04 januari, 2010

Om Gud och maskinen

Ett av mina favoritprogram på radio, P1:s Godmorgon, Världen!, hade i söndags ett riktigt dåligt reportage om de stundande experimenten vid LHC i CERN. Gång på gång upprepade reportern Sara Stenholm att man skall iscensätta Big Bang under experimenten, likaså gjorde Olle Hägg i påannonseringen. För det första borde det ju vara självklart att man inte skall återskapa universums födelse. Universum finns - och inget vi gör kommer att få det att ofinnas vilket borde vara en förutsättning för att återskapa det. Förutom den invändningen så har jag tidigare i den här bloggen påpekat att energierna i LHC skiljer sig dramatiskt från de som gällde vid tiden strax efter universums skapelse. Skiljer sig med åtminstone 19 storleksordningar. Det tycker jag att Ulf Danielsson borde ha påpekat (kanske gjorde han det, men det var i alla fall inte med i reportaget) men han talade hellre om de teologiska implikationerna av experimenten.

Ola Sigurdsson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, var inkallad för att försvara religionen mot de Big Bangande forskarna. Han talade sig var för de skiljda katedrarna - tanken att vetenskap och religion kan samexistera för att de handlar om olika frågor. Kunskap om hur universum skapades var enligt honom inte ett bekymmer för religionen; den senare handlar istället om ögonblicket innan - vem och varför. Visst, så kan man väl tycka, men ger inte kristendomen tarvliga svar på den frågan. Gud skapade universum av kärlek enligt Sigurdsson. Vad betyder det? Vad har man som talar för det? Det är väl bara ett annat sätt att inte våga säga att vi inte vet. I själva verket ger vetenskapen mindre och mindre utrymme för religionen - kyrkan tvingas ständigt på reträtt och hävdar inte längre att bibeln skall tolkas bokstavligt, utan att det är en form av symbolik. Vi kan ju hoppas att med mer kunskaper och mer spridning av kunskaper och upplysning så kommer fler och fler att ifrågasätta religionens inflytande. Om nu den viktigaste delen i bibeln - den som talar om hur vi blev till bara är symbolik, varför skall vi då tro på något som står där.

Jag tycker att LHC-experimenten är oerhört spännande, men att överdriva deras betydelse leder inte bara till att knäppskallar tror att de kan förstöra jorden utan också till att vi riskerar att bli oerhört besvikna när de inte leder till svaret på allt.

Andra bloggar om: , , , , .

2 kommentarer:

Pajazzo sa...

Har några frågor till er som ni kanske kan lösa. Försökte googla men kunde inte hitta några passande sökord...
1. Hur kommer det sig att värme känns varmare i luft än vatten? 37-gradig luft är ju nästan olidligt medan i vatten är det ju behagligt.
2. Varför tycker man egentligen att det 37 grader i luften är så jävla varmt när det motsvarar kroppstemperatur och väl borde vara behagligt.?
3. Hur kommer det sig att man svettas mer i fuktig värme än i torr? Sparar kroppen vätskan mer i torr värme eller vad...

mjn sa...

Off topic för den här postningen, men jag kan ju försöka svara ändå:

Det mesta här har att göra med att vatten har högre värmekapacitet än luft. För att värma en liter vatten en grad behövs nästan 4,2 kJ medan en liter luft behöver bara 1,3 J.

Människan är anpassad till att leva med en yttertemperatur på runt 25 grader C. Vid den temperaturen behöver man inte kläder för att hålla sig varm och inte heller svettas extra för att kyla bort den värme kroppens egna processer alstrar.

Att 37-gradig luft känns för varmt beror därför på att kroppen alstrar värme och för att temperaturen inte skall stiga till över 37 behöver man svettas för att kyla den.

Att vatten har högre värmekapacivitet än luft gör att fuktig luft värmer mer än torr. Vad gäller vatten vid 37 grader så får man överväga skillnaden mellan vattentemperaturen och kroppen för att avgöra hur varmt det känns. Men i japanska bad, men en temperatur på runt 43 grader är det nästan smärtsamt. Jag tror att om du spenderade flera timmar i 37-gradigt vatten, som man gör i luft, skulle det kännas mycket obehagligt.