Gör en miljöinsats - Drick kaffe!

Att dricka kaffe och bättra på sitt miljösamvete på en och samma gång, kan det vara något kanske? Och nej, det handlar inte alls om rättvisemärkta eller ekologiska produkter, utan om vad som händer med den kaffesump som oundvikligen blir kvar efter att du njutit av din Java.

Kompostmaterial är förstås ett alternativ, men enligt en artikel som snart kommer ut i Journal of Agricultural and Food Chemistry finns ett annat, intressantare användningsområde för kaffesumpen, i form av biodiesel.

Kaffesump innehåller ca 15% olja, och denna olja kan konverteras till biodiesel. Det når inte riktigt upp till oljeinnehållet i tex raps (37-50%) eller sojabönsolja (20%) men med tanke på att världen konsumerar drygt 7 miljoner ton kaffe om året så kan det likväl bidra med en signifkant andel biodiesel. Särskilt som den höga halten antioxidanter i kaffet bidrar till att göra kaffebiodiesel mer stabil än den som är framställd från andra källor. Dessutom menar artikelförfattarna att det som blir över av kaffesumpen efter dieselproudktionen kan användas antingen för etanolproduktion eller pressas till bränslepellets.

I tabellen där författarna listar fördelar och nackdelar tar de för övrigt också upp det faktum att medan kaffebiodiesel sprider en angenäm doft.

Dock får man anta att det krävs ett par upprepningar av studien, så att man vet säkert att det inte bara är kaffesump från Starbucks i Reno, Nevada som det år att göra biobränsle av.

Referens:
Kondamudi et. al. Journal of Agricultural and Food Chemistry, 2008, asap. DOI 10.1021/jf802487s

Att hålla koll på tiden

Efter en artikel på den utmärkta bloggen Second Opinion om skottsekunden som skjuts in nu till nyår så började jag titta på det där med tid. Det är inte så lätt som man kan tro. Det verkar väl enkelt: Ett dygn är 24 timmar = 84600 sekunder. Lätt som en plätt.

Problemet började när vi började bli för noggranna med att mäta tid. På 1950-talet hade man upptäckt att jordens rotation inte var konstant nog för att kunna fungera som en definition av sekunden. Bilden ovan visar hur mycket, i millisekunder, som dygnet avvikit från 86400s sedan 1973. Som vi kan se så är dygnet längre än 86400s, jordens rotation bromsas alltså. Följakligen man var tvungen att definiera om sekunden, först som en 31 556 925,974-del av det tropiska året, och från 1967 som den definition vi fortfarande har kvar:

varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium-133

Med hjälp av ett statistiskt medelvärde av en mängd atomur håller man koll på tiden med en precision på bättre än 1 ns per dygn. Detta kallas den internationella atomtiden (TIA). Fast inte heller detta har varit helt enkelt. Atomuren i sig är oerhört precisa, men 1970 upptäckte man att man mätte olika lång tid på olika höjd över havet. Det beror på att tiden går långsammare i stark gravitation vilket beskrivs i den allmänna relativitetsteorin. Man definierade därför om sekunden till att gälla vid medelhavsnivån (den roterande geoiden) vilket ledde till att den uppmätta sekunden blev 1×10⁻¹⁰ längre.

Men eftersom tiden nu är definierad oberoende av jordens rotation så förskjuts TIA i förhållande till jordrotationen. Genom att titta på hur jorden roterar i förhållande till solen och stjärnorna kan man definiera den så kallade universella tiden (UT1). Med hjälp av Very long baseline interferometry kan man titta på när avlägsna kvasarer passerar över en viss punkt på himlen (ekliptikan) och bestämma tiden till med någon mikrosekunds presision. Den universella tiden hålls koll på av en organisation i Frankrike med det coola namnet International Earth Rotation Service.

En tredje tid, koordinerad universell tid (UTC), är den som vi ställer våra klockor efter. Den är definierad efter atomtiden, men får aldrig skilja sig mer än 0,9 sekunder från UT1. Därför lägger man ibland till en skottsekund för att hålla UTC och UT1 i fas. TIA justeras aldrig, men var samma som UTC den 1 januari 1958. UTC skiljer sig därför från TIA med det totala antalet skottsekunder vilket är 33. Ytterligare en tid som aldrig justeras är GPS-tiden. Den fixerades till UTC 1980 och ligger nu 14 sekunder före UTC.

Anledningen till att jorden roterar långsammare beror på friktion i tidvatteneffekten. När månen (och solen) drar jorden och den deformerar så förloras lite energi. Denna inbromsning ligger på ca 1,6 ms per dygn per århundrade. Sedan 1820, då dygnet definierade som precis 86400s har det blivit ungefär 2ms längre. Våra klockor löper alltså 2 ms för långsamt per dygn. På 500 dygn blir det en sekund och det är den skottsekunden vi lägger till. Men i figuren högst upp ser man att rotationen varierar väldigt (nåja) också. Dessa variationer beror på geofysiska processer och rörelser i atmosfären och oceanerna. Dessa är svåra att förutspå, och därför att det inte lätt att säga precis när en skottsekund kommer att behövas.

Ytterligare tidssystem såsom Terrestial Time med flera har definierats för att hantera relativistiska effekter. Einstein visade ju nämligen att det inte finns någon absolut tid, utan den beror på var man befinner sig och hur snabbt man rör sig. Men här blev det för komplicerat, så jag tycker vi slutar nu. Men nästa gång du tittar på klockan så ägna en sekund att uppskatta allt det arbete så lagts ner på att den skall visa rätt.

Andra bloggar om: tid, skottsekund, sekund, vetenskap, fysik, astronomi. Intressant?

UPPDATERING: Nu börjar även pressen rapportera om skottsekunden.

Kemiska ämnen

I denna tid av debatt kring vad som är "naturligt" och vad som är konstgjorda tillsatser kan det ju vara lämpligt att fundera över vad det är för språk vi använder. När en SVD-blogg skriver om att en livsmedelskedja rensar ut "kemiska tillsatser" undrar man ju vad som egentligen blir kvar. Bara naturliga saker... som cyanid, curare och nikotin...? Det är ju långt ifrån alla naturliga ämnen som är nyttiga, och lika långt ifrån alla "konstgjorda" ämnen som är onyttiga.

Många av våra läkemedel är helt konstgjorda på det att de aldrig tillverkats utanför ett kemilab, samtidigt är, som vi ser ovan, många av de mest potenta gifterna helt naturliga. Men alla är de "kemiska". En som tröttnat på skrämselpropagandan om "kemikalier" är Neville Reed, ordförande för Royal Society of Chemistry. Droppen blev när Storbritanniens Advertising Standards Authority godkände en reklamfilm för Miracle Gro, en form av organisk kompost som utlovades vara "100% fri från kemikalier" Det är, menar RCS, något håller liv i myten att organiska och naturliga produkter inte skulle innehålla kemikalier.

Neville Reed har därför utlyst ett pris på 1 miljon pund till den som kan visa fram ett material "100% fritt från kemikalier".

Andra bloggar om: Kemi, tillsatser. Intressant?

Osynlighetskappan - fungerar den?

Den senaste tiden har en rad nya artiklar publicerats om ”osynlighetskappor”, eller så kallade ”cloaking devices”. I media har man talat om Harry Potter-kappa och folk på nätet har i forum oroat sig över att pedofiler (samhällets fobi nummer ett två, efter terrorister) skall kunna smyga sig in på lekplatser och kidnappa barn. Så, vad handlar det om?

Osynlighetskappor springer ur arbetet med s.k. vänsterhänta material, sådana som har negativt brytningsindex. Forskning har pågått om dessa sedan nanoteknologins intåg gjorde det möjligt att arbeta med strukturer så små som krävs. Vänsterhänta material är en form av metamaterial som består av mycket specifikt designade strukturer av flera olika material. Forskningen om dessa har mest varit inriktat på drömmen om perfekta linser. Men i två artiklar i samma nummer av Science år 2006 presenterade Leonhardt ¹ och Pendry och medarbetare ² beräkningar som visade att man med hjälp av ett skal av metamaterial kan få ljus att böja sig runt ett objekt och fortsätta precis i samma riktning som det kom. Objektet blir helt osynligt.

