Är en doktorsexamen slöseri med tid?
Det är frågan som en reporter i The Economists julspecial ställer sig i artikeln "The disposable academic" med undertiteln just "Why doing a PhD is often a waste of time". Artikeln fokuserar på det faktum att mängden examinerade doktorer har ökar lavinartat de senaste decennierna, medan mängden personer som anställs inom akademin, där en doktorsexamen i allmänhet är ett krav, inte ökad i samma grad. Hon går vidare med att presentera en lång rad data som visar att det till stor det inte är ekonomiskt försvarbart för en individ att doktorera och sedan gå vidare ut i industrin - i många fall tjänar en doktor mindre än en person med masters-examen i samma ålder.
Så varför utbildar universiteten så många doktorer om de ändå inte kommer att få jobb inom akademin? En anledning, argumenterar reportern, är att de fungerar som billig arbetskraft att hålla labb och undervisning igång. Tillsammans med post-docs, som kallas "the dark underbelly of academia", sköter doktoranderna mycket av forskningen som någon form av underbetald "slave labours". Artikeln går sedan vidare och argumenterar för att mycket av det man lär sig inom doktorandutbildningen, t.ex. "[w]riting lab reports, giving academic presentations and conducting six-month literature reviews", inte är särskilt relevant för att liv utanför akademin. Artikeln avslutas med att inom många institutioner räknas ett högt antal disputerade som en indikator på framgång, medan metriken kanske egentligen borde vara hur snabbt de får jobb och hur mycket de tjänar.
Jag tycker artikeln tar upp ett intressant problem - det finns en överproduktion av doktorer och doktorsutbildningen kanske inte alltid lär ut det som efterfrågas vare sig i industrin eller akademin - men jag tycker att den helt missar målet. Den fokuserar väldigt mycket på ekonomisk payoff, men jag har svårt att tro att det är många som ger sig efter en doktorsutbildning för pengarnas skull. I princip alla jag känner som doktorerar/at har gett sig in i det för att det är en möjlighet att fördjupa sig i något man tycker om. Om inte alltid ämnet per se så själva processen att forska, att lista ut något, att ständigt fortsätta lära sig något nytt.
"A short course in supply and demand" heter en avdelning i artikeln där det beskrivs hur doktorander underbetalas för att sköta undervisning o.s.v. Men samma rubrik kan man sätt på det faktum att att folk fortfarande verkar vilja doktorera, t.o.m i ett land som Polen, där det ibland är svårt att ens klara sig på den lilla lönen man får. Lite underligt att det missas i en liberal tidskrift som The Economist.
Det är bra att man är frank med att en stor del av dem som doktorerar inte kommer att få jobb inom akademien. Det är också bra att studenter får klart för sig att att en Dr kanske inte alltid är det som industrin efterfrågar. Men när studenter har det klart för sig, och det tror jag de flest har idag, så har jag lite förståelse för gnäll som artikelförfattaren som "slogged through a largely pointless PhD in theoretical ecology". Det kanske även behövs en liten förändring i attityd bland doktorander och deras kollegor - att det är ok att sluta om det inte är din kopp te. Det är inte mer ett misslyckande än att sluta på ett annat jobb. Jag har nämligen också svårt att förstå dem som ser doktorerandet som ett kall där man skall härdas genom lidande...
Vad tycker ni? Har ni doktorerar? Funderar ni på det? Är det överskattat och onödigt eller ger det värdefull erfarenhet för livet både inom och utom akademin?
6 comments:
Jag är inte helt säker på att alla har det klart för sig vad det betyder att doktorera och vandra den akademiska vägen. Många blir kvar efter sitt exjobb för att det är bekvämt att slippa fundera över vad som ska ske härnast och för att det ändå är ganska kul.
Problemet är nog att många inte har en aning vad de ska ta vägen om den akademiska karriären tar slut. Det är klart att det kan kännas bittert att vara arbetslös efter all slit och inte komma vidare. Kusinerna som aldrig har sett en högskola inifrån tjänar mycket mer (och sedan en längre tid) och har ett ganska ordnat liv. Oftast sammanfaller disputationen med den tiden i livet där man bildar familj och då känner man ett större behov av stabilitet än när man gav sig in i leken.
Jag skulle verkligen vilja att alla som börjar doktorera har en konkret plan B. Mantrat "det kommer att gå bra, bara man verkligen vill" gäller inte längre. Det man måste själv fråga sig alltså vilka alternativ det finns, om man är duktig på någonting annat och hur man kan kombinera det med den vetenskapliga kompetensen. Forskare är bra på många saker utan att veta om det - men har man väl en forskarstämpel i pannan kan det vara svårt att övertyga andra om det.
Med andra ord: vara medveten om sina kompetenser och möjligheter och göra det bästa av dem INNAN man blir arbetslös forskare.
Jag tillhör själv kategorin avhoppade forskare och tycker inte att min doktorsexamen var slöseri med tid (för att besvara din fråga i rubriken) men tycker att det är tråkigt att mitt karriärbyte tog så mycket energi och att jag fortfarande måste förklara mig ganska mycket. Extra tråkigt blir det när avhoppad jämställs med misslyckad.
