Vem ska läsa din labjournal? Science 2.0
Vem ska ha tillgång till din labjournal? Och vem ska ha rätten att använda dina resultat? Skulle du lägga ut dina rådata på webben, så att vem som helst kan se dem, analysera dem och eventuellt använda dem? Vem delar du dina vetenskapliga ideer med? Och vem vill du dela dem med?
Den "vanliga" forskningsprocessen går till ungefär så här: Efter många inte-så-lyckade och några lyckade dagar på lab har man så småningom intressanta och tolkningsbara resultat. Detta blir till en vetenskaplig artikel, som skickas till en lämplig vetenskaplig tidskrift, där den bedöms enligt peer review-systemet. Efter att, förhoppningsvis, ha passerat granskning en publiceras artikeln, i allmänhet flera månader eller ibland år, efter att du faktiskt gjorde experimenten. Dessutom kommer artikeln bara att innehålla en bråkdel av allt det som faktiskt gjordes i projektet. Experiment som inte fungerade redovisas i allmänhet inte, ideer som kanske var bra men ändå inte gav tolkningsbara resultat får vi nästan aldrig läsa om. Och dessutom avsäger sig författarna i allmänhet upphovsrätten till artikeln, så även om man vill kan det svårt att göra sina forskningsresultat tillgängliga för allmänheten.
Det finns förstås fördelar med det här systemet. Bland annat att de enda som har tillgång till din labjournal är du själv och de du själv väljer är, och risken att någon stjäl dina resultat eller ideer är relativt liten. Granskningen av artiklarna garanterar i bästa fall den vetenskapliga kvaliten.
Å andra sidan finns det flera nackdelar också. Som att det tar lång tid efter upptäckten innan resultaten blir tillgängliga. Som att resultaten i princip bara är tillgängliga för forskarsamhället eftersom det krävs dyra prenumerationer för att få tillgång till alla dessa olika tidsskrifter. "Negativa" resultat rapporteras sällan i den vetenskapliga litteraturen. En annan klar nackdel är att responsen på en vetenskaplig artikel sällan är särskilt stor. Har du tur kommer du att träffa någon på konferens som läst dem, och i bästa fall kommer andra forskare att citera dig på korrekt sätt i framtida publikationer. Eventuellt kommer någon att tycka att du har tvärfel och skriva en kommentar till tidsskriften (men det är mycket ovanligt) och eventuellt hittar någon ett minimalt fel vilket de skriver och påpekar.
Det i högtidstalen så omhuldade vetenskapliga samtalet forskare emellan blir inte särskilt detaljerat, och inte särskilt effektivt.
Och det är här som Science 2.0 (eller open access som det också kallas) kommer in i bilden. Begreppet syftar på forskare som publicerar sina rådata, sina senaste teorier, manuskriptutkast och i vissa fall hela labjournalen, på internet, fritt tillgängligt för vem som helst att ta del av och kommentera.
Förespråkarna hävdar förstås att det är precis så här som vetenskap borde vara, resultat fritt tillgängliga och diskussionen levande. Kritikerna betonar riskerna med att någon annan, med större resurser stjäl någon annans ideer eller preliminära resultat och därför får äran för nya upptäckter i slutändan, eller kanske rentav patent.
Oavsett om man ser det som en risk eller möjlighet så går utvecklingen ganska snabbt, och det finns redan en hel del projekt syftande till att öka tillgängligheten. Tex OpenWetWare som bland annat används på Massachusetts Institute of Technology, UsefulChem, Chembark (innehåller intressanta kemirelaterade länkar) och PlosOne (open acess tidskrift).
Vad tycker och tror ni? Kommer alla forskninsgresultat att finns tillgängliga på internet, i ett tidigt skede, så småningom? Och är det i så fall bra? Och även om vi skulle vilja stoppa en sådan utveckling; är det möjligt på lång sikt? Och kan en så konkurrensutsatt bransch som forskningen trots allt är faktiskt klara av dela med sig av resultat och ideer i ett så tidigt skede?
Och förstås, hur stor är risken att många forskare inte kommer producera några egna resultat och istället ägna sin arbetstid åt att analysera och kommentera andras resultat? :-)
Debattera gärna alla möjliga aspekter av open access-frågan i kommentarsfältet. Vad jag tycker? Jo, jag är tilltalad av open access-tanken, men jag har ännu inte lyckats övertyga mig själv om att det kommer att fungera, i varje fall än på ett tag. Vad tror ni?
