29 april, 2008

En bild på glastaket

I det senaste numret av tentakel finns en artikel om glastaket för kvinnliga kemiforskare i Lund. Bakgrunden är en utvärdering av kemiska institutionen vid Lunds universitet där varje forskares forskning betygsattes av externa bedömare enligt en skala mellan 1 och 7 där 7 var bäst. Glastaket syns tydligt i en figur i artikeln där man kan se att endast ett fåtal kvinnliga forskare lyckas få högre betyg än 3 även om deras h-index är högre än flera manliga kollegors. Detta h-index är ett sk bibliometriskt mått som beror på antalet publikationer och hur ofta de citerats, tex om man har minst 10 publikationer som citerats minst 10 gånger vardera så har man h-index 10. Den externa bedömmargruppen använde dock inte detta utan gjorde en bedömning utifrån CV, forskningsplaner och muntliga presentationer. Några kvinnliga forskare reagerade när gruppens rapport kom på att de flesta kvinnliga forskare fick så låga betyg. De gjorde därför en egen undersökning där de jämförde h-index med det betyg varje forskare fått i granskningen. Resultatet syns i ovannämnda figur som är en ovanligt tydlig bild på det sk glastaket. Det verkar alltså som att kvinnliga forskares kompetens undervärderas.

5 kommentarer:

Magnus sa...

Utan att på något sätt motsäga att glastaket existerar vill jag ändå ifrågasätta hur h-index används här. Det framställs som att h-index är ett absolut mått på en forskares kvalitet som forskare, något jag anser att det finns anledning att ställa sig mycket tveksam till. Det är inte á priori givet att två forskare med samma h-index är lika bra. Det är t.ex. uppenbart att h-index missgynnar forskare som inte håller en hög publikationstakt, även om de arbeten han/hon publicerar är betydligt mer betydelsefulla än genomsnittet, och det gynnar den forskare som publicerar många artiklar med brister som andra ser sig nödgade att påpeka. Det mäter heller inte personens fråga att leda och handleda forskning, något som blir mer och mer viktigt ju mer senior en forskare är. Kritiken mot h-index kan göras ganska lång. Det betyder inte att h-index är irrelevant eller ointressant, men det är mycket tveksamt om det ensamt kan användas för att på ett rimligt sätt mäta forskningskvalitet.

Figuren i den länkade artikeln illustrerar eventuellt detta genom att h-index tycks närmast irrelevant för om en forskare rankats som 5 eller 6 (rankning 7 har bara en enda datapunkt). Nu finns det förvisso inga garantier för att den rankning som gjorts är objektiv och rimlig (som bloggposten och artikeln säger finns det ju all anledning att tro att kön har påverkat rankningen), men det är tydligt att även mellan männen är korrelationen mellan rankning och h-index svag, och det kan lika gärna tas till intäkt för att h-index är ett begränsat relevant mått som för att rankningen bedömt fel saker.

Den verkligt kritiska fråga man måste ställa med anledning av figuren är vad som skiljer i bedömningen mellan forskarna på rankning 3 respektive 5 med h-index i intervallet 7 - 17 ungefär (det intervall där glastaket är tydligt). Vilka kvaliteter har man ansett skiljer rankning 5 från rankning 3, och hur påverkas den bedömningen av forskarens kön? Att det föreligger en skillnad mellan könen är uppenbart, men av vilken natur är denna skillnad (en fråga som givetvis måste få ett nöjaktigt svar för att man på ett effektivt sätt ska kunna motarbeta diskriminering)?

Maria Abrahamsson sa...

Det är intressant, och inte så uppmuntrande läsning det här...

Jag håller med Magnus om att enbart h-index knappast är ett vettigt mått för att bedöma hur bra en forskare är. Men jag tror att det kan vara ett bra komplement till den typen av utvärdering som gjorts i det här fallet. Just för att det kan ge uppmärksamhet till sk unconscious bias. Och sen tål det väl att påpekas att forskningsplaner, nyckelpublikationer och muntliga presentationer inte heller har någon direkt koppling till hur bra man är på att handleda doktorander.

Och för övrigt tror jag inte att medveten könsdiskriminering är det största problemet för kvinnor inom akademin idag. Visst har jag träffat på ett och annat totalt stolpskott som offentligt sagt saker som att "kvinnor har inget på en kemiinstitution att göra". Men dessa personer är, enligt min erfarenhet få till antalet, och gör sig oftast omöjliga rätt snabbt genom den typen av uttalanden.

Ett mycket större problem är alla de som tror att de är jämställda, som inte vill bedöma olika på grund av kön men ändå gör det. Det är väsentligt svårare att komma åt. Tyvärr.

Anna Johansson sa...

Jag tycker inte heller att endast h-index ska användas som kvalitetsmått. Jag tycker däremot att det var väldigt intressant att se den här plotten som jämför h-index med rankningen bedömargruppen gjort. Precis som Maria så tror jag att medveten könsdiskriminering är ovanlig men däremot tror jag att det tyvärr är vanligare att omedvetet tycka att män är mer kompetenta än kvinnor när de har likvärdiga meriter. Förhoppningsvis kan undersökningar som den här lyfta upp frågan så att fler granskare verkligen ställer sig frågan om de har bedömt kvinnor rättvist och inte bara utgår ifrån att de gjort det.

Magnus sa...

Jag är också helt övertygad om att explicit och medveten könsdiskriminering i praktiken inte förekommer. De stolpskott som Maria talar om är enligt min erfarenhet oftast gamla stötar som antingen redan gått i pension eller snart kommer att göra det och därför försvinner av sig själv "den naturliga vägen". Det allvarliga problemet, vilket vi alla tycks helt överens om, är den omedvetna diskrimineringen, och det är precis därför jag ställde de frågor jag ställde i sista stycket av min första kommentar.

Min kritik av hur h-index används handlar inte om att det skulle vara ointressant som kompletterande mått (alls icke, av precis de skäl som ni andra anfört), utan i ett större perspektiv om den tendens jag ser i denna artikel och andra, att betrakta det som ett absolut och i sig tillräckligt mått. Jag ser faror i det, dels därför att att fästa alltför stor vikt vid h-index riskerar att leda till lika galna bedömningar som subjektiva mått, dels och framför allt, för att det driver på en osund publicerings- och citeringshysteri som redan börjar nå dithän att det är svårt eller omöjligt att bedöma referensernas relevans för det arbete som presenteras i den artikel man för tillfället läser.

Så visst tycker jag att figuren och undersökningen är både intressanta och relevanta. Det är beklämmande att se resultatet, och det förminskas på intet sätt av min mer allmänna kritik av hur h-index används.

Anna Olsson sa...

Följande kommentar är rent spekulativ och jag har ingen annan underbyggnad än mina egna samlade intryck under tolv år som forskare. Är det här fråga om direkt (om än omedveten) diskriminering MOT kvinnor, eller är det så att bedömarna låter sig förledas av mäns mer vidlyftiga sätt att prata om sin egen forskning och sina egna resultat? Muntliga presentationer var med i grunden till bedömningen som rapporterats. Och jag har ett starkt intryck av att män säljer sina resultat, inklusive de de ännu inte har uppnått, på ett annat sätt än kvinnor.