11 november, 2007

Flyttande forskare - positivt eller negativt

I Sydsvenska dagbladet finns en artikel om en forskare som flyttar från Lunds universitet till Karolinska institutet. Tidigare i år skrev samma tidning om forskare som flyttade från Lunds universitet till Oxford. Varje gång framställs det som en stor katastrof. Nu är ju Lunds universitet en rätt så stor arbetsplats, så ett par forskargrupper mer eller mindre gör nog inte särskilt stor skillnad för forskningens kvalitet i stort. Dessutom tror jag inte det stora problemet är att vi har så mycket rörlighet mellan universiteten i Sverige, utan snarare att rörligheten är aldeles för liten. Allt för många svenska forskare tillbringar hela sin akademiska karriär på samma universitet som de fick sin forskarutbildning på (med undantag för ett eller kanske två år som postdok). Jag tror att en ökad rörlighet skulle främja kvaliteten på forskningen. Det borde inte vara något konstigt med att byta arbetsplats efter ett antal år. I övriga samhället har det blivit ovanligare att man stannar på samma arbetsplats hela sitt yrkesliv, men inom universitetsvärlden ses detta fortfarande som det normala.

4 kommentarer:

Magnus sa...

Amen! En mycket påtaglig effekt av den defekta rörligheten i det akademiska systemet är ju (förutom det bristande idéutbyte och stagnerade miljö som blir följden av att institutionerna bebos av nästan samma människor årtionden i sträck) att unga forskare har svårt att hitta anställningar med vettig trygghet. Inom många (de flesta) ämnen är de som vill satsa på en forskarkarriär hänvisad till ett kringflackande liv som postdoc och möjligen forskarassistent kanske ända upp mot 40-årsåldern, med anställningar tidsbegränsade till ett par tre år, och en oviss framtid efter varje sådan period. Detta dessutom i den ålder då de flesta strävar efter något mått av stabilitet och kanske familjebildning. Med en bättre rörlighet bland akademins seniorer skulle det sannolikt också vara lättare för yngre forskare att lägga sina livspussel.

Jag känner personligen till flera begåvade unga forskare som valt andra karriärvägar än den akademiska efter avlagd doktorsexamen, just för att det skulle vara för besvärligt och osäkert att satsa på akademin (speciellt i kombination med make/maka och barn). Jag tror att detta bådar illa för den svenska forskningen på lite längre sikt.

[cmh] sa...

Håller med Magnus. Professorer är omöjliga att flytta på men för yngre forskare (dvs de under 40) är det skitsvårt att hitta en tjänst som sträcker sig längre än tre år (oftast bara ett eller två). Ett starkt skäl till att jag (förutom brist på talang) försöker lämna forskarvärlden.

Man bör dock komma ihåg att inom näringslivet så kan man ofta byta arbete och fortfarande stanna i samma stad eller åtminstone i samma land, något som sällan är fallet inom akademin.

Maria Abrahamsson sa...

I likhet med Anna så tror jag att en större rörlighet skulle främja forskningskvaliteten. Det är intressant att jämföra med USA där det allra vanligste är att man gör sin grundutbildning på ett universitet, forskarutbildningen på ett annat, postdok på ett tredje (och eventuellt fjärde) och sen kommer till ytterligare ett nytt ställe innan det är dags att komma in på "tenure track" (kom i hastigheten inte på någon bra översättning till svenska).

I bästa fall kan ökad rörlighet också leda till att det blir enklare för yngre forskare att etablera sig, men jag tror inte att det är den enda lösningen. Det måste till en helt annan typ av tjänstestruktur för att åstadkomma en lösning på det problemet. Därför blir det väldigt intressant att se vad som händer på politisk nivå med Ann Numhauser-Hennings utredning.

Anonym sa...

Förutom att instämma med bloggaren och kommentarerna kan jag här inte motstå att citera två uttalanden av en kollega som skrämde mig med sin, av universitetet uppenbarligen sanktionerade inställning:
"Det känns ju hårt när man har tränat en person i fyra år och hen sedan lämnar institutionen" (om en doktorand som sökte sig till statlig förvaltning efter disputationen)
"Det har ju varit mitt mål ända sedan jag började forska att efterträda X" (om tidigare professorn som gick i pension varvid min kollega som tagit grundexamen, gjort exjobb, doktorerat och docenterat vid institutionen - dock två postdok utomlands - 'tog över')

Tryggt. Då slipper man uppleva vad en annan kollega som efter 15 år bytte universitet och land: "Fantastiskt. Jag kanske skulle ha gjort det här tidigare..."