Redan samma år lyckades gruppen bakom den andra artikeln att påvisa en fungerande osynlighetskappa ³. Den fungerar visserligen bara i två dimensioner (dvs i ett bestämt plan), och i mikrovågsområdet istället för i synligt ljus. Men likväl var det ett genombrott. Objektet, en kopparcylinder med 25 mm radie, blev, när den fick ett skal av metamaterial tillverkat av kopparresonatorer i en epoxyram, nästan helt osynligt för mikrovågor inom ett smalt frekvensområde. Som syns från bilden nedan, där mikrovågor kommer in från vänster, är osynlighetskappan inte perfekt, utan lämnar en skugga.Teorin för osynlighetskappor gäller inte bara ljus, utan även andra former av vågor, och i höstas visade en grupp forskare att man kan bygga en fungerande kappa för vågor på en vätskeyta inom ett stort frekvensområde ⁴. Nästan samtidigt kom rapporter i Science ⁵ och Nature ⁶ om de första fungerande metamaterialen i optiska våglängder för ljus. Den optiska osynlighetskappan är bara ett steg bort.

Men kommer en osynlighetskappa att fungera? Än så länge är begränsningarna ganska betydande: de fungerar bara för vissa speciella våglängdsområden, materialen är svåra att framställa i mer än mikroskopiska mängder m.m.. Men trots detta så kommer de med säkerhet att utvecklas till mer eller mindre fungerande osynlighetssköldar. (Jag använder ordet sköld, för det är rigida material det handlar om, inte textiler.) Sannolikt kommer de inte att ge total osynlighet (något som forskare vid KTH visat är väldigt svårt då det kräver ideala material helt utan defekter ^{7, 8}), men liksom dagens stealth-material, som ger en betydligt mindre radarprofil än vanliga flygplan, så kommer de nog att komma till användning som avancerade kamouflage. Det blir väl säkerligen så att det är inom militärindustrin de först kommer till användning. Däremot ligger personliga osynlighetssköldar à la Rovdjuret (snarare än Harry Potter) ännu långt in i framtiden. En sak att fundera på är hur de som befinner sig innanför en osynlighetssköld skall se vad som händer utanför…

Referenser
¹ U. Leonhardt, Optical Conformal Mapping. Science 312, 1777-80 (2006).
² J.B. Pendry, D. Schurig, och D.R. Smith, Controlling Electromagnetic Fields. Science 312, 1780-2 (2006).
³ D. Schurig, J.J. Mock, B.J. Justice, et al., Metamaterial Electromagnetic Cloak at Microwave Frequencies. Science 314, 977-80 (2006).
⁴ M. Farhat, S. Enoch, S. Guenneau, et al., Broadband Cylindrical Acoustic Cloak for Linear Surface Waves in a Fluid. Phys. Rev. Lett. 101, 134501 (2008).
⁵ J. Yao, Z. Liu, Y. Liu, et al., Optical Negative Refraction in Bulk Metamaterials of Nanowires. Science 321, 930 (2008).
⁶ J. Valentine, S. Zhang, T. Zentgraf, et al., Three-dimensional optical metamaterial with a negative refractive index. Nature 455, 376-80 (2008).
⁷ M. Yan, Z. Ruan, och M. Qiu, Cylindrical Invisibility Cloak with Simplified Material Parameters is Inherently Visible. Phys. Rev. Lett. 99, 233901 (2007).
⁸ Z. Ruan, M. Yan, C.W. Neff, et al., Ideal Cylindrical Cloak: Perfect but Sensitive to Tiny Perturbations. Phys. Rev. Lett. 99, 113903 (2007).

Andra bloggar om: fysik, vetenskap, optik, vänsterhänta material, osynlighet. Intressant?

Postdok från vetenskapsrådet

Vetenskapsrådet publicerade igår resultatet av höstens postdokutlysning. De redovisar gott om statistik, vilket jag tycker är trevligt. Det är ju lättare att se färdiga stapeldiagram än att själv föröka räkna ut samma sak. Beviljandegraden är högre än förra hösten, både för postdokstipendier och anställning som postdok i Sverige. Vilket verkar bero på att det varit färre sökande. Det är ju roligt att beviljandegraden är hög men det är lite oroande att det beror på att färre söker. Det är inte bra om en akademisk karriär framstår som mindre attraktiv. Men utan att jämföra med siffror på antalet disputerade de senaste åren så vet man ju inte om de färre sökande helt enkelt beror på färre disputerade eller på att en lägre andel av de disputerade har sökt postdok från Vetenskapsrådet. Nu kan man ju få postdok från andra finansieringskällor också och det kan ju vara så att om Vetenskapsrådet fått rykte att vara svårt att få från så lägger man kanske hellre sin tid på att skriva en ansökan till ett ställe man tror sig ha större chans att få positivt besked från. I så fall kanske antalet ansökningar till VR om postdokstipendium inom medicin ökar nästa år eftersom det verkade lätt att få det i år. 

En annan intressant iakttagelse är att det är så väldigt mycket större konkurrens om bidrag till anställning som postdok än om stipendierna. Då menar jag inte att det är konstigt att många hellre väljer en anställning instället för att riskera att åka ut ur trygghetssystemen genom att ha stipendium och bo utomlands mer än ett år. Det är inte alls konstigt särskilt med tanke på att många nyblivna doktorer har barn eller vill skaffa barn inom de närmsta åren. Det som faktiskt som är lite konstigt är att VR fortsätter att dela ut så många stipendier när majoriteten av de sökande uppenbart föredrar en tjänst. Den anmärkningsvärt höga beviljandegraden för stipendier inom medicin (70%) tycker jag borde väcka frågan om man verkligen ska dela ut så många stipendier. Internationalisering är visserligen väldigt viktig men det är också viktigt att stödja den bästa forskningen. Jag tycker nog inte att VRs syfte är att ge pengar till alla som vill åka utomlands. De måste ju ha bra forskningsprojekt och förmåga att genomföra dem också. Nu säger jag inte att de 23 som beviljats stipendium från M inte kommer att genomföra bra forskning. Det kan ju ha varit så att alla 33 som sökte hade otroligt bra ansökningar. Men jag har suttit i lärarförslagsnämnd och granskat ansökningar till tex forskarassistenter och lektorat inom biologi och geovetenskap och jag kan avslöja att det brukar ju inte vara 70% av de sökande som är så bra att man skulle vilja anställa dem.

Årets utdelning från vetenskapsrådet

Förra veckan publicerades vetenskapsrådets beslut om utdelning till medicinsk samt naturvetenskaplig och teknisk forskning. Jag var intresserad av att jämföra beviljandegraden för män respektive kvinnor med med förra årets utdelning (som Maria skrev om) men för naturvetenskap och teknik hittade jag inga uppgifter förrän idag. Medan det för medicin finns en tydlig tabell nederst på sidan med statistik (vilket det även fanns förra året), så får man för naturvetenskap och teknik själv räkna ut beviljandegranden för män och kvinnor från figurerna till höger. Denna räkneuppgift ger resultatet att det är betydligt mindre skillnad mellan könen i år än vid förra året inom naturvetenskap och teknik. För forskarassistenter var beviljandegraden 12% för män och 13% kvinnor. För projektbidragen var den 28% för män och 26% för kvinnor. Däremot ser det sämre ut för kvinnornas del inom medicin där beviljandegraden i år är 12% för män och 9% för kvinnor vad gäller forskarassistenter jämfört med 17% respektive 16% förra året. Precis som förra året är det betydligt färre kvinnor än män som söker bidrag inom naturvetenskap och teknik. Det var t ex 62 ansökningar från kvinnor till forskarassistent jämfört med 200 från män (det motsvarar 24% kvinnor bland de sökande). Inom medicin är det däremot en majoritet kvinnliga sökande till bidrag för anställning som forskarassistent. Man kan ju undra hur andelen kvinnliga professorer inom naturvetenskap ska kunna öka när det är så låg andel redan till ansökan till forskarassistenter. Nu kan man ju bli forskarassistent även genom att söka en utlyst tjänst vid ett universitet och hur statistiken för sökande ser ut bland alla landets lärosäten ser ut vet jag inte, men ansökningarna till vetenskapsrådet speglar nog i viss mån intresset för att satsa på en akademisk karriär. Jag tycker det är tragiskt att det verkar vara så svårt att öka andelen kvinnliga forskare inom naturvetenskap.

