23 maj, 2007

Ensam är inte stark

Den stereotypa bilden av den asociala forskaren som jobbar i ensamhet i sitt lab eller ensam sitter och tänker ut nya idéer verkar stämma allt sämre med verkligheten. I en artikel i senaste numret av Science1 konstateras att en krympande andel av vetenskapliga artiklar är skrivna av en enda författare, medan artiklar skrivna av en grupp av forskare istället blir allt vanligare. Dessutom ökar det genomsnittliga antalet författare per artikel stadigt. Kanske inte speciellt förvånande, med tanke på att forskningen inom naturvetenskaperna blir allt mer högteknologisk och specialiserad och kräver mer samarbeten. Men det är intressant i alla fall och trenden finns även inom humaniora och samhällsvetenskaplig forskning, även om ensamma författare fortfarande dominerar inom humaniora.

Intressant är också att forskarsamarbeten även dominerar bland de allra mest inflytelsefulla vetenskapliga artiklarna (artiklar som citerats i andra artiklar mer än 1000 gånger). Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är enskilda forskares snilleblixtar som driver forskningen framåt. En Newton som ser äpplet falla, eller ett ”Heureka!” från Arkimedes i badkaret. Men det verkar i så fall inte avspegla sig i statistiken. Vetenskapliga artiklar inom naturvetenskap och teknik med fler författare blir i genomsnitt 6,3 gånger oftare än artiklar av ensamma författare citerade minst 1000 gånger.

Forskningssamarbeten blir alltså allt mer viktiga för att forskningen. Att dela ut små bidrag till enskilda forskare för små projekt verkar alltså inte vara en speciellt bra metod för forskningsråden. Strategiska samarbeten och mer pengar till större konstellationer av forskare är förmodligen mer fruktsamt för att generera bra forskning med stor betydelse.

Referens:
1. Wuchty S, Jones BF, Uzzi B (2007) The increasing dominance of teams in production of knowledge. Science 316:1036-1038.

4 kommentarer:

Malin Sandström sa...

Det är kalrt att utrustnignen är viktig. Men jag tror snarare på att det har blivit så pass mycket lättare och billigare att samarbeta att det lönar sig bättre för forskare nuförtiden (mail, Skype, e-artiklar, bättre engelska, billigare resor) än vad det gjorde förr. De ensamma genierna kanske helt enkelt blir successivt utkonkurrerade?

mj sa...

Korspostat även på Vetenskapsnytt.

Jag tror att en annan, mindre hedervärd, anledning att fler personer står med på artiklar också är att publikationer har blivit så viktigt när det gäller att söka tjänster och medel att man numera tar med perifera samarbetare som tidigare kanske skulle omnämnts i acknowledgement istället.

Jag vill inte säga att det skulle vara en dominerande orsak, men jag tror inte heller den skall förringas.

Maria Abrahamsson sa...

Det här fungerar säkert olika på olika lab och inom olika discipliner. Men det är också en fråga att reflektera över för den enskilde forskaren. Helt enkelt påminna sig själv och andra om att man faktiskt ska kunna stå för hela artikeln och inte bara sina egna tre rader om man ska vara med i författarlistan.

Under min tid som forskarstuderande har jag både stött på personer (handledare) som utan att blinka säger "nej jag har inte handlett dig på det här så det här pappret ska jag inte stå med på" och människor som tycker att de var med och diskuterade fram idén och därför ska stå med i författarlistan även om de gjort absolut ingenting av själva arbetet. Samtidigt är det svårt att dra en exakt gräns. Ett litet experiment kan ibland vara av avgörande betydelse för tolkningen, även om det bara blir en liten del av artikeln.

Anonym sa...

Tänk matematik, inte kemi när du läser det här.

Jag får inte mindre cred om jag stoppar dit någon annan på artikeln, oavsett hur litet deras bidrag varit. Varför vill jag göra detta? Jo - jag utvärderas på punkten tidigare "samarbeten" när jag ägnar mig åt nästa tiggarrunda.