06 augusti, 2007

Färre universitet för högre kvalitet?

Den nya universitetskanslern, Anders Flodström, har i en TT-intervju flaggat för att Sverige i framtiden bör ha färre universitet än idag. Han sätter antalet till fem och specificierar med att föreslå att de ska ligga i "Södra Sverige, Västsverige, Linköping/Norrköping, Stockholm/Mälardalen och Norrland". Idag finns enligt Högskoleverket 14 statliga universitet. Totalt i Sverige finns det idag 61 läroanstalter (universitet, högskolor och enskilda utbildningsanordnare) som erbjuder högre utbildning och som bedriver forskning.

Bakgrunden till Flodströms utspel är att svenska universitet och forskare bättre ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Det kräver helt enkelt fler spjutspetsar och universitetskanslerns slutsats blir då att det nuvarande antalet universitet är för stort och bör minska väsentligt. Så kan resurser fokuseras och så kan man undvika att kraft läggs på konkurrens mellan lärosäten inom landet. Själv exemplifierar Flodström med gränsytan mellan KI och KTH, och säger rakt av att KTH och KI vore starkare tillsammans, med en och samma ledning, än var för sig.

Så är då färre (och därmed sannolikt också större) universitet en bra idé? Ja, jag tror det. Svensk utbildnings- och forskningspolitik har alltför länge varit en del av regional-, arbetsmarknads- och näringspolitiken. En högskola mot ett nedlagt regemente, ett universitet mot en företagsnedläggning, liksom. Och det håller förstås inte om ambitionen är att bedriva en förstklassig forskning och högre utbildning - då måste andra överväganden dominera helhetsbilden. (Jo, den stora utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige under 1990-talet har förvisso varit bra på många sätt, men när man börjar tala om mål om att 50% av en årskull ska bedriva högskolestudier har man tänkt fel. På samma sätt som man tänker fel när man på ett mantraliknande sätt hävdar att Sverige behöver utbilda fler naturvetare.)

Om det är just fem universitet som Sverige behöver, och om de ska placeras just så som Flodström föreslår tror jag kan komma att diskuteras, mycket, och det är alldeles utmärkt! Det behövs nämligen en väsentligt mycket bredare debatt om forskningens (och forskarnas) villkor. En debatt som tar sin utgångspunkt i vad man (forskare, politiker, medborgare) vill uppnå med svensk forskning och högre utbildning, och inte i åtgärder som ska minska ungdomsarbetslösheten. Och utifrån det kan man sen försöka åstadkomma en optimal organisation. Då kanske vi rent av skulle få en forskningspolitik värd nämnet!?! I sanningens namn ska det också sägas att om Sverige verkligen ska hävda sig internationellt så krävs det mer än omorganisation av strukturen, forskningsresurserna kan inte fortsätta att stagnera, för då kan vi organisera om hur många gånger som helst utan att det ger nämnvärd effekt.

Anders Flodström var på många sätt kontroversiell som rektor på KTH. Mycket talar för att han kommer att vara det som universitetskansler också. Och det är bra. För svensk forsknings- och utbildningspolitik behöver en mer högljudd debatt, med fler deltagare, än som är fallet i nuläget. Inte minst för att förslag som upprör ofta kan leda till ökad reflektion, och i sin tur bättre förslag. Så vågar man önska att Flodström också kunde säga är att de gamla universiteten inte på något sätt kan tro att de kan slappna av, och vila på gamla meriter? Kvalitet har inte med åldern på universitetshuset att göra, även om man ibland tycks tro det både i Lund och Uppsala. Det kan vara värt att tänka på.

I samma intervju säger förresten Flodström också att han tycker att rankinglistor över lärosätena är en bra idé, eftersom studenterna behöver en bättre konsumentupplysning. Ja, det vore inte en sekund för sent. En student gör en stor investering i sin utbildning och det är dessvärre inte alltid studenterna får så mycket som man skulle kunna önska. Se bara på de felaktigt marknadsförda civilekonomutbildningarna, som plötsligt inte längre var civilekonomutbildningar.

8 kommentarer:

Unknown sa...

Här i Polen publicerar veckomagasinet Polityka varje år en omdiskuterad ranking av universitet och högskolor.

Man kan ha synpunkter på hur olika rankingsystem ser ut, men som du skriver så investerar studenten mycket i sin utbildning och borde ha en bra grund för att välja riktigt.

En offentlig ranking skulle också få ytterligare ett par positiva bieffekter; konkurrens mellan studenterna på de bättre utbildningarna och en morot/piska för de sämre att rycka upp sig.

Jag tror att en del av de gamla universiteten skulle kunna få en obehaglig överraskning. Det går inte bara att vila på sina lagrar.

Mats Fröberg sa...

Det är kanske så att de olika universiteten och högskolorna borde nischa sig mera istället.