Tomtar på loftet

Via Harald och hans skor och UNT, hittar jag nyheten om examensarbetet som SLU betraktar som ett "olycksfall i arbetet". Så mycket olycksfall att man såg sig nödgad att göra det omöjligt att ladda ner det från bibliotekets hemsida. Men för den som vill läsa, och inte befinner sig fysiskt nära ett SLU-bibliotek har medvetenskap löst det problemet. I detta examensarbete finns allt du behöver veta om vikten av att ha projektledningsmöte med trädgårdstomtar och andra naturväsen som kommer att påverka ditt trädgårdsodlande.

Och SLU betecknar alltså detta som ett olycksfall i arbetet, där själva olycksfallet består i att man låtit något som uppenbart brister i vetenskaplig kvalitet passera som en akademisk uppsats. Och ärligt talat, nog för att man ibland suttit i möten som fått en att misstänka att vissa av deltagarna kanske hellre skulle vilja vara trädgårdstomtar än lärare på ett universitet, men någon slags måtta måste det ju ändå vara på dumheterna.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det har kunnat passera genom granskningsprocessen. Gissningvis var de första utkasten oändligt mycket värre än den version som till sist lades fram som examensarbetet. Och eftersom handledare och examinatorer trots allt är människor så kan jag lätt föreställa mig att det i slutänden blivit så att man gjort en bedömning av hur mycket bättre det har blivit relativt det första utkastet, snarare än en bedömning av slutproduktens vetenskapliga kvalitet. Sådant förekommer på svenska universitet, och sådant förekommer på amerikanska diton. Fast det är sällan så flagrant som i det här fallet.

Problemen med dylika fall är, minst, två. Det ena är att om man låter sådana arbeten passera kommer det på sikt att leda till en urholkning av den vetenskapliga kvaliten. Det andra är att det underminerar förtroendet för vetenskapen och forskarna hos allmänheten. Jag menar, jag vill inte heller att mina skattepengar ska finansiera löst tyckande om vikten av att ha morgonmöten med tomtar och andra naturväsen.

I grund och botten tror jag att det handlar om att man måste våga underkänna sådant som inte håller måttet. Att det blivit mycket bättre, eller att någon lagt ner väldigt mycket tid på det, är i sig inte anledning att godkänna någon form av vetenskaplig uppsats. Håller det inte måttet ska det inte godkännas. Även om det betyder att institutionen får mindre pengar eftersom färre studenter examineras. Om det alls ska det vara någon mening med forskning måste de akademiska institutionerna förbehålla sig ett visst mått av vetenskaplig integritet. Annars är det risk för en storskalig tomtomflyttning, från loft till universitetens forskningskorridorer.

Vad är egentligen nytta?

Vad är egentligen nytta? Det frågar jag mig när jag läser väl valda delar av den forskningsproposition som den svenska regeringen med forskningsminister Leijonborg i spetsen presenterade idag. Den är knappt 300 sidor lång, och det är följaktligen inte helt enkelt att sortera ut de verkligt väsentliga delarna vid en hastig genomläsning.

Det finns en hel del bra saker i den, som ökade forskningsmedel och ökat fokus på kvalitet som grund för resurstilldelning. Men så finns det punkter där man missar grovt också. Som när det gäller "yngre forskare". En översättning av byråkratiskan av de avsnitt som behandlar "yngre forskare" leder till följande slutsats om regeringens ståndpunkt: De tycker att yngre forskare är viktiga och gillar ideen om 2-årig postdoktorsanställning i Sverige som karriärväg, och hänvisar i övrigt till befattningsutredningen. (Jag är i ärlighetens namn inte riktigt säker på att de har förstått att man räknas som "yngre forskare" fram tills dess att man får sin docenttitel eller så.)

Och så är det där med nyttan då. Kapitel 4.5.3 har rubriken "Forskningen ska i högre utsträckning än idag komma tilll nytta." Och jag undrar verkligen vad man menar med "nytta" i det här sammanhanget. Enligt min mening hade kanske lite fler av de där nästan 300 sidorna kunnat användas till att problematisera nyttobegreppet lite grann, för saken är ju den att vi faktiskt inte vet vilka av dagens upptäckter som kommer att visa sig "nyttiga" i framtiden.

Mina förväntningar var inte så högt ställda, så propositionen får godkänt. Letar ni efter någpt spännande att läsa föreslår jag dock att ni tar er an Dawkings, Jay Gould eller Feynman, eller för den delen Ayn Rand eller Naomi Klein eller... Ja ni förstår vart jag vill komma tror jag.

Röntgenstrålning från tejp

Om du går in i ett mörkt rum och river upp ett gummerat kuvert så kan du få se ett blålila ljus i skarven där limmet slits upp. Detta beror på en process som kallas tribolumenicens, som uppstår när limmolekylerna dras i sär. Ljuset uppstår när laddningar som dras isär åter rekombinerar. Urladdningen joniserar luften och det blå ljuset är den typiska emissionen från kväve.

Sedan 1950-talet har man vetat att när man drar isär tejp så sträcker sig spektrat för det utskickade ljuset till långt högre energier än det synliga. Det är t.o.m. möjligt att få fram röntgenstrålar. Röntgenstrålning uppkommer när elektroner med hög energi kolliderar med ett fast material och skickar ut s.k. bromsstrålning. När tejpen dras i sär kommer den klippiga sidan att laddas upp med positiv laddning och polyetylenrullen att få en negativ laddning. Laddningen kan byggas upp till sådana nivåer att de kan accelerera elektronerna tillräckligt för att skapa röntgenstrålning. Just detta har en forskargrupp i USA studerat och publicerat i veckans Nature*.

Forskarna placerade en tejprulle på en spole i en vacuumkammare. tillsammans med mätare för kraften som behövs för att dra ut tejpen med en viss hastighet. Detektorer för röntgenstrålning placerades utanför kammaren så att de såg tejpen genom ett fönster.

Vad forskarna såg var inte bara den "vanliga" röntgenstrålningen, utan även korta, intensiva pulser av röntgenfotoner med hög energi. De korta pulserna uppstod när dragkraften fluktuerade och många limmolekyler plötsligt gick av samtidigt (s.k. stick-slip-fenomen). Pulserna är intensiva nog för att kunna fungera som källa vid röntgenavbildning.

Riktigt hur de här intensiva pulserna, som bara är 1-2 nanosekunder, kan uppstå räcker vår för förståelse för triboluminescens och triboelektisk uppladdning (tänk katt+ebonitstav) inte till att förklara, men det krävs att en mycket stor laddning kan byggas upp. Forskarna uppmanar till ytterligare studier av liknande system för att man skall förstå men om triboluminescens och de spekulerar i huruvida sk jordbävningsljus som man hoppas kunna använda till förvarning, kan uppkomma vid liknande processer.

* Carlos G. Camara, Juan V. Escobar, Jonathan R. Hird och Seth J. Putterman, "Correlation between nanosecond X-ray flashes and stick–slip friction in peeling tape". Nature 455, 1089-1092 (2008).

Andra bloggar om: vetenskap, fysik, triboluminescens, röntgen, ljus.

Vetenskapliga motioner

Jag har börjat kolla igenom några av de 3675 motioner som inkommit under den allmänna motionstiden. Det jag letat efter är motioner med vetenskaplig inriktning. Jag har säkerligen missat många, men kanske kan läsare fylla det de finner intressant.

Bland de riktigt bra, och riktigt viktiga, vetenskapliga motionerna finns Chatrine Pålsson Ahlgrens (kd) motion 2008/09:Ub575 Forskningsinriktad utveckling för lärare. Det handlar om frågan om lärarutbildningens snuttifiering. Tidigare var det möjligt att bli ämneslärare genom att inom lärarutbildningen, eller genom pedagogisk påbyggnad, skaffa en magisterexamen inom sitt ämne. Som lärarutbildningen ser ut idag är detta knappast längre möjligt (åtminstone inte inom fysik, som är det jag själv har erfarenhet från). Mängden pedagogiska kurser har ökat och den pedagogiska påbyggnaden är numera ett och ett halvt år. Det innebär att ytterligt få lärare idag har haft någon kontakt med forskningen inom sitt ämne, och ännu färre bedrivit egen forskning. Man hinner helt enkelt inte med en magisterexamen plus lärarutbildning. Att Ahlgren lyfter fram detta problem är bra.

