08 oktober, 2007

Att föregå med gott exempel - ett forskaransvar?

I förra veckan hade jag förmånen att lyssna till Ralph J. Cicerone, som är högsta hönset för den amerikanska vetenskapsakademin, National Academy of Science. (Det är de som ger ut den högt rankade tidskriften PNAS). Cicerone var på Johns Hopkins för att tala om klimatförändringar, som ju är ett tema i tiden, också här i USA.

Cicerone är nog mest känd här för att han har luftat en del, rätt radikala, idéer om hur man ska komma tillrätta med problemen. Att fånga in och lagra koldioxid som släpps ut från industrier är en ide han vill utveckla närmare, och det är han ju inte ensam om. En annan, väsentligt mer kontroversiell idé att är att släppa ut svavelpartiklar i stratosfären och /eller atmosfären, eftersom det leder till sänkt temperatur. (Att partiklar påverkar har man vetat länge, dels har man kunnat se det i mätdata efter vulkanutbrott, och dels fick man en oönskad möjlighet att studera effekten av partiklar efter 11 september 2001, då nästan all flygtrafik i hela USA låg nere.)

Sen stt utsläpp av svavelpartiklar skulle leda till försurning är väl kanske inte något man behöver ta hänsyn till? Sura regn är bara så mycket 80-tal… Eller?

Nå, Cicerone talade nu inte om någon av de två ovanstående metoderna, men hade en del andra intressanta saker att säga. Bland annat visade han intressanta data över elförbrukning i Kalifornien, som en funktion av utomhustemperatur. Det var diagram som stämde till eftertanke, just för att de tar upp en aspekt som inte alltid diskuteras så nogsamt, nämligen de sekundära effekterna av en global temperaturhöjning. Som att det kommer att gå åt mycket energi för att ge människor drägliga livsmiljöer.

Cicerones huvudtema var dock energieffektivisering. Detta ämne avhandlades i en föreläsningssal som var luftkonditionerad till en temperatur som gjorde att jag, klädd i jeans och kortärmad tröja, önskade att jag hade haft ett lager kläder till på mig. (Utomhus var det väl dryga 25 grader varmt (celsiusgrader alltså)). Energisnålhet är ju inte ett område där USA är världsledande precis. Trots att det finns många uppenbara enkla åtgärder att ta till. Om folk gick eller cyklade en kilometer till jobbet, istället för att ta bilen, inte åkte nercabbat men med värmen på kyliga höstmorgnar, om luftkonditioneringen var på bara när folk är hemma, om man använde kollektivtrafiken och bilpoolade... Faktum är att om man bara gick över till bilar som hade en mer rimlig storlek skulle massor av koldioxidutsläpp kunna sparas i det här landet.

Och om det finns något hoppfullt i det här så är det väl att det behöver inte vara svårt att göra ganska stora vinster här. Men det krävs nog en mycket god pedagog för att förklara det för folk i allmänhet. Bland annat pga att forskarna inte är några vidare bra föredömen.

Och jag tror nog att Cicerone och många andra forskare är allvarligt oroade över de effekter som förutspås komma i temperaturhöjningens fotspår, men de besitter inte förmågan att kommunicera till allmänheten att det krävs en förändring i livsstil. Det är inte helt ovanligt här att man fokuserar på att Kina och Indien inte kan använda lika stor mängd energi och släppa ut lika stora mängder koldioxid som västvärlden gjorde medan i sin utvecklingsfas. Och det är visserligen sant att det vore väldigt bra om Indien och Kina kunde gå direkt till miljövänliga energikällor och energisnåla system, men det betyder inte att inte västvärlden måste ta sitt ansvar. Det betyder inte att inte forskarna, om de nu är allvarligt oroade, måste föregå med gott exempel. Om inte ens en professor som är bekymrad över sakernas tillstånd begränsar sitt bilåkande, varför skulle då någon annan göra det? Det är en fråga för hela forskarsamhället* att fundera över.

* Jag ska säga att både min förra chef i Sverige, och min nuvarande chef cyklar till jobbet. Men många av deras kollegor åker bil, även kortare sträckor och själv går jag numera till jobbet.

Inga kommentarer: