Färre universitet för högre kvalitet?

Den nya universitetskanslern, Anders Flodström, har i en TT-intervju flaggat för att Sverige i framtiden bör ha färre universitet än idag. Han sätter antalet till fem och specificierar med att föreslå att de ska ligga i "Södra Sverige, Västsverige, Linköping/Norrköping, Stockholm/Mälardalen och Norrland". Idag finns enligt Högskoleverket 14 statliga universitet. Totalt i Sverige finns det idag 61 läroanstalter (universitet, högskolor och enskilda utbildningsanordnare) som erbjuder högre utbildning och som bedriver forskning.

Bakgrunden till Flodströms utspel är att svenska universitet och forskare bättre ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Det kräver helt enkelt fler spjutspetsar och universitetskanslerns slutsats blir då att det nuvarande antalet universitet är för stort och bör minska väsentligt. Så kan resurser fokuseras och så kan man undvika att kraft läggs på konkurrens mellan lärosäten inom landet. Själv exemplifierar Flodström med gränsytan mellan KI och KTH, och säger rakt av att KTH och KI vore starkare tillsammans, med en och samma ledning, än var för sig.

Så är då färre (och därmed sannolikt också större) universitet en bra idé? Ja, jag tror det. Svensk utbildnings- och forskningspolitik har alltför länge varit en del av regional-, arbetsmarknads- och näringspolitiken. En högskola mot ett nedlagt regemente, ett universitet mot en företagsnedläggning, liksom. Och det håller förstås inte om ambitionen är att bedriva en förstklassig forskning och högre utbildning - då måste andra överväganden dominera helhetsbilden. (Jo, den stora utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige under 1990-talet har förvisso varit bra på många sätt, men när man börjar tala om mål om att 50% av en årskull ska bedriva högskolestudier har man tänkt fel. På samma sätt som man tänker fel när man på ett mantraliknande sätt hävdar att Sverige behöver utbilda fler naturvetare.)

Om det är just fem universitet som Sverige behöver, och om de ska placeras just så som Flodström föreslår tror jag kan komma att diskuteras, mycket, och det är alldeles utmärkt! Det behövs nämligen en väsentligt mycket bredare debatt om forskningens (och forskarnas) villkor. En debatt som tar sin utgångspunkt i vad man (forskare, politiker, medborgare) vill uppnå med svensk forskning och högre utbildning, och inte i åtgärder som ska minska ungdomsarbetslösheten. Och utifrån det kan man sen försöka åstadkomma en optimal organisation. Då kanske vi rent av skulle få en forskningspolitik värd nämnet!?! I sanningens namn ska det också sägas att om Sverige verkligen ska hävda sig internationellt så krävs det mer än omorganisation av strukturen, forskningsresurserna kan inte fortsätta att stagnera, för då kan vi organisera om hur många gånger som helst utan att det ger nämnvärd effekt.

Anders Flodström var på många sätt kontroversiell som rektor på KTH. Mycket talar för att han kommer att vara det som universitetskansler också. Och det är bra. För svensk forsknings- och utbildningspolitik behöver en mer högljudd debatt, med fler deltagare, än som är fallet i nuläget. Inte minst för att förslag som upprör ofta kan leda till ökad reflektion, och i sin tur bättre förslag. Så vågar man önska att Flodström också kunde säga är att de gamla universiteten inte på något sätt kan tro att de kan slappna av, och vila på gamla meriter? Kvalitet har inte med åldern på universitetshuset att göra, även om man ibland tycks tro det både i Lund och Uppsala. Det kan vara värt att tänka på.

I samma intervju säger förresten Flodström också att han tycker att rankinglistor över lärosätena är en bra idé, eftersom studenterna behöver en bättre konsumentupplysning. Ja, det vore inte en sekund för sent. En student gör en stor investering i sin utbildning och det är dessvärre inte alltid studenterna får så mycket som man skulle kunna önska. Se bara på de felaktigt marknadsförda civilekonomutbildningarna, som plötsligt inte längre var civilekonomutbildningar.