Andra bra motioner är Yvonne Anderssons (kd) motioner Motion 2008/09:N352 Svensk rymdpolicy (med Betty Malmberg (m)) och Motion 2008/09:N396 Svensk rymdverksamhet som syftar till skapandet av en svensk policy för rymdforskning och fortsatt stöd till Odin-satellitmätningarna.

Cecilia Widegren (m) fastställer i sin motion 2008/09:MJ404 Djurförsökens framtid att "nya djurskyddsregler inte får påverka Sverige som forskarland". Inom många miljörörelser och djurrättsorganisationer ses djurförsök som alltigenom onda, trots att det i många fall (t.ex. läkemedelsprövning) saknas realistiska alternativ. Den svenska lagstiftningen, som är mycket sträng, säger också att djurförsök inte får ske om det finns alternativ. Trots detta motionerar Ulf Holm och Helena Leander (mp) i Motion 2008/09:Sk427 Skatt på djurförsök om en särskild punktskatt på försök i syfte att ersätta dem med "tester på odlade celler och dator­modeller, vars resultat inom många försöksområden stämmer överrens med verkligheten i 85–97 % av fallen". Men 85–97 % är inte alltid bra nog. Om vi bara tittar på i år så hade vare sig kemi- eller medicinnobelpriset varit möjligt utan djurförsök.

Andreas Norlén och Finn Bengtsson (m) har lagt fram en motion om stärkande av högskolans fria ställning jämtemot politikerna, Motion 2008/09:Ub285 Forskningen vid universitet och högskolor. Man vill även rulla tillbaka reformen om de s.k. Tham-professurerna och återinföra professorernas anställningstrygghet. Jag vet inte hur det kommer att fungera rent praktiskt, men man kan väl lugnt säga att Tham-professurerna inte är en succé.

Men naturligtvis finns en del kufmotioner också. Bland annat har miljöpartiet (varför är det alltid de?) motionerat om elallergi. Jan Lindholm m.fl. (mp) motionerar i Motion 2008/09:Fö229 Elrelaterad ohälsa om utbyggnaden av "lågstrålande områden" och mer forskning om hälsoeffekter av icke-joniserande strålning. I hela motionen presenteras elöverkänslighet, eller elrelaterad ohälsa som man kallar det nu, som ett faktum trots att knappast något vetenskapligt belägg för detta finns. En intressant undersökning nyligen* utsatte "elöverkänsliga" och en kontrollgrupp för mobilstrålning och mätte responsen, dels men fMRI och dels genom att försökspersonerna fick beskriva sina obehag på en skala från 1-5. Man mätte reella obehag hos de elöverkänsliga, i samklang med deras beskrivna upplevelser. Kruxet var bara att det inte fanns någon mobilstrålning. Effekten var alltså helt psykosomatisk. En mer läslig beskrivning fanns i The Economist för några veckor sedan. Vänsterpartiet ser också strålningen som farlig och vill i motionen 2008/09:C209 En jämställd och miljöanpassad samhällsplanering begränsa utbyggnaden av bl.a. 3G-nätet.

Marianne Walz (m) "Motion 2008/09:Ub384 Svenska som vetenskapligt språk" har beskrivits här.

Finns det andra vetenskapliga motioner som är särskilt bra eller dåliga och som bör lyftas fram? Gör det i kommentarerna.

* M. Landgrebe et al. Neuronal correlates of symptom formation in functional somatic syndromes: A fMRI study. NeuroImage 41, 1336-1344 (2008)

Andra bloggar om: Vetenskap, motioner, politik, riksdagen. Intressant?

Att göra det osynliga synligt - årets kemipris

Vi diskuterade potentiella nobelprisvinnare i kemi över lunchen i tisdags. Diskussionen avslutades med att vi enades om att vi hoppades att det skulle vara ett "riktigt" kemipris, och inte något som lika gärna kunde ha belönats med medicin/fysiologipriset, eller något som egentligen är mer biologi än kemi. Våra gissningar och förhoppningar slog förstås (och som vanligt) fel...

Hur som helst, årets nobelpris i kemi belönar upptäckten (Shimomura), applikationerna (Chalfie) och vidareutvecklingen (Tsiens) av grönt fluorescerande protein, GFP.

Sammanfattningsvis kan man säga att årets kemipris handlar om att göra annars osynliga biologiska/fysiologiska processer synliga. Med genteknikens hjälp kan GFP sättas in i gener i levande celler, och genom smart design av de här systemen kan fluorescensen slås på eller av, givet en viss händelse eller process i cellen, och på så sätt kan man följa annars "osynliga" biologiska processer. Ett exempel på ett viktigt användningsområden är möjligheten att faktiskt titta på hur cancerceller beter sig i levande vävnad.

Genom utvecklingen av andra, liknande proteiner som fluorescerar vid andra våglängder har man också kunnat konstruera mer komplicerade system, för att kunna följa flera olika steg i ett händelseförlopp. Det bästa exemplet på detta är antagligen de genmodfierade möss som några Harvardforskare rapporterade i Nature förra året. Kombinationen av proteiner som fluorescerar gult, blått och rött ljus ledde till att forskarna kunde följa enskilda nervtrådar i mössens hjärnor. Experimentet döptes förstås till "brainbow".

Det råder inget tvivel om att GFP-upptäckten och dess applikationer är en stor vetenskaplig händelse, som har betytt mycket för medicinsk, biologisk och biokemisk forskning. Men så där väldigt mycket kemi ligger det inte bakom det här priset.

Shimomura upptäckte GFP när han studerade självlysande maneter under 1960-talet. Självlysande maneter är ju nu inte någon typisk kemi, men att studera GFP:s fotofysiska egenskaper är däremot kemiskt så att det förslår (även om det heter fotofysik), och det gjorde Shimomura. Det bör dock tilläggas att om allt stannat vid maneter och GFP:s fluorescens så hade det knappast renderat ett nobelpris.

Men, slumpen ledde till att rundmaskforskaren Chalfie får höra talas om det "självlysande"* proteinet dryga 20 åre senare, och han fick idén att inkorporera GFP i den genomskinliga rundmaskens gener så att han skulle han kunna följa biologiska/fysilogiska/biokemiska processer i masken, genom att lysa på den med UV-ljus. Efter ett drygt decennium av forskning som mest var av molekylärbiologisk och genteknisk karaktär publicerades de första resultaten i Science 1994. Och proteiner är visserligen (stora) molekyler, men man får nog säga att det är relativt ovanligt för kemister att studera rundmaskar på arbetstid...

Nå, hur kul är det med bara grönt ljus? Inte kul alls tyckte Tsiens, och för den delen också flera andra forskargruppper. Så, den självklara fortsättningen var förstås att, genom att studera GFP och framför allt kromoforen (den delen av molekylen som faktiskt får det att lysa grönt) förstå hur man skulle kunna designa andra proteiner, med andra färger. Och allt detta arbete ledde så småningom till publikationer som den om mössens "brainbow". Tsiens är väl också den som är mest kemist av årets kemipristagare, och som faktiskt arbetar på en institution som har ordet kemi med i namnet.

Pristagarna är väl värda att uppmärksammas för sina resultat, därom tror jag inte att det råder några tvivel. Men som det verkligen är ett kemipris kan nog debatteras...

*Det är naturligtvis felaktigt att prata om GFP som "självlysande", eftersom det inte lyser innan det har exciterats med UV- eller blått ljus.

Brutna symmetrier - årets Nobelpris i fysik

Som de flesta säkert läst vid det här laget fick två japaner och en amerikan (med japansk härkomst) årets fysikpris. Att det handlar om brutna symmetrier ser man i rubrikerna, men vad innebär det?

Priset är för teorier inom partikelfysiken och är i sina detaljer mycket svår att förklara. Teorier är nämligen skrivna med ett matematiskt språk, och översättning till svenska eller andra talade språk låter sig bara göras med mer eller mindre korrekta liknelser.

