Kunskap i en lila låda

Elever i USA presterar relativt dåligt i matematik i internationella jämförelser, men i en artikel i förra veckans Science¹ föreslås ett tänkbart sätt att förbättra undervisningen. I artikeln jämförs hur matematiklärare i USA, Hong Kong och Japan använder analogier och visuella hjälpmedel i undervisningen och det visar sig att detta är betydligt vanligare i de två högpresterande asiatiska länderna än i USA. Ett exempel på hur man kan använda analogier är att jämföra lösning av ekvationer med att placera vikter på en balansvåg och förklara att båda sidorna måste balansera varandra. Som visuellt hjälpmedel kan man till exempel rita en våg på svarta tavlan, eller rentav placera en våg i klassrummet. Jag vet inte hur mycket analogianvändandet förklarar av skillnaderna mellan USA och Japan/Hong Kong i matematikkunskaper. En korrelation behöver ju som bekant inte innebära ett orsakssamband. Men kanske ligger det något i det.

Eventuellt dags att reformera USAs matematikundervisning således och kanske finns framtiden för de amerikanska eleverna i en lila plastlåda? I så fall kanske i den låda som marknadsförs av Neil Bush - presidentens bror – som driver ett företag, Ignite Learning, som tillverkar datorbaserade undervisningsverktyg och vars produkt används i 2 300 av USAs 85 000 offentliga skolor. New York Times hade en artikel om det igår.

Från den lila lådan som Bush-brorsan säljer, kommer filmklipp och animationer. Filmerna är av lite olika slag, ibland med seriefigurer som rappar fram de fakta som eleverna förväntas lära sig. Den senaste modulen som företaget tagit fram är just matematik. Innehållet ska motsvara hela läroplanen och enligt företaget så är det naturligtvis mer effektivt än den traditionella undervisningen. ”Vi måste underhålla dem, annars förlorar vi dem” säger en lärare i New York Times-artikeln. På företagets hemsida vittnar lärare om att man till och med har kunnat slänga ut textböckerna helt och hållet i vissa ämnen.

Utveckling av pedagogik och teknik är nog bra. Redan på min tid i mellanstadiet hade vi mutlimediapresentationer: Otaliga diabildsserier från Pogo Pedagog och program på rullband från UR, med tillhörande stenciler. Och det var säkert bra. Kan däremot inte påminna mig att vi någonsin hade något sådant under matematiktimmarna, vilket förmodligen inte hade varit skadligt det heller. Men att ersätta läroböcker med datorbaserad undervisning helt och hållet tror jag inte är framtiden. Även om videorna är rätt underhållande! En bild säger mer än tusen ord sägs det, vilket Scienceartikeln om matematikundervisning ger visst stöd för, men läsning är och förblir otvivelaktigt ett väldigt effektivt sätt att tillägna sig och förmedla kunskaper. Och det behöver man nog träna på redan tidigt. Om man kommer till gymnasiet eller högskolan och är van vid att få allting serverat i form av musikvideos kan det nog bli rätt jobbigt. Och att läsa vetenskapliga artiklar är inte alltid så roligt, det heller.

...
Och så till sist... en liten video från Ignite Learning: "Scientists accomplish"



Referens:
1. Richland LE, Zur O, Holyoak KJ (2007) Cognitive supports for analogies in the mathematics classroom. Science 316: 1128-1129.

Tråkig rapport stämmer till eftertanke

Högskoleverket (HSV) har kommit med sin årliga rapport. Den har det synnerligen trista namnet "Universitet & högskolor", men namnet till trots innehåller den en del intressant information. I sitt eget pressmeddelande lyfter man fram att

1) Sverige ligger i OECD-toppen vad gäller andelen forskarutbildade, och
2) forskningsresurserna i Sverige har stagnerat.

Läser man hela rapporten får man veta massor av fakta om antalet nybörjarstudenter, medianåldern för att avlägga doktorsexamen i Sverige och en hel del andra saker. Jag tänkte dock uppehålla mig vid det som HSV själva understryker i pressmeddelandet.

Andelen forskarutbildade är hög i Sverige. Vilket inte är så konstigt eftersom antalet forskarexamina (licentiat- och doktorsexamen) nästan fördubblats under de senaste 10 åren. Nybörjartalen har dock börjat stabilisera sig vilket betyder att antalet forskarutbildade inte fortsätter öka i samma takt som tidigare, men likväl kommer att ligga kvar på en nivå som är hög i jämförelse med andra OECD-länder.

