Det n:te landet
I diskussionen till posten om förnyelsebar energi dök frågan upp om kärnkraftens säkerhetspolitiska aspekter. Johan kommenterar
Jag tycker den säkerhetspolitiska biten är enormt överdriven, redan idag kan i princip vilket land som helst bygga kärnvapen ifall de verkligen vill.En intressant fråga i detta fall är hur svårt det egentligen är att konstruera ett fungerade kärnvapen. Det är en fråga som varit aktuell ända sedan kärnvapenåldern började. Och det är en fråga som besvarades redan 1964 i ett projekt som kallades för "the nth country experiment". Svaret är att det inte är särskilt svårt alls.
I nte landet lyckade tre post docar i fysik, utan någon erfarenhet av kärnteknik, på mindre än tre år konstruera en fungerande plutoniumbomb användande endast offentliga källor för research. De antogs ha tillgång till finmekansik verkstad och sprängämnes expertis, men istället för att faktiskt testa deras design så lämnade de sina förslag till de riktiga vapendesignarna på Los Alamos som räknade ut hur ett test skulle gå.
The bomb had been run through the computers and the brains of the bomb designers—it would explode, it would wipe out a city, it would kill tens of thousands, or hundreds of thousands, of people.Det hela finns beskrivet i en mycket läsvärd artikel från 2003 i The Bulletin of the Atomic Scientist (tidskriften med den berömda domedagsklockan).*
Den enda svårigheten, kommer man fram till, är i princip att få tag på själva plutoniet av tillräckligt hög renhet. Och det är här, inte i spridandet av kärnteknik, som, enligt min mening, den viktigaste säkerhetsaspekten av kärnkraften som energikälla kommer in. Som Johan påpekar
En "omväg" runt civil kärnteknik för att bygga vapen är både ologiskt, komplicerad och väldigt dyrt ifall det bara är vapen man vill ha.Men med ökad användning av kärnkraft kommer allt större mängder kärnmaterial att finnas tillgängligt, och det blir allt svårare att hålla koll på allt. Tyvärr är det inte orimligt att en motiverad grupp av typ al-Qaida skulle klara av att bygga en bomb bara de hade tillgång till tillräckliga mängder vapenplutonium (eller uran för den delen).
Men, det är också ett problem som blir mindre med nya typer av reaktorer som ger små eller inga mängder material som går att använda till vapen. Men tills dessa kommer i användning är en restriktiv politik när det gäller kärnbränsle fortfarande nödvändig. Och fortfarande är nog den största faran det material som redan finns i stora mängder i kärnvapenländer som Ryssland. Och vem vet vad nästa Khan-nätverk säljer till vem.
* Artikel är tyvärr gömd bakom en betalvägg, men den som är intresserad kan jag skicka en pdf.
Andra bloggar om: kärnvapen, kärnkraft, vetenskap. Intressant?
7 kommentarer:
Intressant inlägg, hade inte hört talas om "nth country experiment" förut. Maila mig gärna the bulletin artikeln!
Jag har dock en invändning mot inlägget. Du skriver detta
"Men med ökad användning av kärnkraft kommer allt större mängder kärnmaterial att finnas tillgängligt, och det blir allt svårare att hålla koll på allt. Tyvärr är det inte orimligt att en motiverad grupp av typ al-Qaida skulle klara av att bygga en bomb bara de hade tillgång till tillräckliga mängder vapenplutonium (eller uran för den delen)."
Fast något vapenplutonium är det ju aldrig tal om att man kommer producera, inte heller höganrikat uran. Det som återstår då är att terrorister får tag på lwr plutonium. Jag är väldigt tveksamt till att en terroristgrupp skulle kunna bygga en fungerande plutoniumbomb av plutonium med så dålig kvalite.
Teoretiskt sett är det möjligt förstås(se tex science and global security, Explosive Properties of Reactor-Grade Plutonium) men det kommer förmodligen bara bli en fizzle bomb med en yield runt några ton tnt. Kör man lwr plutoniumet en till runda genom en pebble bed reaktor eller en candu reaktor så blir det återstående plutoniumet fullständigt oanvändbart.
Sett ur det perspektivet, är då inte hotet från kemiska och biologiska stridsmedel större? Om samma terrorister kapar en/några tankbilar fulla med klor och spränger dom utanför en idrottsarena samtidigt som det är slutspel i fotboll så är det inte otänkbart att förödelsen blir värre än från en fizzle bomb.
Fördelen med använt kärnbränsle är att det handlar om så små volymer att man enkelt och billigt kan bevaka allting väldigt hårt. Det betyder förstås inte att man borde slappna av, men jag oroar mig betydligt mer för hur slapphänt diverse potentiellt destruktiva kemikalier behandlas.
Johan: "Maila mig gärna the bulletin artikeln!" Visst, om du skickar mig din adress... min finns på ekorrhjulet.
Jo, det är svårt, men inte omöjligt, göra vapen av reaktorbränsle. Men med ökad användning av kärnkraft kommer säkerligen även upparbeting att bli mer aktuellt och använt.
Slutligen får jag väl ändå tillstå att jag länge talat för mer användning av kärnkraft och är säker på att riskerna kan minimeras och att fördelarna klart är överväganade.
Oj, trodde du kunde se min mail genom blogger. Du kan skicka det till johansimu@gmail.com
Upparbetning kommer nog vara ett måste för eller senare, tricket är att se till att det som upparbetas alltid är av undermålig kvalite ur vapensynpunkt. Vissa breederkoncept borde därmed hamna på soptunnan medans andra borde få mer uppmärksamhet.
mjn: jag tar också gärna en kopia av artikeln.
mjn och johan: det är just sådana överväganden som ni gör i den här diskussionen som jag menar har bäring på den säkerhetspolitiken, så jag tror nog att vi är ganska ense i grunden. Och även om jag skulle önska att vi inte behövde kärnkraften (hur man än vänder och vrider på det så är mineralbrytning inte så miljövänligt...) så ser jag inte att vi kommer att klara oss utan den inom överskådlig tid. Fast nu gick jag ju förstås händelserna lite i förväg med tanke på planerade kommande bloggposter... :-)
mjn, har du en fungerande länk till den där Bulletin-artikeln? Jag försökte förgäves hitta den via deras hemsida, och länken från Wikipedia-artikeln är brusten (ger ett meddelande från Bulletin-siten om att sidan inte finns). I så fall bör jag kunna läsa den via mitt universitets prenumeration, och det kan ju tänkas gälla flera av denna bloggs läsare.
På bulletin's site finns bara artiklar från 2004-. Jag hittade den via universitetets tidskriftsdatabas i ProQuest. Men den länken funkar bara med universitetsspecifik proxy. Så, tyvärr har jag ingen fungerande länk.
Synd. Vårt bibliotek påstår att jag ska kunna få tag på artiklar från 1990 och framåt elektroniskt, men hur jag än gör hamnar jag bara på The Bulletins hemsida, och den har som bekant bara material från 2004 och framåt. Så det enklaste är väl att jag skickar dig ett mail, så kan du maila artikeln till mig. Känns enklare än att än att gå och fråga biblioteket vad de håller på med, även om de naturligtvis kan gräva fram artikeln åt mig. ;-)
Skicka en kommentar