08 januari, 2011

Är en doktorsexamen slöseri med tid?

Det är frågan som en reporter i The Economists julspecial ställer sig i artikeln "The disposable academic" med undertiteln just "Why doing a PhD is often a waste of time". Artikeln fokuserar på det faktum att mängden examinerade doktorer har ökar lavinartat de senaste decennierna, medan mängden personer som anställs inom akademin, där en doktorsexamen i allmänhet är ett krav, inte ökad i samma grad. Hon går vidare med att presentera en lång rad data som visar att det till stor det inte är ekonomiskt försvarbart för en individ att doktorera och sedan gå vidare ut i industrin - i många fall tjänar en doktor mindre än en person med masters-examen i samma ålder.

Så varför utbildar universiteten så många doktorer om de ändå inte kommer att få jobb inom akademin? En anledning, argumenterar reportern, är att de fungerar som billig arbetskraft att hålla labb och undervisning igång. Tillsammans med post-docs, som kallas "the dark underbelly of academia", sköter doktoranderna mycket av forskningen som någon form av underbetald "slave labours". Artikeln går sedan vidare och argumenterar för att mycket av det man lär sig inom doktorandutbildningen, t.ex. "[w]riting lab reports, giving academic presentations and conducting six-month literature reviews", inte är särskilt relevant för att liv utanför akademin. Artikeln avslutas med att inom många institutioner räknas ett högt antal disputerade som en indikator på framgång, medan metriken kanske egentligen borde vara hur snabbt de får jobb och hur mycket de tjänar.

Jag tycker artikeln tar upp ett intressant problem - det finns en överproduktion av doktorer och doktorsutbildningen kanske inte alltid lär ut det som efterfrågas vare sig i industrin eller akademin - men jag tycker att den helt missar målet. Den fokuserar väldigt mycket på ekonomisk payoff, men jag har svårt att tro att det är många som ger sig efter en doktorsutbildning för pengarnas skull. I princip alla jag känner som doktorerar/at har gett sig in i det för att det är en möjlighet att fördjupa sig i något man tycker om. Om inte alltid ämnet per se så själva processen att forska, att lista ut något, att ständigt fortsätta lära sig något nytt.

"A short course in supply and demand" heter en avdelning i artikeln där det beskrivs hur doktorander underbetalas för att sköta undervisning o.s.v. Men samma rubrik kan man sätt på det faktum att att folk fortfarande verkar vilja doktorera, t.o.m i ett land som Polen, där det ibland är svårt att ens klara sig på den lilla lönen man får. Lite underligt att det missas i en liberal tidskrift som The Economist.

Det är bra att man är frank med att en stor del av dem som doktorerar inte kommer att få jobb inom akademien. Det är också bra att studenter får klart för sig att att en Dr kanske inte alltid är det som industrin efterfrågar. Men när studenter har det klart för sig, och det tror jag de flest har idag, så har jag lite förståelse för gnäll som artikelförfattaren som "slogged through a largely pointless PhD in theoretical ecology". Det kanske även behövs en liten förändring i attityd bland doktorander och deras kollegor - att det är ok att sluta om det inte är din kopp te. Det är inte mer ett misslyckande än att sluta på ett annat jobb. Jag har nämligen också svårt att förstå dem som ser doktorerandet som ett kall där man skall härdas genom lidande...

Vad tycker ni? Har ni doktorerar? Funderar ni på det? Är det överskattat och onödigt eller ger det värdefull erfarenhet för livet både inom och utom akademin?

18 kommentarer:

Natalie sa...

Jag är inte helt säker på att alla har det klart för sig vad det betyder att doktorera och vandra den akademiska vägen. Många blir kvar efter sitt exjobb för att det är bekvämt att slippa fundera över vad som ska ske härnast och för att det ändå är ganska kul.

Problemet är nog att många inte har en aning vad de ska ta vägen om den akademiska karriären tar slut. Det är klart att det kan kännas bittert att vara arbetslös efter all slit och inte komma vidare. Kusinerna som aldrig har sett en högskola inifrån tjänar mycket mer (och sedan en längre tid) och har ett ganska ordnat liv. Oftast sammanfaller disputationen med den tiden i livet där man bildar familj och då känner man ett större behov av stabilitet än när man gav sig in i leken.