Är då detta bra? Rapporten ger inga svar på den typen av frågor, men det är likväl värt att reflektera över. Det kan tyckas att det är ett entydigt styrkebesked med många forskarutbildade, men verkligheten kan se mycket annorlunda ut för den enskilde doktorn/licentiaten. Många nydisputerade naturvetare upptäcker att arbetsmarknaden inte precis välkomnar dem med öppna armar, och att det i många fall till och med ses som en nackdel att ha en doktorsexamen i bagaget. Samtidigt är det glasklart att forskningsresurserna inte räcker till för alla som disputerar ska kunna fortsätta på den akademiska banan (se mer längre ner). Och om akademin inte kan ”ta hand om” alla som disputerar, och industrin och den offentliga sektorn inte förstår vad de ska ha forskarutbildade till så leder till det ett märkligt läge eftersom regering och riksdag tycker att det är bra med en hög andel forskarutbildade. De som får ta smällen är förstås de unga doktorerna som ofta tvingas leva på a-kassa, för att sen så småningom tvingas ta ett jobb de är överkvalificerade för.

Så till forskningsfinansieringen. Under år 2006 ökade inte intäkterna till forskning och forskarutbildning. Det innebär att inkomsterna legat på ungefär samma nivå sedan 2002. 82 % av de totala intäkterna på 24.5 miljarder kronor kommer från olika offentliga finansiärer, medan de privata finansiärerna stod för 4.5 miljarder eller 18 % av intäkterna. 46 % av intäkterna var direkta statsanslag till lärosätena (som lärosätena sedan kan fördela mer eller mindre hur de vill mellan olika discipliner). Rapporten gör en internationell utblick och hävdar att Sverige ligger i topp också på det här området, men då är forsknings- och utvecklingsverksamhet inom företag och forskningsinstitut inräknad. I Sverige svarar företagens FoU för 75 % av den totala FoU-verksamheten, vilket är väldigt högt jämfört med övriga EU-länder. (Vilket är ett faktum som ofta ger upphov till häftig debatt när tillgången till forskningsresurser diskuteras. Det får dock stanna utanför den här diskussionen, och kanske bli föremål för en annan post, en annan gång.)

Så, vad kan man då dra för slutsats av detta? Antalet forskarutbildade har fördubblats de senaste tio åren. Forskningsresurserna har i stort sett varit oförändrade de senaste fem åren. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att alla nya forskare inte kommer att kunna vara aktiva inom den akademiska forskningen. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Dessutom är den akademiska karriärvägen oftast ett osäkert vägval. Som ”ung” forskare (vilket man betraktas som väldigt länge i den här världen) har man ofta svårt att överblicka sin karriär och sina möjligheter till anställning mer än (i allra bästa fall) fyra år i taget. Och som jag påpekade ovan ser inte heller näringslivet riktigt poängen med alla dessa forskningsinriktade akademiker.

Ambitionen med rapporten är att redovisa läget på svenska lärosäten. Och det gör den också, och trots att den är helt befriad från åsikter så stämmer den till eftertanke. Rapporten tydliggör att det behövs en ordentlig och genomgripande debatt om villkoren för forskning och forskare i Sverige. Att ligga bra till i OECD- och EU-jämförelser kan inte vara målet med svensk forskningspolitik. Hoppas jag.

Kreationismen lever

Den som trodde att kreationismen var utdöd eller enbart lever kvar i form av ”intelligent design” får tänka om! På måndag öppnar Creation Museum i Kentucky, ett påkostat museum med nära anknytning till organisationen ”Answers in Genesis”.

Förberedelserna och byggandet av museet, som säger sig visa hur vetenskapen bekräftar den bibliska historien, har pågått i flera år och det är inte precis någon liten källarlokal hos en landsortsförsamling. 27 miljoner har kalaset kostat. Och då snackar vi dollar! Ett par av höjdpunkterna i museet är animerade dinosaurier och människor i naturlig storlek, sida vid sida, precis som hemma hos familjen Flinta och en biosalong med specialeffekter, där sätena skakar när syndafloden väller fram.

Det är naturligtvis ingen slump att museet öppnar i USA. Samtidigt som landet är världens främsta forskningsnation, som år efter år kammar hem storslam vid nobelprisutdelningen, finns det en utbredd vetenskapsanalfabetism i landet. Inte minst när det gäller evolutionsläran. Enligt en undersökning från 2005 svarade 53% av amerikanerna att ”Gud skapade människan i sin nuvarande form exakt som det beskrivs i bibeln”.

