29 augusti, 2007

Karriärmöjligheter för biologidoktorer?

Nature rapporterar i en nyhetsartikel1 i senaste numret att det har blivit allt hårdare konkurrens om fasta tjänster inom biologi på amerikanska universitet. Antalet nybakade doktorer ökar stadigt, medan antalet fasta tjänster ligger stilla. Jag blev nyfiken på hur motsvarande situation ser ut i Sverige. En snabb sökning i Högskoleverkets databas är väl inte en komplett analys, men det ledde i alla fall till några funderingar.

Enligt Natureartikeln tog 7000 studenter under 2005 ut doktorsexamen i biologi och medicin från universitet i USA. Något som alltså har ökat från runt 4000 sedan i början av 80-talet. Antaler fasta tjänster (tenure jobs) har legat stilla sedan 1981 på strax över 20 000. Tittar man på hur det ser ut i Sverige så ser det ganska lika ut. Jag har hämtat uppgifter från Högskoleverkets NU-databas och enligt den disputerade förra året 183 personer i biologi i Sverige. Samma år ska det ha funnits 254 lektorer och 250 professorer i biologi. Visserligen gömmer det sig säkerligen en hel del uppgraderade professorer utan en riktig stol och det kan nog finnas några fasta forskartjänster bland de 354 i kategorin”annan forskande och underv. personal”, men om vi antar att summan 504 lektorer och professorer motsvarar de fasta tjänserna i USA så var det ungefär en disputation per år per tre seniora forskartjänster både i USA och i Sverige.

Med 504 lektorer och professorer och 183 disputationer per år, kan man fundera över chansen till en framgångsrik akademisk karriär (om vi bestämmer oss för att bli professor eller lektor är att vara framgångsrik). Har man väl blivit lektor eller professor så sitter man väl oftast där tills det är dags att pensionera sig, så om vi antar att en lektor eller professor sitter i åtminstone 15-20 år, skulle det i så fall innebära att det varje år behöver rekryteras omkring 25-30 nya lektorer eller professorer i biologi. Med runt 183 nya doktorer per år innebär det att en av sex eller sju biologidoktorer kommer att kunna gå vidare i karriären och bli lektor eller professor.

Ungefär samma numerära förhållande gäller för övrigt för forskarassistenstjänster. Enligt NU-databasen fanns det under förra året 91 foass-ar i biologi. Antag fyra år per foass och det är återigen runt 25 tjänster tillgängliga varje år, eller ungefär en på sju nya doktorer.

Som sagt ingen djupgående analys, men det verkar helt klart vara rätt tufft att göra akademisk karriär i biologi i Sverige också.

Frågan är också hur ”rätt” fördelning av resurser, på universiteten mellan doktorander, postdocs, foass-tjänster och seniora forskartjänster egentligen ser ut?

1. Check E (2007) More biologists but tenure stays static. Nature 448, 7156: 848.

3 kommentarer:

Malin Sandström sa...

Jag tycker det vore rimligt att ha fler fo-ass-tjänster - det känns som ett väldigt slöseri att göra sig av med så många doktorer på en gång, vilket ju effekten blir när man inte har plats för mer än 1/7 av alla. Effekten blir (väl?) att man förlorar mycket motiverat och välutbildat folk antingen utomlands eller till industrin.

Fast å andra sidan, ska man misslyckas med att komma igenom nålsögat är det kanske bättre att det sker tidigt i karriären.

mj sa...

Men att antalet disputerade (d) måste vara högre än antalet fo-ass-tjänster (f) är ju naturligt. Annars skulle ju universiteten bara vara en lekskola för sin egen skull. Att en (stor?) del av de disputerade tar steget uti industrin är väl bara bra. Frågan kanske är vilket värde på d/f som är lämpligt.

Intressantare är ju egentligen att undersöka hur många av de disputerade som får jobb inom ett ämne där deras forskarutbildning kommer till nytta (eller är ett krav). Det är förstås svårare att ta reda på, men om andelen "underanställda" är stor kanske det vore lämpligt att fundera över hur många doktorander som egentligen behövs.

[cmh] sa...

Personligen tycker jag att man inom forskarskolan (och grundutbildning) borde kika lite utanför universitetens murar. Vilken typ av forskare vill näringslivet ha? Hur kan man utbilda forskare som är attraktiva både inom akademin och verkligheten? Som situationen är nu så fastläggs forskarutbildningen till ca 90% av folk som aldrig varit utanför universitetet och utbildar forskare som passar deras egna behov vilket inte borde vara huvudsyftet.