Tråkig rapport stämmer till eftertanke
Högskoleverket (HSV) har kommit med sin årliga rapport. Den har det synnerligen trista namnet "Universitet & högskolor", men namnet till trots innehåller den en del intressant information. I sitt eget pressmeddelande lyfter man fram att
1) Sverige ligger i OECD-toppen vad gäller andelen forskarutbildade, och
2) forskningsresurserna i Sverige har stagnerat.
Läser man hela rapporten får man veta massor av fakta om antalet nybörjarstudenter, medianåldern för att avlägga doktorsexamen i Sverige och en hel del andra saker. Jag tänkte dock uppehålla mig vid det som HSV själva understryker i pressmeddelandet.
Är då detta bra? Rapporten ger inga svar på den typen av frågor, men det är likväl värt att reflektera över. Det kan tyckas att det är ett entydigt styrkebesked med många forskarutbildade, men verkligheten kan se mycket annorlunda ut för den enskilde doktorn/licentiaten. Många nydisputerade naturvetare upptäcker att arbetsmarknaden inte precis välkomnar dem med öppna armar, och att det i många fall till och med ses som en nackdel att ha en doktorsexamen i bagaget. Samtidigt är det glasklart att forskningsresurserna inte räcker till för alla som disputerar ska kunna fortsätta på den akademiska banan (se mer längre ner). Och om akademin inte kan ”ta hand om” alla som disputerar, och industrin och den offentliga sektorn inte förstår vad de ska ha forskarutbildade till så leder till det ett märkligt läge eftersom regering och riksdag tycker att det är bra med en hög andel forskarutbildade. De som får ta smällen är förstås de unga doktorerna som ofta tvingas leva på a-kassa, för att sen så småningom tvingas ta ett jobb de är överkvalificerade för.
Så till forskningsfinansieringen. Under år 2006 ökade inte intäkterna till forskning och forskarutbildning. Det innebär att inkomsterna legat på ungefär samma nivå sedan 2002. 82 % av de totala intäkterna på 24.5 miljarder kronor kommer från olika offentliga finansiärer, medan de privata finansiärerna stod för 4.5 miljarder eller 18 % av intäkterna. 46 % av intäkterna var direkta statsanslag till lärosätena (som lärosätena sedan kan fördela mer eller mindre hur de vill mellan olika discipliner). Rapporten gör en internationell utblick och hävdar att Sverige ligger i topp också på det här området, men då är forsknings- och utvecklingsverksamhet inom företag och forskningsinstitut inräknad. I Sverige svarar företagens FoU för 75 % av den totala FoU-verksamheten, vilket är väldigt högt jämfört med övriga EU-länder. (Vilket är ett faktum som ofta ger upphov till häftig debatt när tillgången till forskningsresurser diskuteras. Det får dock stanna utanför den här diskussionen, och kanske bli föremål för en annan post, en annan gång.)
Så, vad kan man då dra för slutsats av detta? Antalet forskarutbildade har fördubblats de senaste tio åren. Forskningsresurserna har i stort sett varit oförändrade de senaste fem åren. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att alla nya forskare inte kommer att kunna vara aktiva inom den akademiska forskningen. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Dessutom är den akademiska karriärvägen oftast ett osäkert vägval. Som ”ung” forskare (vilket man betraktas som väldigt länge i den här världen) har man ofta svårt att överblicka sin karriär och sina möjligheter till anställning mer än (i allra bästa fall) fyra år i taget. Och som jag påpekade ovan ser inte heller näringslivet riktigt poängen med alla dessa forskningsinriktade akademiker.
6 kommentarer:
"Att ligga bra till i OECD- och EU-jämförelser kan inte vara målet med svensk forskningspolitik. Hoppas jag."
Det skulle ju inte vara särskilt förvånande om så var fallet. Vi minns alla när utbildningsminister Carl Tham fastslog att Sverige behöver fler professorer och löste det hela genom att helt enkelt utnämna fler. De fick dock inte ökade resurser till sin forskning eller ens högre lön, bara en ny titel. Hur dessa extra professorer hjälpte Sverige vet jag inte riktigt.
För övrigt har jag varit på "söka jobb"-seminarium för doktorer där vi uppmanades att tona ned doktorstiteln och absolut inte skriva Dr. Kalle Karlsson i CV:t. Kändes uppmuntrande...
Syftet med den kraftiga satsningen på forskarutbildningen för några år sedan var väl knappast från politikerhåll att alla dessa doktorer skulle fortsätta inom akademin - snarare då att långsiktigt höja den svenska arbetskraftens kompetens för att motverka outsourcingen av lågkvalificerade yrken och på så vis bättra på de framtida arbetslöshetssiffrorna?
Det gäller bara att påtala för arbetsmarknaden att nyutexaminerade doktorer inte är några navelskådande kufar utan multikompetenta och självständiga problemlösare med goda ledaregenskaper! - Eller att övertyga doktorerna om att de är det.
Tyvärr så har väl i många fall forskarutbildningens utformning inte heller riktigt hängt med visionerna från politikerhåll om hur arbetsmarknadsförberedande en forskarutbildning borde vara...
Beträffande Thamprofessorerna har de väl möjligen haft den positiva effekten att fler som faktiskt är professorskompetenta kan kalla sig för professor, vilket möjligen kan vara viktigt i, särskilt, internationella sammanhang. Att de också inneburit en stor mängd problem råder det dock inte några tvivel om, bland annat när det gäller resurser och jämställdhet. Å andra sidan ska man veta att nu för tiden är det inte säkert att ens en stolsprofessur faktiskt innebär att man automatiskt får några resurser till att anställa tex doktorander.
Och att en forskarutbildning inte nödvändigtvis gör en person mer anställningsbar är ju tyvärr ganska uppenbart, och visar tydligt att visionerna från riksdag och regering inte bygger så mycket på verklighetsförankring inom varken näringsliv eller akademi utan mer på önsketänkande. Eftersom jag haft förmånen att vara politiskt engagerad på nationell nivå vet jag också hur många timmar jag spenderat med att förklara för politiker (av olika partifärg) hur verkligheten ser ut på universiteten.
Den riktigt intressanta frågan är dock hur man ska försöka komma tillrätta med problemet. Mer forskningsresurser? Bättre arbetsmarknadsanpassad forskarutbildning? Färre doktorander? Bättre karriärcoachning? Det där med att tona ner doktorstiteln känns ju inte så lovande.
Utvandra till USA. Jag ångrar inte att jag flyttade till en plats där jag uppskattas för min kompetens och får betalt för vad jag kan. Återvänder aldrig till den svenska lekskolan.
Anonyms förslag kan ju förvisso vara en lösning för den enskilde forskaren, men det löser knappast det samhällsproblem som också adresseras i såväl ursprungsposten som i flera av kommentarerna.
Skicka en kommentar