Är en doktorsexamen slöseri med tid?

Det är frågan som en reporter i The Economists julspecial ställer sig i artikeln "The disposable academic" med undertiteln just "Why doing a PhD is often a waste of time". Artikeln fokuserar på det faktum att mängden examinerade doktorer har ökar lavinartat de senaste decennierna, medan mängden personer som anställs inom akademin, där en doktorsexamen i allmänhet är ett krav, inte ökad i samma grad. Hon går vidare med att presentera en lång rad data som visar att det till stor det inte är ekonomiskt försvarbart för en individ att doktorera och sedan gå vidare ut i industrin - i många fall tjänar en doktor mindre än en person med masters-examen i samma ålder.

Så varför utbildar universiteten så många doktorer om de ändå inte kommer att få jobb inom akademin? En anledning, argumenterar reportern, är att de fungerar som billig arbetskraft att hålla labb och undervisning igång. Tillsammans med post-docs, som kallas "the dark underbelly of academia", sköter doktoranderna mycket av forskningen som någon form av underbetald "slave labours". Artikeln går sedan vidare och argumenterar för att mycket av det man lär sig inom doktorandutbildningen, t.ex. "[w]riting lab reports, giving academic presentations and conducting six-month literature reviews", inte är särskilt relevant för att liv utanför akademin. Artikeln avslutas med att inom många institutioner räknas ett högt antal disputerade som en indikator på framgång, medan metriken kanske egentligen borde vara hur snabbt de får jobb och hur mycket de tjänar.

Jag tycker artikeln tar upp ett intressant problem - det finns en överproduktion av doktorer och doktorsutbildningen kanske inte alltid lär ut det som efterfrågas vare sig i industrin eller akademin - men jag tycker att den helt missar målet. Den fokuserar väldigt mycket på ekonomisk payoff, men jag har svårt att tro att det är många som ger sig efter en doktorsutbildning för pengarnas skull. I princip alla jag känner som doktorerar/at har gett sig in i det för att det är en möjlighet att fördjupa sig i något man tycker om. Om inte alltid ämnet per se så själva processen att forska, att lista ut något, att ständigt fortsätta lära sig något nytt.

"A short course in supply and demand" heter en avdelning i artikeln där det beskrivs hur doktorander underbetalas för att sköta undervisning o.s.v. Men samma rubrik kan man sätt på det faktum att att folk fortfarande verkar vilja doktorera, t.o.m i ett land som Polen, där det ibland är svårt att ens klara sig på den lilla lönen man får. Lite underligt att det missas i en liberal tidskrift som The Economist.

Det är bra att man är frank med att en stor del av dem som doktorerar inte kommer att få jobb inom akademien. Det är också bra att studenter får klart för sig att att en Dr kanske inte alltid är det som industrin efterfrågar. Men när studenter har det klart för sig, och det tror jag de flest har idag, så har jag lite förståelse för gnäll som artikelförfattaren som "slogged through a largely pointless PhD in theoretical ecology". Det kanske även behövs en liten förändring i attityd bland doktorander och deras kollegor - att det är ok att sluta om det inte är din kopp te. Det är inte mer ett misslyckande än att sluta på ett annat jobb. Jag har nämligen också svårt att förstå dem som ser doktorerandet som ett kall där man skall härdas genom lidande...

Vad tycker ni? Har ni doktorerar? Funderar ni på det? Är det överskattat och onödigt eller ger det värdefull erfarenhet för livet både inom och utom akademin?