Jag skulle verkligen vilja att alla som börjar doktorera har en konkret plan B. Mantrat "det kommer att gå bra, bara man verkligen vill" gäller inte längre. Det man måste själv fråga sig alltså vilka alternativ det finns, om man är duktig på någonting annat och hur man kan kombinera det med den vetenskapliga kompetensen. Forskare är bra på många saker utan att veta om det - men har man väl en forskarstämpel i pannan kan det vara svårt att övertyga andra om det.

Med andra ord: vara medveten om sina kompetenser och möjligheter och göra det bästa av dem INNAN man blir arbetslös forskare.

Jag tillhör själv kategorin avhoppade forskare och tycker inte att min doktorsexamen var slöseri med tid (för att besvara din fråga i rubriken) men tycker att det är tråkigt att mitt karriärbyte tog så mycket energi och att jag fortfarande måste förklara mig ganska mycket. Extra tråkigt blir det när avhoppad jämställs med misslyckad.

Natalie sa...

Dessutom tror jag tyvärr att det är sant att alldeles för många doktorander tas in för att de fungerar som billigt arbetskraft. Samt att man slipper en massa arbetslösa akademiker, i alla fall i fyra år till.

Unknown sa...

Jag känner igen det du skriver om; "bekvämt att slippa fundera..." check, "ändå är ganska kul" check.

Jag hoppade på mina forskningsstudier för att jag närmade mig slutet på grundutbildningen och blev erbjuden en tjänst... varför inte, tänkte jag, det var ju ändå något intressant. Likadant med övergången till post-doc. Jag fick ett erbjudande och tackade ja - jag slapp ju leta jobb på en arbetsmarknad som då var katastrofal.

Så jag är helt klart en av de utan plan som kunde råkat illa ut om det gått annorlunda. Jag håller helt klart med om att man bör tänka över vad man vill med sina doktorandstudier innan man börjar, och vad man skall göra om man inte känner att man vill fortsätta. Det sagt, så tycker jag inte heller att man skall överdriva dramat i att doktorera. Gör man det av intresse är det vanligen inget problem, det är de som gör det för en akademisk karriär som bör tänka över vilka reella möjligheter man har. Det är svårt att hitta tjänster o.s.v.

Vad gäller din andra kommentar så vet jag att det förekommer, men jag tror inte att det är så vanligt som det görs gällande. I alla fall inte i de fall där man har en doktorandtjänst. Det är värre för de som går som stipendiedoktorander och liknande.

På det hela taget känns det som om den stora skillnaden ligger mellan de som doktorerar för att de har ett intresse av ämnet, och de som doktorerar för att de vill göra karriär. De senare riskerar nog att bli väldigt besvikna medan de förra, jag inräknad, bara är glada över att de fick betalt några år för att ägna sig åt nåt de tycker om...

Maria Abrahamsson sa...

Precis som ni skriver är det ju inte ovanligt att folk blir kvar efter exjobbet. En lösning som ofta är bekväm för alla inblandade, men inte nödvändigtvis alltid lyckad. (Jag har själv två fd kollegor som hoppade av mitt i just på grund av att det egentligen inte var forskning de ville göra. Intressant nog är båda lärare numera, och - såvitt jag kan bedöma saken - väsentligt mer framgångsrika i detta värv.)

Jag tycker Martin har en viktig poäng i att man inte ska överdramatisera ett avhopp. Det passar inte alla att forska, på samma sätt som andra jobb inte passar alla människor. Dock är tyvärr verkligheten sådan att det finns en kultur på många (men givetvis inte alla) institutioner en kultur som säger att om du slutar är du misslyckad. Den kan vara mycket onyttig, och göra att människor stannar kvar mycket längre än de kanske borde ha gjort, för sitt eget bästa. Den kulturen, liksom den att det ska vara ett kall att forska vore trevligt om man (vi som är aktiva inom akademin) kunde göra upp med.