För att börja skrapa på ytan bör man först titta på symmetrier. Inom fysiken, liksom inom konsten, är symmetri en eftersökt egenskap. Symmetrier både förenklar beräkningar och visar vägen mot nya lagar. T.ex. är lagen om rörelsemängdens bevarande en direkt följd av att fysiken är symmetrisk under förflyttning. D.v.s. det spelar ingen roll om man mäter något här ... eller här. Vad Nambu visade på 60-talet var symmetrier ibland kan gömma sig. Trots att all växelverkan, alla krafter, följer en viss symmetri, kan det visa sig att det lägsta energitillståndet (även kallat vacuum- eller grundtillståndet) är asymmetriskt. En magnet har t.ex. en tydlig asymmetri, en nord+ och en sydsida. Men om man hettar upp en magnet, d.v.s. lyfter den från grundtillståndet, till över en kritisk temperatur (Curietemperaturen) så förloras magnetismen och symmetrin är återställd. När magneten åter kyls till under Curietemperaturen så kommer magnetismen och assymetrin tillbaka, symmetrin bryts alltså spontant. Eftersom grundtillståndet är det vi oftast ser, kan vi på så sätt missa viktiga symmetrier. Nambu visade hur det här går till inom de fältteorier som beskriver partiklarnas lagar och att lagarnas symmetrier fortfarande är giltiga, även om grundtillståndet inte är symmetriskt. Ett viktigt, och aktuellt, exempel på ett spontant symmetribrott är att alla partiklar skulle vara masslösa om det inte vore för ett symmetribrott i form av Higgsmekanismen.

Den andra delen av priset går till studierna av ett speciellt symmetribrott som kallas CP-brott. Fysiker brukar identifiera tre grundläggande symmetrier:

• Spegelsymmetri (P för paritet) som innebär att alla lagar fungerar på samma sätt om man byter håll på alla riktningar, höger till vänster, upp till ner o.s.v.
• Laddningssymmetri (C för charge) som innebär att man byter tecken på alla laddningar, dvs byter partiklar mot dess antipartiklar.
  
• Tidssymmetri (T) som säger att fysikens lagar gäller likadant om tiden går baklänges.

Man kan visa att om man tar de grundläggande ekvationerna inom partikelfysiken och byter tecken (+ till -, - till +) på alla riktningar och laddningar och låter tiden gå baklänges, man utför en CPT-operation, så förblir allt oförändrat. Om vi var gjorda av antimateria och levde i en spegelvärld där tiden gick baklänges så skulle vi inte märka någon som helst skillnad. Fram till 1950-talet trodde man dock att allt dessa gällde var för sig. Det visade sig när man studerade radioaktiva sönderfall att man i vissa fall såg en höger-vänster-asymmetri. Saker såg inte likadant ut i en spegel. Man lyckades se att denna P-asymmetri balanserades av en motsvarande C-asymmetri, men att kombinationen CP fortfarande var giltig - en antipartikel i en spegelvärld uppför sig som en partikel.

Men 1964 gjorde James Cronin och Val Fitch mätningar på sönderfallet hos en grupp partiklar som kallas kaoner och upptäckte att även kombination av C och P symmetri var bruten. Detta var helt oväntat och ställde till en del bekymmer för teoretikerna och gav Cronin och Fitch Nobelpriset 1980. Det var Kobayashi och Maskawa som lade fram en teori som förklarade CP-brottet. Deras teori krävde att det skulle finnas tre familjer av de nyligen upptäckta kvarkarna. Tre familjer innebar sex kvarkar, men 1974, när teorin lades fram, hade man bara hittat tre. Maskawa-Kobayashi-teorin fick inte mycket uppmärksamhet. Men allteftersom kvarkarna ramlade in och slutligen när experiment, vid SLAC i Stanford och KEK i Japan, med sönderfall av B-mesoner visade sig ske exakt (inom en felmarginal på några procent) enligt teorin så har Maskawa-Kobayashi-teorin inlämmats i Standardmodellen för partikelfysiken.

CP-symmetrin är intimt förknippad med förhållandet mellan partiklar och antipartiklar, och ett av de stora mysterierna inom kosmologin är just varför det i universum finns mer partiklar än antipartiklar, när de i Big Bang borde skapats i samma omfattning. Man antar att detta beror på ett spontant symmetribrott av CP-typ som ledde till en liten övervikt av partiklar. Vilket gjorde att jag kan skriva det här idag. Problemet är att man idag vet att den nuvarande teorin inom Standardmodellen inte innehåller tillräckligt med CP-brott för att förklara skillnaden. Många hade därför hoppats på att SLAC- och KEK-experimenten skulle motbevisa Maskawa-Kobayashi-teorin och ge ledtrådar om vägen framåt. Så blev det inte, och Maskawa, Kobayashi och Nambu är väl värda sina pris.

För vidare läsning, se t.ex. Nobelkomitténs vetenskapliga bakgrund, Wikipedia (här, här och här), eller för riktig hard core, Maskawas och Kobayashis originalpapper. Nambus originalpublikation i PRL valdes ironiskt nog inte ut som ett "Milestone paper" av tidskriften. För övrigt skrev man om gömda symmetrier redan 2005 på Cosmic Variance.

Intressant?

Nobelpris för virusupptäckter

Årets nobelpris i fysiologi eller medicin belönar två olika viktiga virusupptäckter. Harald zur Hausen från Tyskland får halva priset för sin upptäckt att två typer av humant papillomvirus (HPV) orsakar livmoderhalscancer. Socialstyrelsen föreslog tidigare i år att vaccination av flickor mot HPV ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige. Francoise Barré-Sinoussi och Luc Montagnier från Frankrike delar på den andra halvan av priset som de får för upptäckten av HIV-viruset. Tidningsartiklar som beskriver priset och pristagarna finns bl a hos DN och SvD. 

IG Nobel prisen 2008

I väntan på de riktiga nobelprisen som börjar tillkännages nästa vecka så tänkte jag uppmärksamma IG Nobel prisen som delats ut under den gångna veckan. Här är en lista på 2008 års pris. Mitt intresse för katter gör naturligtvis att min favorit bland årets pris är biologipriset som går till en grupp som visat att loppor som lever på hundar hoppar högre än loppor som lever på katter. Ett pris går faktiskt för ovanlighetens skull till forskning som jag redan hört talas om. Det är medicinpriset som går till forskare som visat att dyrare placebo (sockerpiller) är effektivare än billigare placebo. Det var en artikel som publicerades i mars i år och som uppmärksammades i några tidningar. Alla försökspersonerna fick samma verkningslösa piller men hälften fick veta att de kostade 2,50 dollar per piller och hälften fick veta att priset sänkts till 0,10 dollar. De som trodde de fick dyrare medicin upplevde bättre effekt av den. Jag känner igen det från mig själv som blir misstänksam om jag tycker att något är alldeles för billigt. 

Det n:te landet

I diskussionen till posten om förnyelsebar energi dök frågan upp om kärnkraftens säkerhetspolitiska aspekter. Johan kommenterar

Jag tycker den säkerhetspolitiska biten är enormt överdriven, redan idag kan i princip vilket land som helst bygga kärnvapen ifall de verkligen vill.

En intressant fråga i detta fall är hur svårt det egentligen är att konstruera ett fungerade kärnvapen. Det är en fråga som varit aktuell ända sedan kärnvapenåldern började. Och det är en fråga som besvarades redan 1964 i ett projekt som kallades för "the nth country experiment". Svaret är att det inte är särskilt svårt alls.

I nte landet lyckade tre post docar i fysik, utan någon erfarenhet av kärnteknik, på mindre än tre år konstruera en fungerande plutoniumbomb användande endast offentliga källor för research. De antogs ha tillgång till finmekansik verkstad och sprängämnes expertis, men istället för att faktiskt testa deras design så lämnade de sina förslag till de riktiga vapendesignarna på Los Alamos som räknade ut hur ett test skulle gå.

The bomb had been run through the computers and the brains of the bomb designers—it would explode, it would wipe out a city, it would kill tens of thousands, or hundreds of thousands, of people.

Det hela finns beskrivet i en mycket läsvärd artikel från 2003 i The Bulletin of the Atomic Scientist (tidskriften med den berömda domedagsklockan).*

Den enda svårigheten, kommer man fram till, är i princip att få tag på själva plutoniet av tillräckligt hög renhet. Och det är här, inte i spridandet av kärnteknik, som, enligt min mening, den viktigaste säkerhetsaspekten av kärnkraften som energikälla kommer in. Som Johan påpekar

En "omväg" runt civil kärnteknik för att bygga vapen är både ologiskt, komplicerad och väldigt dyrt ifall det bara är vapen man vill ha.