Karolinska är ju specialiserat inom ett smalt område och håller världsklass. SLU klarar sig rätt skapligt inom sitt område också, till exempel. Högskolan i Blekinge satsade på IT och var väl rätt duktiga ett tag i alla fall (jag är inte riktigt uppdaterade på om dom fortfarande är det?) och vid Mittuniversitetet är man framgångsrika när det gäller forskning om papper.

Språkvetarna i landet har delat upp språken mellan olika universitet har jag för mig och något liknande borde man väl göra inom flera områden. Ett problem idag är ju att även högskolorna föröker göra allt, i sin strävan att nå universitetsstatus.

Kanske vi ska behålla ett relativt stort antal universitet (eller vad man nu vill kalla dem), men göra dem smalare. Kanske skapa tre eller fyra regioner i Sverige där universiteten/högskolorna tillsammans ska ha en full uppsättning akademiska ämnen på programet inom varje region?

Maria Abrahamsson sa...

DN är inne på samma tema i dagens huvudledare - att Flodströms utspel kan komma att starta viktiga debatter. Och det tror jag är största vinsten med att utse just honom till universitetskansler. Men det förutsätter förstås också att politiker inte reflexmässigt avfärdar hans ideer utan att först tänka på dem... http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=677883

krono sa...

Jag kan bara prata om min erfarenhet från Uppsala universitet och Naturvet. fakulteten och jag är rädd att denna eventuella "granskning" kommer att bli långt ifrån korrekt gjord.

Många nämner att de stor, gamla och "tunga" universitetetn som Uppsala och Lund "surfar på gamla meriter", det är långt ifrån sanningen. Det bedrivs fortfarande forskning av världsklass vid dessa inom många områden [dock finns det skit också här ;-)].

Problemet är att det INTE kommer att bli de universitet som bedriver "bäst" forskning som "får bra betyg" utan de som skriker/bedriver PR mest. Detta är ofta ett faktum som alla som skrivet ansökningar känner till...

Jag tror att man vid Lund och Uppsala alltför länge trott att det bara är erkännande från kollegor inom respektive område och bra reviews på artiklar som räknas. Man vilar på övertygelsen att "vi publicerar forskning av världsklass...det vet de väl om??"

Sedan finns det ju de forsknings grupper (egen erfarenhet) som har förstått detta och har lärt sig att för att få extern finansering (som är majoriteten av fallet för teknisk forskning) måste BÅDE pr och resultat användas...

/simma lugnt

Unknown sa...

Jag menade alls inte att UU och andra bara surfar på gamla meriter. Vad jag menade var att gamla meriter inte är tillräckligt, eller ens nödvändigt för att ge en högkvalitativ utbildning.

Och jag tror inte att någon "officiell" granskning skulle ge ett absolut rättvisande resultat. Snarare vore det bra med olika granskningar. Den nämnda Polityka-granskningen utförs av en tidskrift utan officiell status. Det är inte den enda granskningen, bara den mest kända.

Vi har "granskningar" av bilar, mobiltelefoner och filmer i mängder av fora. Man bygger sig (i bästa fall) en uppfattning genom att väga information från olika källor. Jag tycker att blivande studenter skulle ges samma möjlighet.

Maria Abrahamsson sa...

Krononauten: Naturvetenskapliga fakulteten vid UU har varit min hemvist under en lång tid, som grundstudent, forskarstuderande (större delen av tiden med doktorandtjänst) och som helt vanlig anställd ett tag efter doktorsexamen. Och jag håller med om att det där görs forskning av världsklass, och att där bedrivs mycket bra undervisning med engagerade lärare. Men allt är inte bra! Och det finns ingen anledning att inte erkänna det. Det är först när man förstått att det finns ett problem som man kan hitta en lämplig lösning på detsamma.

Vad gäller att åstadkomma rättvisa granskningar/rakninglistor så är väl bästa sättet helt enkelt att sådana alltid publiceras tillsammans med de kriterier som de gjorts utifrån, så kan var och en själv bedöma om man finner dessa kriterier rimliga och därmed om man vill ta hänsyn till granskningen eller ej.

Mats: Jo, man gjorde en uppdelning av de sk "småspråken" mellan Göteborg, Linköping, Lund, Sstockholm, Umeå och Uppsala. Vet dock inte säkert när denna uppdelning träder i kraft, eller om den redan gjort det.

Maria Abrahamsson sa...

mj: instämmer!

krono sa...

Vad jag menade var att min erfarenhet är att värdet av sådanahär granskningar ofta faller igenom och kan ofta stjälpa och inte hjälpa studenters val, men låt oss se.

Maria: Jag håller med dig att man inte ska "sopa något under mattan" om det nu är fel. Däremot tvivlar jag på att även om kriterierna för granskningarna publiceras så kan rättvissa bedömningar av granskare kan göras...fast det kanske är min negativ människosyn som talar ;-)