Vad beträffar arbetsmarknaden så är det ju så att det inte alltid är en fördel med en doktorsexamen, vi har säkert alla hört exempel på människor som valt (eller blivit uppmanade av arbetsförmeldningen) att inte nämna det. Samtidigt tänker jag att i takt med att allt fler doktorer kommer ut på den "vanliga" arbetsmarknaden så kanske inställningen kommer att förändras något. Hoppas kan man ju alltid...

Åka sa...

Intressant. Jag har doktorerat, och jag ser det inte alls som slöseri med tid. Det var oerhört lärorikt, och jag har tack vare det kunnat göra en massa intressanta saker. Jag har aldrig varit inriktad på att tjäna så mycket pengar som möjligt, mer på att lära mig saker. Jag bestämde mig för att doktorera när mitt första "riktiga" jobb ledde mig till slutsatsen att jag inte hade tillräckligt mycket erfarenhet för att kunna göra ett bra jobb som jag kunde vara nöjd med.

Däremot befinner jag mig i limbo efter min första postdoc (som i sig var en stor bonus med att doktorera!) och vet inte vad jag ska göra härnäst om jag inte får en postdoc till. Jag famlar lite, och hittar väl något. Inbillar mig att jag passar bra i akademin, men jag kan säkert hitta alternativ i industrin också.

Anna Olsson sa...

Intressant frågeställning och jag håller nog i huvudsak med inläggets författare i tolkningen och kritiken av The Economist- artikeln

Men billig arbetskraft? Har doktorander i Sverige sämre betalt än laboratorieassistenter?

Forskning är en arbetskraftskrävande sysselsättning. Det behövs någon som gör fotarbetet och verkligen samlar in och grovbearbetar data. Det engagemang som man gör det med när man är doktorand och det är ens eget projekt har sannolikt inte sin motsvarighet någonstans.

Den roll som en ung och entusiastisk doktorand har som motor i forskningen ska inte underskattas. I bästa fall är det en kombination av intelligens, energi och kreativitet som knappast kan ersättas av en försökstekniker.

Så tänker jag när jag med ett tioårsperspektiv betraktar vägen från doktorand till handledare och PI.

Alex sa...

Jag kom tillbaka till universitetet från "industrin" för att doktorera. Det var ett frivilligt beslut; jag hade ett jobb och dessutom gott om rekryteringsförfrågningar eftersom det är gott om jobb i min bransch.

Hittills är det ett otroligt slöseri med min tid och andras pengar. Institutionen har dålig styrning och många interna samarbetsproblem. De flesta av forskarna har aldrig befinnit sig utanför akademin och är dessutom ganska mediokra som forskare. Den relativt goda tillgången i det flesta discipliner på kompetenta personer som vill doktorera verkar ha satt sin prägel på hanteringen av doktorander - oberoende av vad vi gjort tidigare betraktas vi som resurser som inte är särskilt viktiga.

Varför stannar man då kvar när man inte trivs? Kruxet är att doktoranden får ta hela smällen av en avbruten utbildning. Det ser dåligt ut på ens CV, helt enkelt.

Så vad är min rekommendation? Om du nödvändigtvis måste doktorera, undersök på förhand vilka resurser institutionen har. Ta reda på var pengarna kommer ifrån, och vilka krav som kommer att ställas på dig. Fråga om din handledares kontaktnät (viktigare än du tror), var hen publicerar, och om hen har några kandidater för bihandledare.

Sist, men inte minst: TA REDA PÅ HUR DET GICK FÖR DIN HANDLEDARES TIDIGARE DOKTORANDER. Oerhört viktigt.

Så här i efterhand, så hade jag aldrig gjort det själv, men jag inser att det finns discipliner som man inte får utöva alls om man inte doktorerar.

Unknown sa...

Alex: Tråkigt att höra om dina problem som doktorand. Det du skriver om att kolla upp sin handledare innan man börjar är ett mycket bra tips. Men det gäller väl i princip alla jobb.

Vad gäller avhopp så är det inte så dramatiskt som man kan tro. Jag känner flera som hoppat av utan några svåra följder. Känner du att det verkligen inte är något för dig så tvinga dig inte att stanna. Det tänar varken du eller din institution på.