Att man kan öppna ett så påkostat museum med vetenskapliga anspråk, som förkastar kunskap som varit allmänt accepterad i över hundra år, är fascinerande. Det handlar ju faktiskt långt ifrån bara om synen på evolutionen, utan även om de mest grundläggande delarna av exempelvis geologin och fysiken.

Det är naturligtvis sunt att ha en viss skeptisk hållning mot forskningsresultat och faran med att gå omkring och tro att världen är 6000 år gammal är kanske främst att bli till åtlöje i andras ögon, men när man förkastar hela världsbilden som vetenskapen byggt upp, underminerar man också förtroendet för andra viktiga forskningsresultat.

Ingen tvekan om att vetenskapen klarar av attacker som den från Creation Museum, men måndag blir ändå en mörk dag i vetenskapshistorien.

Spädbarn kan SE skillnad på olika språk

I senaste numret av science finns en artikel där de undersökt om spädbarn kan skilja på språk med hjälp av synen. Barn i åldrarna 4, 6 och 8 månader har fått titta på videofilmer utan ljud där en person säger en mening på antingen engelska eller franska. Man har mätt hur länge de tittar och sedan fick barnen se en film till där samma person säger en annan mening på antingen samma språk som i den första filmen eller på det andra språket. Det visar sig att barn vid 4 och 6 månaders ålder tittar längre på den andra filmen om språket är utbytt jämfört med om det är samma språk som i den första filmen. Vid 8 månaders ålder är det däremot ingen skillnad. Detta tolkas som att de yngre barnen genom att titta på ansiktsrörelser uppfattar om det är olika språk som talas i de två filmerna, medan de vid 8 månaders ålder har förlorat den förmågan. En annan jämförelse visar att barn från en tvåspråkig (engelska-franska) familj bibehåller förmågan att se skillnad på språken även vid 8 månaders ålder.

Undersökningen är intressant eftersom den visar att spädbarn har en stor potential att ta in information. Extra anmärkningsvärt tycker jag att det är att barn uppenbarligen kan förlora förmågor som de en gång har haft. Den visar också att skillnader i uppväxtmiljö påverkar hur man hanterar information.

Källa: Weikum et al. 2007. Science 316: 1159.

Att uttala sig som forskare

I veckans Nature finns en nyhetsartikel¹ om Nobelpristagare som skriver på petitioner om olika saker. Artikeln handlar om vad en Nobelpristagare bör läna sitt namn åt och hur de väljer vad de skall skriva på. Det är en frågeställning som är intressant också för den här bloggen. Inte för att den kryllar av Nobelpristagare, men i det vidare perspektivet om vad en forskare skall uttala sig om.

I min privata blogg skriver jag om allt som jag finner intressant. Jag uttalar mig gärna om politik, kultur och annat där jag näpperligen kan göra anspråk på någon expertis. Jag gör det i egenskap av privatperson och jag hävdar aldrig att mitt ord som forskare skulle väga tyngre än någon annans. Frågan blir mer delikat när forskare uttalar sig i frågor i egenskap av forskare trots att frågan ligger utom deras expertis. Man kan fråga sig varför en professor i literaturvetenskap (ett exempel taget ur luften) skulle ha större tyngd i frågan om kärnkraftens vara eller icke vara än en lekmans. Å andra sidan har en person som är skolad i vetenskapligt tänkade kanske större erfarenhet i att analysera frågor ur en vetenskaplig synvinkel även när det inte ligger inom hennes direkta forskningsområde.

Tanken med den här bloggen är skribenterna i egenskap av forskare skall skriva om saker där vi just som forskare kan tänkas ha bättre insikt än åtminståne den breda allmänheten. Det är en uppgift med visst ansvar, där det gäller att tala om när man vet och när man spekulerar fritt, framförallt när vi kommenterar saker som utbildningspolitik och liknande frågor där svaret ofta ligger i betraktarens öga.

Slutligen vill jag bara säga att naturligtvis skall inte forskare avhålla sig från att uttala sig även i den allmänna debatten. Man bör dock vara försiktig med att väga in sin forskaraktoritet när den inte är relevant, och samtidigt vara medveten om att det inte helt går att separera rollerna. Balansen kan vara svår att finna, och det blir svårare ju högre upp i den akademiska hierarkin man kommit. Ingen bryr sig om vad en liten doktorand på forskningens fabriksgolv säger medan en professor har en helt annan tyngd och ett Nobelpris garanterar uppmärksamhet.