Men med ökad användning av kärnkraft kommer allt större mängder kärnmaterial att finnas tillgängligt, och det blir allt svårare att hålla koll på allt. Tyvärr är det inte orimligt att en motiverad grupp av typ al-Qaida skulle klara av att bygga en bomb bara de hade tillgång till tillräckliga mängder vapenplutonium (eller uran för den delen).

Men, det är också ett problem som blir mindre med nya typer av reaktorer som ger små eller inga mängder material som går att använda till vapen. Men tills dessa kommer i användning är en restriktiv politik när det gäller kärnbränsle fortfarande nödvändig. Och fortfarande är nog den största faran det material som redan finns i stora mängder i kärnvapenländer som Ryssland. Och vem vet vad nästa Khan-nätverk säljer till vem.

* Artikel är tyvärr gömd bakom en betalvägg, men den som är intresserad kan jag skicka en pdf.

Andra bloggar om: kärnvapen, kärnkraft, vetenskap. Intressant?

Förnybar energi I: Behövs den?

Under 2001 uppgick jordens sammanlagda energiförbrukning till ca 425 × 10¹⁸ J, eller om man föredrar effektmåttet, till ca 13.2 TW. År 2050 beräknas* den siffran vara minst 27 TW. Det är alltså en fördubbling på 50 år. Och det ger anledning att fundera på hur det egentligen ser ut med dagens energiikonsumtion, och framför allt med befintliga energireserver och resurser.

De 13.2 TW kom främst från olja, kol och gas. Biomassa kommer som en klar fyra och kärnkraften blir femma. Vattenkraft och förnybara energikällor svarade för ca 0.29 TW vardera. Men intressantare än hur stor andel de olika energislagen står för är hur mycket det egentligen kostar att producera el från dessa energislag. Kol är klart billigast, el från solenergi är minst 5 gånger dyrare än så. Förnybar energi från solen är alltså inte på något sätt konkurrenskraftig. (2001 års siffror, baserade på situationen i USA.)

Med det konstaterat undrar man ju hur det egentligen ser ut med tillgångarna. Hur ska vi möta ett ökat energibehov? Det pratas ju ibland om att vi skulle ha nått "peak oil", det vill säga att toppen i oljeproduktionen skulle vara nådd och att den härifrån bara kommer att minska. Och "peak oils" ffrämste företrädare i Sverige, Kjell Aleklett, brukar hävda att mer kärnkraft är lösningen på problemen. Och kanske det, om vi är sugna på att ta konsekvenserna av att bygga ett nytt 1GW-kraftverk varannan dag eller så, de närmaste 45 åren, med allt vad det innebär i form av miljökonsekvenser av uranbrytning och säkerhetspolitiska aspekter. Och det är förstås i slutänden också en fråga om för hur lång tid vi har bränsle till dessa kärnkraftverk. Och man kan förstås betraktra fusionstekniken som ett alternativ, men för tillfället finns tekniken inte där för storskalig energiproduktion.

Olja och kol då? Oavsett hur det är med peak oil så kan man konstatera att oljereserverna beräknas räcka någonstans mellan 40 och 75 år. Räknar man också in det som kallas resurser så finns det kanske olja för ytterligare 50-150 år (det är då inkluderat både "konventionella" och "okonventionella" resurser och reserver.) Motsvarande siffror för gas är ca 60-170 år respektive 200-600 år. Men det intressantaste energislaget här måste ändå vara kol. Det är inte bara billigast, och det är också det vi har mest av. Åtminstone en 220 år konventionella reserver, och om man räknar in resursbasen finns det nog för att försörja oss med energi i ca 2000 år till.

Och med de siffrorna kan man fråga sig om vi verkligen behöver satsa på några förnybara energislag?

Svaret beror förstås helt på vilken synvinkel man ser det ifrån. Kolet kommer inte att ta slut inom överskådlig tid, så ur den synvinkeln är svaret nej. Å andra sidan skulle det innebära en energiproduktion som är helt baserad på ett fossilt bränsle. Och för alla oss som tror, misstänker eller i alla fall tycker att försiktighetsprincipen är ett rimligt förhållningssätt i frågan om antropogen växthuseffekt finns det likväl all anledning att komma till slutsatsen att vi behöver satsa på förnybar energi.

Varför man inte bör avfärda tanken på en mänskligt orsakad global uppvärmning kommer det mer om i nästa del av den här miniserien. Och med tiden kommer jag också att redogöra för varför jag anser det rimligt att forska på solenergi även om den i dagsläget inte alls tycks kompetitiv.


Referenser:
N.S. Lewis, D.G. Nocera, Powering the planet, PNAS, 2006, 103, 15729-15735
World energy assessment , UNDP, 2000
prof N.S. Lewis, muntligt meddelat
http://nsl.caltech.edu/energy.html

*Det finns många olika faktorer att ta hänsyn till den när den siffran beräknas, som befolkningsutveckling, uppskattad ekonomisk tillväxt, möjliga energieffektiviseringar etc. De 27TW som presenteras här är en konservativ uppskattning som ligger lägre än "business as usual"-scenariot. Enligt tex UNDP-rapporten "World energy assessment" kan det mycket väl handla om betydligt högre energikonsumtion än de siffror som nämns här.

Nej, man skall inte återskapa Big Bang.

Sällan har ett vetenskapligt experiment föregåtts av ett sådant intresse från press och allmänhet som den nya acceleratorn vid CERN. Och visst är det befogat. The Large Hadron Collider, LHC, är troligtvis den mest avancerade maskinen som mänskligheten någonsin byggt. I Newsweek kan man läsa om vad ledande fysiker har att säga om experimentet:

As a project, it's magnificent—i like to say it's our civilization's answer to the Pyramids of Egypt, but much better because it's driven by curiosity rather than superstition, and built on collaboration, not command. The scale isn't just vanity—everything has to be as big as it is. But it's not only big in physical size; it's extremely sophisticated, extremely delicate. It's probably the most complex thing we've ever done—we being humanity.

Så uttrycker sig Nobelpristagaren Frank Wilczek. Men tyvärr har mycket av pressens intresse handlat om rena dumheter, som att LHC skulle riskera att förstöra världen, eller felaktigheter som att man skulle återskapa Big Bang. Visst låter det spännade att man skall återskapa universums födelse, men det är en beskrivning som skiljer sig från sanningen med åtminstone 19 storleksordningar.

För att ta det lite mer detaljerat så var Big Bang det ögonblick då universum skapades. Universum var då en singularitet och om man inte tar hänsyn till någon kvantgravitation (vilket man måste göre, men teorin för vilken man ännu inte känner till) så var densiteten och temperaturen i Big Bang oändlig. En gissning, enligt det man känner till om kvantgravitation, är att temperaturen låg någonstans runt 10³² Kelvin. Därefter expanderade universum våldsamt och temperatur och densitet sjönk. När temperaturen sjunker delas de tre krafterna, som vid tillräckligt höga temperaturer är samma kraft, i standardmodellen upp. Först separeras gravitationen vid ca 10²⁹ K, sedan den starka kraften runt 10¹⁶ K och slutligen vid 10¹² K delas den svaga kraften från den elektromagnetiska. Vid den här punkten kan kvarkar bindas ihop till protoner och neutroner, och det är den nivån som man kan studera i LHC. Man är alltså rätt långt från Big Bang.

Det finns många andra skillnader också, t.ex det faktum när det tidiga universum expanderade så var det rummet själv som expanderade, medan "eldklotet" i LHC, likt eldklotet från en explosion, expanderar ut i det existerande rummet.

Att tala om LHC som en Big Bang-maskin är därför helt ovetenskapligt och ger bara ytterligare poäng på sensationsskalan. Bättre, och rättare, vore att beskriva den som världens största mikroskop.

Nu verkar ju de inledande testerna ha gått bra, och den första strålen protoner har guidats genom maskinen. Nu skall man börja testa att accelerera den också. Efter hand kommer man att testa fler och fler system för att till slut börja kollidera strålar. Därefter följer ytterligare en tid av tester och kalibrering av mätinstrumenten innan LHC kan börja leverera riktiga mätdata, något som kanske kan ske i slutet av oktober eller något senare.

Andra bloggar om: LHC, CERN, fysik, vetenskap, Big Bang.

Sund livsstil kan kanske förändra genuttryck men naturligtvis inte själva generna

Ofta när jag läser helt galna påståenden om gener i tidningsrubriker tänker jag att detta borde jag blogga om, men oftast orkar jag inte göra det. Oftast är det dessutom bara rubrikerna som innehåller felaktigheter medan själva artikeln är helt OK. Idag läste jag dock något så dumt på Expressens hemsida att jag kände mig tvungen att skriva. 