För övrigt är det där om att "doktoranden får ta hela smällen av en avbruten utbildning" inte alls sant. Det är oftast ett hårt slag för en handledare också om hen blir av med en doktorand (åtminstone en som inte är helt kass). Det tar tid att skaffa en ersättare, och ibland är det inte ens möjligt beroende på finansieringsituationen. Så tala med din handledare om du verkligt känner att du funderar på att sluta. Det kanske kan leda till något bättre relationer. (Eller sämre, men då har du ju ändå kvar möjligheten att gå.)

Anonym sa...

Jag har samma erfarenhet som Alex. Jag drevs av nyfikenhet och upptäckarlusta och ville lära mig mer om forskningsprocessen, men upplever inte att jag fått vad man borde kunna förvänta sig av en utbildning. De flesta handledare i min omgivning har fler doktorander än de har tid för, och dessutom andra tidskrävande uppdrag. Jag vet att jag aldrig kommer få användning av min doktorstitel, och jag var medveten om att det fanns en risk för det redan när jag gav mig in i forskningen, men jag hade hoppats på att få utveckla mina färdigheter inom analys och slutledning samt ha en stimulerande tjänst i några år. Jag kommer snart avsluta mina doktorandstudier och gör det med känslan av "aldrig mer akademin", tyvärr.

Anonym sa...

Ingen vet hur beslutsfattarna på universitet tänker. Här har vi massor med arbetslösa doktorer som i bästa fall arbetar på ICA eller COOP medan det importeras postdoc från Asien (billig arbetskraft). Göteborgs Universitet är känd för sådant, särskilt inom cancer forskning.

Unknown sa...

Ja, det stämmer ganska bra med min upplevelse av att vara disputerad och söka jobb.
Även om min ambition med min forskning inte var att få en hög lön så kan jag inte säga att det hade varit välkommet. En hög lön brukar avspegla hur attraktiv man är på arbetsmarknaden. Med hög lön kommer ofta andra förmåner och möjlighet att ställa krav.
Min uppfattning är att det definitivt överproduceras doktorer. Jag skulle gärna ge rådet att man ska tänka sig för innan man ger sig på en PhD. Men, jag tror att ett sådant råd är rätt så verkningslöst. Väldigt många hoppar på forskning i samband med exjobbet när man är lite "het" på sitt ämne och det blir en bekväm väg att gå.
En vanlig missuppfattning tror jag är att en doktorsexamen åtminstone inte försämrar ens chanser att få ett attraktivt jobb. Personligen tror jag vissa arbetsgivare värdesätter forskarutbildning ungefär lika högt som om man hade spenderat 4-5 år med att lifta runt i Argentina och tagit ströjobb.
Så, vem har ansvaret? Självklart måste var och en ta ansvar för sin egen karriär och inte låta sig styras enbart av bekvämlighet. Men man kan fråga sig varför samhället ska lägga resurser på att producera fler doktorer, när det egentligen inte behövs. Dessutom uppstår det gråzoner när man frångår regler som gäller för arbetsgivare utanför akademin bl.a. genom att betala stipendie istället för lön.

Unknown sa...

Ja, det stämmer ganska bra med min upplevelse av att vara disputerad och söka jobb.
Även om min ambition med min forskning inte var att få en hög lön så kan jag inte säga att det hade varit välkommet. En hög lön brukar avspegla hur attraktiv man är på arbetsmarknaden. Med hög lön kommer ofta andra förmåner och möjlighet att ställa krav.
Min uppfattning är att det definitivt överproduceras doktorer. Jag skulle gärna ge rådet att man ska tänka sig för innan man ger sig på en PhD. Men, jag tror att ett sådant råd är rätt så verkningslöst. Väldigt många hoppar på forskning i samband med exjobbet när man är lite "het" på sitt ämne och det blir en bekväm väg att gå.
En vanlig missuppfattning tror jag är att en doktorsexamen åtminstone inte försämrar ens chanser att få ett attraktivt jobb. Personligen tror jag vissa arbetsgivare värdesätter forskarutbildning ungefär lika högt som om man hade spenderat 4-5 år med att lifta runt i Argentina och tagit ströjobb.
Så, vem har ansvaret? Självklart måste var och en ta ansvar för sin egen karriär och inte låta sig styras enbart av bekvämlighet. Men man kan fråga sig varför samhället ska lägga resurser på att producera fler doktorer, när det egentligen inte behövs. Dessutom uppstår det gråzoner när man frångår regler som gäller för arbetsgivare utanför akademin bl.a. genom att betala stipendie istället för lön.

