Kris för antalet naturvetarstudenter?

Det behövs fler naturvetare kan man höra ibland. Nu är antagningarna till höstens utbildningsprogram klara och enligt statistiken från Verket för Högskoleservice kommer tre fjärdedelar av alla utbildningsplatser för nya studenter inom naturvetenskap att stå tomma. Drygt 5000 studenter saknas och eftersom högskolorna får betalt per student innebär det ekonomiska problem och risk för att man måste dra ned på tiden som lärarna kan lägga ned på undervisning. Så man kan fråga sig, står naturvetenskapen i Sverige inför en kris?

Att det skulle behövas utbildas fler naturvetare, är i alla fall inte helt uppenbart för den nyutexaminerade, som ska försöka hitta ett jobb. I en rapport från 2005 (Sverige behöver fler naturvetare – eller?) konstaterade Högskoleverket att antalet kandidat- och magisterexamina inom biologi, fysik, kemi, geovetenskap, matematik och miljövetenskap mer än fördubblats sedan 1994/95 och att antalet examinerade studenter mer än väl täcker behovet av nyrekryteringar. Aktuella sifror finns i annan rapport (Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden) från Högskoleverket, 2007. Enligt rapporten råder det redan överskott på naturvetare på arbetsmarknaden. Samtidigt tar nu ca 1800 studenter per år ut examen, medan rekryteringsbehovet på arbetsmarknaden ligger på ca 1300 naturvetare per år. I båda rapporterna avses naturvetare med generell examen inom biologi, fysik, kemi, geovetenskap, matematik och miljövetenskap. Yrkesexamina, som agronom, apotekare m.fl. och ingenjörsutbildningar ingår alltså inte.

De som har valt bort naturvetenskapliga studier kanske inte har gjort ett så dåligt val ändå.
Figur 1. Prognos över antalet examinerade naturvetare och arbetsmarknadens behov. Från Högskolevarkets rapport "Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden" (klicka på bilden för att förstora)

Det som man kan fråga sig är varför det finns en sådan skillnad mellan utbud av naturvetenskapliga utbildningar och efterfrågan av utbildningarna bland studenterna och efterfrågan på arbetsmarknaden? Antalet studenter inom naturvetenskap har sjunkit något litet de senaste åren, kanske som en anpassning till läget på arbetsmarknaden, men antalet studenter är trots allt i stort sett detsamma 2007 som under de senaste åren, men studenterna verkar trots allt ha en något bättre bild av verkligheten än de planerare som dimensionerar utbildningarna. (Det verkar däremot faktiskt ha skett en ganska kraftig ökning av antalet sökande inom fysik i år– kan det vara en Fuglesang-effekt?).

Jag får det till att sammanlagt 17 olika universitet och högskolor erbjuder utbildningsprogram på kandidatnivå inom de naturvetenskapliga ämnena hösten 2007 och totalt finns 94 olika program att välja på. Summan av antalet tillgängliga platser är 7000, medan det totalt antogs 1819 studenter till höstterminen.
Figur 2. Antalet utbildningsplatser och antalet antagna till naturvetarutbildningar (kandidatnivå) hösten 2007.

Vi har nu alltså en ganska paradoxal situation där vi har fler naturvetarstudenter än vad som efterfrågas, samtidigt som utbildningsanordnare ute på högskolorna sliter sitt hår över att det är för få studenter och därför tvingas kompromissa med antalet nedlagda timmar för att få budgeten att gå ihop. Visserligen sker en hel del samläsning med lärarstudenter, blivande ingenjörer och fristående kursare m. fl., så det blir förmodligen inte helt öde i lärosalarna på de individuella kurserna, men det framstår ändå som ett stort slöseri med resurser och väldigt ineffektivt.

Ytterligare en paradox är att trots det som sagts ovan, stämmer det nog ändå att intresset för att läsa naturvetenskap är för lågt. I nuläget antas alla behöriga på kandidatprogrammen. (Det är bara till 3 av 94 program där det sker urval), men det skulle förmodligen vara bra för utbildningens kvalitet generellt, om det skedde ett urval bland de sökande. Men med så många utbildningsplatser och med situationen på arbetsmarknaden kanske vi ändå trots allt ska vara glada att intresset är så pass lågt.

Så är det verkligen rimligt att ge generella naturvetenskapliga utbildningar vid så många olika lärosäten? Att sprida ut utbildningen över Sverige har varit en del av regionalpolitiken, men vilket pris har det att sprida ut utbildningen över 17 olika högskolor och universitet? Hur mycket blir kvaliteten i utbildningen lidande och hur mycket resurser läggs ned på att skapa utbildningar som få vill läsa och ännu färre efterfrågar på arbetsmarknaden?

Naturvetare behövs i samhället. Men Sverige behöver knappast utbilda 7000 naturvetare per år. Vi behöver utbilda kanske 1500 naturvetare, men de som tar sig igenom utbildningen måste kunna gå ut med en högklassig utbildning som står sig i konkurrensen, både internationellt och på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte övertygad om att nuvarande utbildningsstruktur ger de rätta förutsättningarna för det.

Fotnot: Här finns min sammanställning av VHS statistik (länkad ovan) för studenter antagna till nybörjarprogram (d.v.s. inte masterutbildningar etc.) inom naturvetenskapliga ämnen.