Dessutom tror jag tyvärr att det är sant att alldeles för många doktorander tas in för att de fungerar som billigt arbetskraft. Samt att man slipper en massa arbetslösa akademiker, i alla fall i fyra år till.
Jag känner igen det du skriver om; "bekvämt att slippa fundera..." check, "ändå är ganska kul" check.
Jag hoppade på mina forskningsstudier för att jag närmade mig slutet på grundutbildningen och blev erbjuden en tjänst... varför inte, tänkte jag, det var ju ändå något intressant. Likadant med övergången till post-doc. Jag fick ett erbjudande och tackade ja - jag slapp ju leta jobb på en arbetsmarknad som då var katastrofal.
Så jag är helt klart en av de utan plan som kunde råkat illa ut om det gått annorlunda. Jag håller helt klart med om att man bör tänka över vad man vill med sina doktorandstudier innan man börjar, och vad man skall göra om man inte känner att man vill fortsätta. Det sagt, så tycker jag inte heller att man skall överdriva dramat i att doktorera. Gör man det av intresse är det vanligen inget problem, det är de som gör det för en akademisk karriär som bör tänka över vilka reella möjligheter man har. Det är svårt att hitta tjänster o.s.v.
Vad gäller din andra kommentar så vet jag att det förekommer, men jag tror inte att det är så vanligt som det görs gällande. I alla fall inte i de fall där man har en doktorandtjänst. Det är värre för de som går som stipendiedoktorander och liknande.
På det hela taget känns det som om den stora skillnaden ligger mellan de som doktorerar för att de har ett intresse av ämnet, och de som doktorerar för att de vill göra karriär. De senare riskerar nog att bli väldigt besvikna medan de förra, jag inräknad, bara är glada över att de fick betalt några år för att ägna sig åt nåt de tycker om...
Precis som ni skriver är det ju inte ovanligt att folk blir kvar efter exjobbet. En lösning som ofta är bekväm för alla inblandade, men inte nödvändigtvis alltid lyckad. (Jag har själv två fd kollegor som hoppade av mitt i just på grund av att det egentligen inte var forskning de ville göra. Intressant nog är båda lärare numera, och - såvitt jag kan bedöma saken - väsentligt mer framgångsrika i detta värv.)
Jag tycker Martin har en viktig poäng i att man inte ska överdramatisera ett avhopp. Det passar inte alla att forska, på samma sätt som andra jobb inte passar alla människor. Dock är tyvärr verkligheten sådan att det finns en kultur på många (men givetvis inte alla) institutioner en kultur som säger att om du slutar är du misslyckad. Den kan vara mycket onyttig, och göra att människor stannar kvar mycket längre än de kanske borde ha gjort, för sitt eget bästa. Den kulturen, liksom den att det ska vara ett kall att forska vore trevligt om man (vi som är aktiva inom akademin) kunde göra upp med.
Vad beträffar arbetsmarknaden så är det ju så att det inte alltid är en fördel med en doktorsexamen, vi har säkert alla hört exempel på människor som valt (eller blivit uppmanade av arbetsförmeldningen) att inte nämna det. Samtidigt tänker jag att i takt med att allt fler doktorer kommer ut på den "vanliga" arbetsmarknaden så kanske inställningen kommer att förändras något. Hoppas kan man ju alltid...
Intressant. Jag har doktorerat, och jag ser det inte alls som slöseri med tid. Det var oerhört lärorikt, och jag har tack vare det kunnat göra en massa intressanta saker. Jag har aldrig varit inriktad på att tjäna så mycket pengar som möjligt, mer på att lära mig saker. Jag bestämde mig för att doktorera när mitt första "riktiga" jobb ledde mig till slutsatsen att jag inte hade tillräckligt mycket erfarenhet för att kunna göra ett bra jobb som jag kunde vara nöjd med.
Däremot befinner jag mig i limbo efter min första postdoc (som i sig var en stor bonus med att doktorera!) och vet inte vad jag ska göra härnäst om jag inte får en postdoc till. Jag famlar lite, och hittar väl något. Inbillar mig att jag passar bra i akademin, men jag kan säkert hitta alternativ i industrin också.
Intressant frågeställning och jag håller nog i huvudsak med inläggets författare i tolkningen och kritiken av The Economist- artikeln
Men billig arbetskraft? Har doktorander i Sverige sämre betalt än laboratorieassistenter?
Forskning är en arbetskraftskrävande sysselsättning. Det behövs någon som gör fotarbetet och verkligen samlar in och grovbearbetar data. Det engagemang som man gör det med när man är doktorand och det är ens eget projekt har sannolikt inte sin motsvarighet någonstans.
Den roll som en ung och entusiastisk doktorand har som motor i forskningen ska inte underskattas. I bästa fall är det en kombination av intelligens, energi och kreativitet som knappast kan ersättas av en försökstekniker.
Så tänker jag när jag med ett tioårsperspektiv betraktar vägen från doktorand till handledare och PI.
Skicka en kommentar