Anonym sa...

Jag är disputerad doktor och deltar i Af:s jobb- och utvecklingsprogram. Jag förlorade all a-kassa och egna besparingar, min handledare ljög om jobb efter att jag disputerat o s v. Det sämsta val jag gjort i mitt liv är att doktorera. Jag fann det roligt men när jag blev så lurad känner jag nu mest bara hat. Denna handledare borde inte ha fått handlett, noll uppbackning från institutionen el. övriga universitetet. Dessa parasiter är en skam för forskningen.

Anonym sa...

Till ovanstående anonym: Ja, det värsta är det skrämmande dåliga stödet från universiteten om situationen inte fungerar. Handledare kan bete sig i stort sett hur dåligt som helst: ljuga, missköta sitt arbete och till och med mobba sina doktorander utan att få några som helst påföljder. Jag kan se flera exempel på det bara inom de två institutioner jag samarbetar med - internt varnar man för de här personerna, men de får fortfarande rekrytera nya doktorander så länge de får in pengar.

Jag skulle inte rekommendera någon att doktorera; mätningar som doktorandspegeln visar att det går fel alldeles för ofta (och att kvinnor och de som brinner för ämnet är särskilt utsatta) och att stödet då inte finns. Eftersom det numera är mycket liten chans att få ett bra universitetsjobb och arbetsmarknaden i övrigt inte betraktar det som någon särskild merit, så är det inte värt det.

Anonym sa...

Jag instämmer med ovanstående, tänk efter två gånger innan du doktorerar! Och glöm det direkt om du inte är väldigt passionerad över ämnesområdet. Det finns en enorm överproduktion på doktorer, speciellt ute i världen och många tenderar att vara betydligt mer kvalificerade än svenska doktorer.

Jag är nydisputerad från ett europeiskt toppuniversitet (post-doc för tillfället) och ser hur de "inhemska" doktorerna har mycket svårt att konkurrera med forskare från Asien etc. Det sker en massiv import av extremt begåvade individer från utvecklingsländer (som ser forskarbanan som sin biljett till ett bättre liv). Samma utveckling väntar i Sverige (vi ligger efter i akademisk internationalisering konstigt nog).

Men jag kan ju undervisa på svenska, kanske du tänker? I många ämnen på toppuniversitet ute i världen går bara ett fåtal (ofta grundkurser) på det inhemska språket, och dessa får någon stackars lektor eller doktorand sköta. Övrig mer intressant undervisning sköts av internationell faculty på engelska.

Om du tänker spendera ditt liv i Sverige är det dessutom bara extra dumt att doktorera, då Sverige kanske är det land i världen där en doktorsexamen värderas lägst. I många andra länder (t.ex. Tyskland) är det en stor merit i såväl offentlig som privat verksamhet med doktorsexamen. I Sverige är det i regel tvärtom.

ileanavaile sa...

Spades: How to Play Spades: How to Play Spades
Spades is a trick-taking card game traditionally In titanium quartz this version of Spades, the guy tang titanium toner two titanium element partners take turns joico titanium holding a card and then 2014 ford fusion energi titanium pulling out

Unknown sa...

her comment is here cheap sex toys,real dolls,sex toys,real dolls,sex toys,dildos,wolf dildo,realistic dildo,wolf dildo over at this website

Unknown sa...

m093b4dczyt809 custom sex doll,wholesale sex toys,sex chair,black dildos,fantasy toys,bullets and eggs,Clitoral Vibrators,realistic dildo,cheap sex toys q557q9btfzh405