11 kommentarer:
Att göra allt sitt material tillgängligt är en bra ide men med tanke på den oerhörda vetenskapliga produktionen så skulle det bli i princip omöjligt att ta åt sig av informationen. Det skulle vara oerhört svårt att kunna söka och hitta den relevanta informationen.
Två saker om datan:
1) som doktorand blir jag vettskrämd av blotta tanken på att någon annan ska kunna knycka "mina grejor" som jag kämpat i motvind och uppförbacke för att få labb-tid/anslag/data-tid/utrustning... för att få ihop, fast det är klart om någon annan vill lägga ut sina guldklimpar framför mig...
2)Dessutom kan man fråga sig hur granskningen av materialet ska gå till, hur sorterar man bort rent fusk eller bluff-data? Crackpot index?
--Fast som du säger det kan blir ett bra forum för kaffe-rast idéer som aldrig blev av eller som lades ner pga just alla kafferasterna
*
**
Bra idé som nog tyvärr inte kommer fungerar så bra i verkligheten
Den första tanken som slår mig gällande att lägga upp rådata direkt på nätet är att en stor del av den data man producerar faktiskt är skräp där man tror att man studerat en intressant fysikalisk effekt men där det snarare är en effekt beroende på en elektrisk störning, dåligt linjerad laser, triggerproblem etc, etc. Dylika omständigheter är svåra att ta hänsyn till för folk som inte är närvarande i laboratoriet. Dock så tror jag att det börjar bli mer Science 2.0 bl.a. bland folk som sysslar med strängteori dylik teoretsisk fysik. Om jag minns rätt så lägger de ofta upp blivande artiklar i någon slags databas för granskning av intresserade kollegor innan de publiceras. Kanske en väg att gå för att unvika de stora förlagens profithungriga händer. Jag vet inte i detalj hur det går till i praktiken dock.
Ett stort problem med tanken på Science 2.0 är ju att så mycket i dagens vetenskap hänger på publikationer. Jag tror att det kommer att gå mot mer 2.0, men det kommer att ta tid, och det kommer att behövas en minskning av fokuseringen på artiklar.
Sedan håller jag med CMH, rätt mycket data är rätt värdelös, eller kanske till och med missvisande för att man inte vet riktigt vad som hände i labbet.
Jag skulle kunna tänka mig att lägga upp någon form att arbetsjournal på nätet, men det skulle vara en redigerad form av labjournal, där en del idéer hemlighålls tills de är testade.
Men till viss del tror jag att det är lite överskattat. Mycket Science 2.0 pågår ju redan mellan samarbetande forskare, och de flesta är glada i att dela med sig av sina erfarenheter och data om man frågar. Jag har inte sådan hybris att jag tror att folk skulle flockas till min journal för att läsa vad jag gör. Det skulle nog snarare dsom kan få reda på det i alla fall som är intresserade.
Jag skulle också vilja se mer diskussion kring artiklar, inte bara genom publicerade kommentarer. Där skulle någon form av blogg- eller wikifunktion kunna vara behjälplig där man kan kommentera intressanta artiklar och få svar från författarna.
Fredrik: Jo, du har rätt i att den vetenskapliga produktionen är stor, men problemet med att överblicka den är i högsta grad reellt även idag. Särskilt som tillgången till forksningsresultat bygger på att ditt bibliotek har tillgång till alla för dig intressanta tidskrifter.
krononauten: Jo, jag förstår din invändning... Men är inte den egentligen bara en effekt av att hela meriteringssystemet bygger på att man ska ha så många publikationer som möjligt?
Om fusk och bluffdata; det problemet finns ju redan och är inte alls bara associerat med Science 2.0. Det finns ju exempel på medvetet fusk som också lyckats passerat hela granskningsprocessen, och ta sig in i högprestigetidskrifter. Ett av de mer kända fallen är väl Henrik Schön, men det finns många andra också, tyvärr...
mj: Jag tror att du har rätt i att det handlar rätt mycket om den ständiga jakten på publikationer (som jag kanske borde ägna mig åt istället för att skriva kommentarer här.) Jag gillar för övrigt iden med wikifunktion/blogg för att kommentera och diskutera artiklar.