¹ ”Signing on”, Nature 447, 374-375, och ”Nobels in dubious causes” Ibid., 354.

Andra bloggar om: Vetenskap.

Ensam är inte stark

Den stereotypa bilden av den asociala forskaren som jobbar i ensamhet i sitt lab eller ensam sitter och tänker ut nya idéer verkar stämma allt sämre med verkligheten. I en artikel i senaste numret av Science¹ konstateras att en krympande andel av vetenskapliga artiklar är skrivna av en enda författare, medan artiklar skrivna av en grupp av forskare istället blir allt vanligare. Dessutom ökar det genomsnittliga antalet författare per artikel stadigt. Kanske inte speciellt förvånande, med tanke på att forskningen inom naturvetenskaperna blir allt mer högteknologisk och specialiserad och kräver mer samarbeten. Men det är intressant i alla fall och trenden finns även inom humaniora och samhällsvetenskaplig forskning, även om ensamma författare fortfarande dominerar inom humaniora.

Intressant är också att forskarsamarbeten även dominerar bland de allra mest inflytelsefulla vetenskapliga artiklarna (artiklar som citerats i andra artiklar mer än 1000 gånger). Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är enskilda forskares snilleblixtar som driver forskningen framåt. En Newton som ser äpplet falla, eller ett ”Heureka!” från Arkimedes i badkaret. Men det verkar i så fall inte avspegla sig i statistiken. Vetenskapliga artiklar inom naturvetenskap och teknik med fler författare blir i genomsnitt 6,3 gånger oftare än artiklar av ensamma författare citerade minst 1000 gånger.

Forskningssamarbeten blir alltså allt mer viktiga för att forskningen. Att dela ut små bidrag till enskilda forskare för små projekt verkar alltså inte vara en speciellt bra metod för forskningsråden. Strategiska samarbeten och mer pengar till större konstellationer av forskare är förmodligen mer fruktsamt för att generera bra forskning med stor betydelse.

Referens:
1. Wuchty S, Jones BF, Uzzi B (2007) The increasing dominance of teams in production of knowledge. Science 316:1036-1038.

Programförklaring

Välkommen till "Under lagerbladet". En plats där fyra unga forskare kommer att skriva nyheter, kommentarer och reflektioner kring vetenskap, forskning och högre utbildning, i en vid mening.

Vår ambition är att fylla den här bloggen med väl underbyggd information om forskning, och vetenskap. Men vi vill inte bara rapportera, vi vill också kommentera, och där vi finner det nödvändigt, kritisera. Ibland kanske vi till och med kommer lyckas göra det på ett roligt sätt. ni kommer att finna vetenskapsteori, vetenskapsfilosofi och kritik av ovetenskaplighet och pseudovetenskap här på bloggen. Den läshungrige kan också förvänta sig bokrecensioner och länktips. Utifrån en forskares perspektiv kommer vi också att kommentera forsknings- och utbildningspolitik.

Vi skriver på svenska, för vi tycker att det saknas en riktigt bra, och bred, vetenskapsblogg på svenska. Vi driver bloggprojektet på vår fritid och därför kan vi inte lova att alltid vara heltäckande. Inte heller kan vi lova att vi aldrig kommer att missa en intressant vetenskapsnyhet. Däremot kan vi garantera att vi ska göra vårt bästa för att engagerat beskriva och förklara det vi finner viktigt och intressant, så att det kan förstås också av en intresserad läsare utan en doktorsgrad i naturvetenskap.

Vi som står bakom bloggen är alla naturvetare, med bakgrund inom biologin (Anna), fysiken (Martin), kemin (Maria) och markvetenskapen (Mats). Vi förenas av att vårt vetenskapsintresse är större än vad titlarna på våra respektive doktorsavhandlingar avslöjar, och att vi gillar att skriva. Vi hoppas och tror att det här ska kunna bli en plats där både ni läsare och vi skribenter kan lära oss mer. Trevlig läsning!

Välkommen till oss under lagerbladet

Uppsala, Oak Ridge, Lund och Göteborg, 2007-05-23

Maria Abrahamsson, Mats Fröberg, Anna Johansson och Martin Jönsson