Under rubriken "Sund kost ger dig bättre gener" finns texten "köttfri diet och en sundare livsstil kan ge dig fler sjukdomsskyddande gener" och en länk till denna artikel. Även i den artikeln på "Allt om mat" står det felaktiga påståendet att generna skulle förändras. Att generna skulle förändras genom hur man beter sig är ett mycket kontroversiellt påstående. Generna i enstaka celler kan förändras genom mutationer tex pga gifter, strålning eller slump och om denna enstaka cell råkar vara en cell som ska bli ett ägg eller en spermie så kan det orsaka sjukdomar i nästa generation. Detta är eftersom avkomman bildas från en enda cell som sedan delar sig. Om en mutation skett i en gen i ägget eller spermien så kommer den förändrade genen därför sedan att finnas i alla celler i avkomman. Men att en människa som utsätts för miljöfaktorer skulle förändra sina gener stämmer inte. Generna i enstaka celler kan visserligen förändras (och i värsta fall orsaka tex cancer i den kroppsdelen) men generna i alla kroppens celler ändras inte så förändringen i enstaka celler påverkar oftast inte hela organismen så mycket eftersom alla de andra cellerna har de normala genvarianterna. 

I artikeln i "Allt om mat" hänvisas till danska Dagens medicin. Genom att googla på "dansk dagens medicin" hittar jag hemsidan och en länk till deras artikel. I den står inga felaktigheter utan det framgår att det som kan förändras är inte själva generna utan hur generna uttrycks, gener kan nämligen stängas på och av. Alla individens gener finns i alla celler i kroppen* men alla gener används inte i alla celler och många gener används olika mycket i olika celler. Detta är ingen nyhet utan det har man vetat länge däremot vet man inte så mycket om hur det styrs vilka gener som slås på och av vid olika tillfällen. Studien som refereras publicerades i den vetenskapliga tidskriften PNAS och handlar om en liten undersökning av 30 män med lågrisk-prostatacancer där man sett att förändrad kost, motion och psykologbehandling mot stress förändrade hur ca 500 gener uttrycktes i prostatan. Vissa av dessa gener kan ha betydelse för cancer. För att få bättre resultat behöver man göra större studier med fler individer. Studien har faktiskt intressanta resultat så det är synd att det förvanskats genom att olika internetsidor citerar varandra och förändrar lite på vägen (ungefär som viskleken). Genom att jag letat mig tillbaka genom källorna så kan jag konstatera att det felaktiga påståendet i detta fall uppstått mellan "Dagens medicin" och "Allt om mat", antingen beroende på att skribenten på "Allt om mat" har för dåliga kunskaper i danska eller för dåliga kunskaper i biologi (eller båda) och troligen inte har läst (eller inte förstått) orginalpublikationen i PNAS.

*Det finns faktiskt ett fåtal undantag från detta, men det går jag inte in på här.

Referens:

Ornish et al. 2008. Changes in prostate gene expression in men undergoing an intensive nutrition and lifestyle intervention. PNAS 105: 8369-8374. (Open access)

Hundra meter på 9,5 sekunder?

(Via Cosmic Variance) Ett gäng sportfånar i Olso, som händelsevis också råkar vara fysiker, med alldeles för mycket tid över har ställt sig samma fråga som många andra sedan den 16 aug: Vad skulle världsrekordet på hundra meter blivit om Bolt inte saktat ner och firat segern i slutet?

I en artikel publicerad på arXiv¹ och insänd till American Journal of Physics undersöker de Usain Bolts och tvåans Richard Thompsons hastighetsprofiler under loppet och extrapolerar en tid för Bolt utan segergest. I abstractet kan man läsa:

Först antar vi konservativt att Bolt kunde ha bibehållit Richard Thompsons, tvåans, acceleration under loppets slut. I ett andra fall, baserat på utvecklingen i loppet innan firandet, antar vi att han också kunde haft en acceleration 0.5m/s² högre än Thompson. I de två fallen finner vi att det nya världsrekordet skulle varit 9.61 ± 0.04 respektive 9.55 ± 0.04 sekunder.

Alltså, en världsrekordtid nedåt 9,6 sekunder eller lägre är troligt. Författarna avslutar med att konstatera att loppet i Beijing gick utan mätbar vind, vilket i gynnsam vind (upp till 2 m/s i ryggen) gör att ett lopp av Bolt under 9,5 s är möjligt inom en snar framtid.
Referens:
¹ Velocity dispersions in a cluster of stars: How fast could Usain Bolt have run?, H. K. Eriksen, J. R. Kristiansen, Ø. Langangen och I. K. Wehus. arXiv:0809.0209v2 [physics.pop-ph].

Andra bloggar om: sport, 100 meter, Usain Bolt, OS, världsrekord. Intressant?

Första bilden från Fermi

Fermi Gamma-ray Space Telescope, eller GLAST som det var bekant som tidigare, har släppt sin första bild av universum. Fermi är et nytt rymdteleskop, där Sverige bidragit till en del av utvecklingen, som observerar universum i gammavåglängder. Gammastrålar är den mest energetiska formen av ljus med energier över 100 keV (Fermi detekterar i området 8 keV-300GeV). Då en eV är ungefär energin hos synligt ljus är gammastrålar 100.000 till miljarder gånger mer energetiska. Gammastrålar har sitt ursprung i de mest våldsamma fenomenen i universum som aktiva galaxkärnor, svarta hål, neutronstjärnor och andra kataklysmiska händelser.

Fermi har två instrument; dels Large Area Telescope (LAT) som observerar himlen och bygger en karta över gammakällor i universum, dels GLAST Burst Monitor som detekterar gammablixtar (GRB). GRB tillhör de mest mystiska fenomenen i universum. De är plötsliga utbrott av gammastrålning, som vara från några millisekunder upp till någon minut. Under den tiden kan de avge mer energi än solen under hela sin 10 miljarder år långa livstid. Vad som är orsaken till dessa utbrott vet man ännu inte.

Bilden ovan, den så kallade first light, visar himlen sedd av LAT. Den visar vår galax som ett glödande band över himlen samt några av de mest kända pulsarerna. Bilden är en summation av totalt 95 timmars observationstid, att jämföra med en liknande bild av Fermis föregångare Compton som tog flera år att observera.

Många av de andra spännande observationer som Fermi kommer att göra kan man läsa om på Fermi-projektets hemsida hos Nasa.

Andra bloggar om: vetenskap, astronomi, astrofysik, Fermi, GLAST.

Mörk materia i Italien?

Har en forskargrupp i Italien upptäckt spår av den så svårfångade mörka materien? Det är i alla fall vad DAMA-experimentets ledare Rita Bernabei hävdar sedan flera år. Vad den mörka materien, som utgör 85% av universums materia, består av är fortfarande okänt, men flera spekulationer finns. De flesta spekulationer idag rör sig kring så kallad icke-baryonisk materia (baryoner är den typ av partiklar som bygger upp atomer) med namn som axioner, WIMPs, sterila neutrinos, o.s.v.

DAMA-experimentet är en detektor av bestående av en jättelika kristaller av saltet NaI (Natriumjodid) dopat med tallium omringade av photodetektorer och strålingssköldar nedsänkt i ett underjordiskt laboratorium under Gran Sasso-bergen i Italien. Där, skyddad från bakgrundsstrålning, skall detektorn upptäcka de ljusblixtar som uppstår när en av de WIMPs (Weakly Interacting Massive Particles) som i enorma mängder genomströmmar jorden (om det nu är de som är den mörka materien) råkar kollidera med en av talliumatomerna. Men tyvärr kan man inte helt isolera detektorn så den bara detekterar mörk materia. I stället fokuserar DAMA på den årliga variation som förväntas när jorden på sin väg runt solen under en del av året rör sig med solens färd genom den mörka materien i galaxen och ett halvår senare mot solens riktning.
Och den förväntade variationen har hittats. Man menar att "närvaron av mörk materia i galaxhalon stöds till 8.2 standardavvikelser." D.v.s. det är bara en chans på 4×10¹⁵ att signalen man ser inte är den sökta årliga variationen. Men de flesta fysiker är inte övertygade. Visst, menar man, ser man en årlig variation, men att den skulle komma från mörk materia är inte alls säkert. Det kan finnas massor av andra anledningar till att en liknande variation uppkommer. Juan Collar, talesman för ett konkurrerande experiment i USA (COUFF), säger det här om DAMAs resultat:

Det finns bevis för en modulation i datan till 8,2 standardavvikelser. Kompatibelt med vad som kan förväntas från vissa mörka materie-partiklar i vissa galaxhalomodeller, punkt. Allt utöver det är önskedrömmar och det smetar av sig på oss andra inom forskningsområdet. Det finns självklart inga andra observerade processer i naturen som har sin topp på sommaren och går genom en dal under vintern så det måste vara mörk materia, eller hur? (Occam vänder sig i sin grav, med sitt rostiga rakblad fortfarande i handen.)

