Om SVTs dokumentär Fördärvet

I förrgår kväll såg jag SVTs dokumentär "Fördärvet" som handlar om hur medarbetare till Christopher Gillberg förstörde material från forskning om Damp/ADHD hellre än att materialet skulle lämnas ut efter anklagelser om forskningsfusk. Programmet går i repris på söndag och det går även att se på SVTs hemsida. På SVTs hemsida finns också annat intressant material. Dokumentärens budskap, om att man för lättvindligt sätter diagnoser på barn, vet jag inte om jag håller med om. Debatten om ADHD i Sverige har handlat mycket om den klassiska frågeställningen om det är arv eller miljö som är orsaken. Precis som när det gäller många andra egenskaper så är det givetvis en kombination av både arv och miljö, vilket också en literaturgenomgång på uppdrag av socialstyrelsen visade. Jag tycker dock att det är intressant att dokumentärer om forskning görs. För mig som följde mediarapporteringen om fallet då det begav sig så var dokumentären väldigt intressant. Jag är dock lite tveksam till om personer som inte gjorde det verkligen får ut så mycket av den annat än att de tror att de flesta forskare är galningar. I det här fallet så har många uppenbarligen svårt att skilja på sakfrågan huruvida man ska försöka diagnostisera barn eller inte och frågan om forskningsfusk. Bara för att man fuskat (OBS jag säger inte att Gillberggruppen gjorde det - det vet jag inget om) så behöver man inte ha dragit fel slutsats. Personligen tror jag inte att Eva Kärfve har rätt i sina åsikter om ADHD men jag anser att om hon misstänker att något är skumt med data från Gillbergs grupp så ska det utredas. Tyvärr så kan vi nu aldrig få reda på hur det låg till eftesom materialet är förstört. Jag tycker det är helt oacceptabelt att förstöra sitt forskningsmaterial på det sätt som Gillbergs kollegor gjorde. Om det nu verkligen förstördes? En intressant del av dokumentären handlade om att TV-teamet försökt ta reda på om det är möjligt för tre personer att förstöra så mycket material med hjälp av dokumentförstörare och hammare under en helg. I en beskrivning av hur de gjort detta framgår att även om de använde modernare maskiner än Gillbergs kollegor hade och lät dem jobba ett par timmar längre så hann de inte förstöra samma mängd dokument. När det här fallet uppmärksammades och vi pratade om det i fikarummet på jobbet så minns jag att en av mina kollegor ifrågasatte om de verkligen hade förstört allt material eller om de bara påstod det för att slippa lämna ut det.