Vad beträffar samarbetet mellan forskare så ger jag dig både rätt och fel. Man kan få massor med bra input från andra forskare, och de flesta ger bra och konstruktiv feedback om man presenterar sina data för dem, men nog väljer man vilka data och projekt man faktiskt låter andra ta del av? Både mina förra PI och min nuvarande är mycket försiktiga med att presentera högintressanta data som är långt ifrån publicering. Och då är konkurrensen ändå inte alls lika tuff i mitt område som den är inom exempelvis (vissa delar av) molekylärbiologin.
cmh: Det finns ju olika sorters "skräpdata" - dels den sorten du nämner, och dels den sorten som är mer av typen "den här reaktionen fungerar i fosfatbuffert men inte i mes", och det kanske är mer intressant för omvärlden att veta?
Jag försökte kommentera här igår – men det kunde jag inte av oklar anledning. Slug som jag är sparade jag dock kommentaren:
Det finns ju en motverkande trend till Science 2.0 och det är kommersialiseringstrenden - syftet med forskningen tycks allt oftare vara att man ska patentera sina resultat. Därför har jag svårt att tro att trenden med att göra labjournalen tillgänglig direkt kommer att få särskilt stort genomslag (möjligtvis då i mindre tillämpade områden).
Att göra själva artiklarna tillgängliga för ett vidare klientel däremot - det är en utveckling som jag tror bara har börjat - SLU klubbade en Open-access-policy bara häromveckan t.ex. - det innebär att vi ska sträva efter att främst publicera oss i Open-access-tidskrifter - eller att parallellpublicera våra artiklar i SLU:s open-access-databas.
En fråga som är intressant är ju vem det är som betalar för det redaktionella arbetet i open-access-tidskrifter - en av anledningarna till att "vanliga" tidskrifter tar betalt för att man ska få publicera sig i dem eller för att man ska få läsa dem är ju att redaktionen ska få betalt. Det är något som ofta glöms bort i debatten kring open-access.
Harald: Hur funkar SLU:s open access-policy?
Väljer ni open access i högre utsträckning än förut, eller är det fortfarande tidskriftens ranking som till slut avgör vart den skickas? Man kan ju tänka sig att det, i alla fall under en övergångsperiod, blir ett problem för meritlistan om man väljer att följa open access policyn strikt?
Det kan väl betecknas som tämligen oklart hur väl det fungerar. Det beslutades om policyn i februari så det är nog lite för tidigt att utvärdera. Jag vill minnas att det gick ut något e-mail om saken – men jag är inte säker på i vilken utsträckning forskarna ens är medvetna om policyn.
I mitt eget ämnesområde – markmikrobiologi finns det mig veterligen heller inga open-access tidskrifter än så länge. Däremot kan man ju också parallellpublicera sina manuskript i databasen epsilon – vilket jag utprovade i fredags med en artikel publicerad i fjol. Än så länge har den dock inte blivit tillgänglig så det tycks eventuellt vara lite omständigare än jag tänkte mig att det skulle vara.
Intressant fråga. Några reflektioner:
Är långsamheten i vanlig peer-review-publicering verkligen ett problem? Även banbrytande upptäckter behöver valideras innan man kan frälsa världen med dem. Peer-review-processen är det första steget på den vägen. Och upptäckten kommer ut i forskningsvärlden mycket tidigare än i form av en kongresspresentation.
Jag har inte tid att läsa andras rådata eller labjournaler och värjer mig inför tanken att göra sådan publicering till den främsta formen. Men när jag funderar över hur någon har gjort ett visst experiment vore det intressant att ha möjlighet att gå tillbaka och kolla. Vore utmärkt för kritiska granskningar vid litteraturgenomgångar eller om man är tveksam över någon artikel. Ännu viktigare är publicering av "negative findings", alltså att man inte fann någon skillnad. Forskarvärlden ffa inom medicin börjar få upp ögonen för problemen med "publication bias" som får substanser att verka mycket intressantare och effektivare än de sedan visar sig vara i verkligheten.
Jag känner varmt för Open Access-frågan fast jag ännu inte tagit itu med den för egen räkning. Men inte är det en frivillighetsverksamhet. Att publicera i PLoS kostar tiotusen kronor eller mer. Det är ju uppenbart att någon måste betala någonstans. Fast hästjobbet i peer-review gör ju vi, gratis, eller på av vår arbetsgivare betald tid!
Skicka en kommentar