan man inte skicka in en parallell ansökan. Därför gäller det att ha flera olika projekt på gång så att all finansiering inte hänger på en tråd. Men det innebär fler ansökningar - mer tid borta från labbet. Det är numera i det närmaste omöjligt att hitta en professor som har tid att arbeta i labbet. De bästa forskarna är helt och hållet administratörer.

Och problemet hänger till stor del samman med publiceringskulten; så mycket handlar idag om bibligrafiska data: Hur många artiklar har du publicerat; hur väl citerade är de; vad har tidskrifterna för impact factor o.s.v. Ytterligare ett citat ur den läsvärda artikeln:

At the moment, evaluating individuals and departments rewards those who produce many articles, mainly because counting papers is so much simpler than reading them. Over 20 years, this mismeasurement of science has wrought a sea change in practice: no longer are communication and record the primary purposes of publishing; instead, we now use papers as tokens to get jobs and funding.

Något måste göras åt situationen vad gäller publicering och forskningsfinansiering. Jag har inga direkta svar, men som det ser ut nu riskerar vi att förlora de bästa forskarna och kvar blir bara de bästa försäljarna. Jag känner till forskare vilkas artiklar är fulla av felaktigheter, genvägar och utelämningar. Men de är framgångsrika forskare - de publicerar mycket även om forskningen skulle mått mycket bättre av färre och mer genomarbetade artiklar.