Men DAMAs forskare står på sig. De säger sig, att under ett decenniums mätningar, ha uteslutit alla andra möjliga källor, och nu, menar man, är det dags för forskarsamhället att acceptera deras upptäckt. Det räcker inte säger andra forskare kring mörk materia: Även om de uteslutit 50 möjliga felkällor så kan det finnas hundra andra. Det är för många saker som varierar periodiskt under året.

Det hela har utvecklats till ett smutsigt akademiskt slagsmål där DAMAs kritiker menar att DAMA-gruppen inte släpper sina rådata för oberoende analys och att deras mätdata inte inte stämmer överens med andra observationer. Eller egentligen icke-observationer. DAMAs beräknade tvärsnitt (kollisionssannolikhet) är så högt att andra experiment borde ha sett något, men kammat noll. DAMA-gruppen å sin sida menar att de gjort allt den kan göra för att bemöta kritiken och det är dags att de för det erkännande de förtjänar. De har t.o.m. publicerat ett utdrag ur Rudyard Kiplings dikt If... på sin hemsida

If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
...you’ll be a Man my son!

Och DAMA har visst stöd. Teoretiker på CalTech menar att det kan vara så att de faktiskt ser axioner (en annan teoretiskt förutspådd kandidat för mörk materia) som kolliderar med elektroner i detektorn. Detta skulle kunna ge en signal vid rätt energier. Flera experiment håller nu på att undersöka den möjligheten med andra typer av instrument. Om det visar sig att det verkligen finns en resonans av axioner vid rätt energi är det en fjäder av Nobelstorlek i hatten för DAMA-laget, men fram till dess kanske de bör påminna sig om en annan strof i If...

If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,

Länkar:
DAMA-gruppens hemsida.
A light in the dark. Artikel i Physics World.
First results from DAMA/LIBRA and the combined results with DAMA/NaI, R. Bernabei et al. (arXiv) - accepterad i European Physical Journal C.

Andra bloggar om: fysik, astrofysik, mörk materia, vetenskap. Intressant?

Regeringens forskningssatsning

Idag presenterade regeringen sin satsning på forskning.  År 2009 tillförs 2,4 miljarder och sedan ökar det för varje år för att 2012 bli 5 miljarder extra till forskning. Medicin, teknik och klimat är prioriterade områden som får mest pengar. Pressmeddelandet finns här och en tabell med hur de tillförda pengarna fördelas finns här. Mer detaljer om satsningen får vi vänta på tills budgetpropositionen kommer i september och forskningspropositionen i oktober. 

Sveriger förenade studentkårer anser att en del av pengarna borde gå till doktorandlöner. Jag håller med om att det borde vara en prioriterad satsning. Att det omoderna systemet med stipendier och utbildningsbidrag för doktorander fortfarande lever kvar är en skandal. Att få ett stipendium kan låta fint men om man får det istället för en lön innebär det att man står utanför de sociala trygghetssystemen precis som svartjobbare. Ett starkt skäl för lärosäten att använda stipendier och utbildningsbidrag är att det blir mycket billigare än att anställa doktoranderna eftersom inga sociala avgifter behöver betalas (och stipendier kan ha lägre belopp som utbetalas till doktoranden eftersom ingen skatt betalas). Förutom doktorander så finns det även disputerade forskare som får stipendier istället för lön, det är lika oacceptabelt det. Med förstärkta resurser så blir de ekonomiska skälen att inte betala ut löner inte lika aktuella. Så låt oss hoppas att även de yngsta forskarna får en del av kakan.

Sunt förnuft på väg?

I juli publicerades en rapport med titeln "On the road in 2035: Reducing transportation's petroleum consumption and GHG emissions" (GHG=green house gas).

Rapporten är en summering av ett treårigt forskningsprojekt vars mål var att analysera nya fordon och bränslen för minskad bränsleförbrukning och växthusgasutsläpp, som kan utvecklas och kommersialiseras under de närmaste 25 åren. Forskningen är utförd på ett av USA:s toppuniversitet, MIT. Man har fokuserat forskningen på USA, och kunnat slå fast att det är möjligt att reducera bränslekonsumtionen med 30-50% de närmaste 30 åren. Fast det finns en hake. Eller två.

Dels behövs effektivare motorer, men framför allt krävs att amerikaner slutar älska (eller i alla fall använda) bensinslukande bilar.

Någon som är förvånad?

På något sätt känns det som om det inte krävs en MIT-forskare, eller ens en forskare, för att konstatera det. Det räcker med vetskap om vilka vidunder till bilar som rullar på amerikanska vägar och förmågan att kombinera denna vetskap med en liten smula alldeles vanligt sunt förnuft. (Det säger något att den minsta bil man kan få på en amerikansk biluthyrning är minst två storlekar större än det minsta du kan få i Sverige.) Det finns inte nödvändigtvis en korrelation mellan universitetets ranking och nyhetsvärdet i deras forskning.

Referens:
Fueling our Transportation Future

Lästips: Female Science Professor

Nyligen började jag, efter en rekommendation, läsa bloggen "Female Science Professor". Och jag vill gärna föra den rekommendationen vidare.

Bloggaren, FSP, bloggar anonymt, om livet som (kvinnlig) professor på ett (forsknings)universitet i USA. Ibland handlar det specifikt om kvinnors villkor inom forskningen, men oftast om hur forskningens villkor ser ut i största allmänhet. Visserligen i en amerikansk kontext, men det är tillräckligt allmängiltigt för att vara intressant också för den som är verksam någon annanstans. Uppdateringsfrekvensen är imponerande - oftast ett inlägg om dagen, måndag till fredag. Extra intressant blir det för att FSP inte drar sig för att provocera, och att många läsare använder kommentarsfunktionen gör inte heller saken sämre.

Några av veckans poster så här långt är titulerade "Out of pocket" om forskare som finansierar delar av sin forskning och kringverksamhet ur egen ficka) och "No man's land" om sådant man onekligen behöver för att kunna bedriva forskning, som tex skrivare och kopiator, men som inte täcks av forskningsanslagen.

Voyager och solvinden

I förra veckans Nature publicerades samtidigt sex stycken artiklar om solvindens yttre delar. Närmare bestämt om termineringschocken. Anledningen till denna artikelanstormning kommer vi till nedan, men först en kortkort introduktion till solsystemets geografi. Solvinden är en ström av laddade partiklar som ständigt strömmar ut från solen. Solvinden består till största delen av elektroner och protoner som skickas ut med en hastighet av ungefär 400 km/s. Den här plasmavinden blåser upp en bubbla i det interstellära mediet, som är den mycket tunna gas som finns mellan stjärnorna. Den här bubblan kallas för heliosfären. Inne i heliosfären rör sig partiklarna från solvinden ganska obehindrat, men vid det som kallas termineringschocken träffar de på det interstellära mediet och bromsas kraftigt. De når där subsonisk hastighet (dvs de rör sig långsammare än vågutbredningshastigheten i mediet). Detta sker ganska abrupt, men solvinden fortsätter att dominera rymden ytterligare en bit ut, till heliopausen. Där utanför är det det interstellära mediet som dominerar. Exakt vad de här fronterna ligger beror på solvindens styrka och lokala magnetfält och mycket annat.

Den första direktkontakten med termineringschocken fick vi för fyra år sedan när Voyager I passerade genom den på 94 AU avstånd från solen (1 AU = medelavståndet mellan solen och jorden ≈ 150 miljoner km). För ett år sedan anlände även Voyager II till chocken 84 AU från solen. Voyager II lyckade med konststycket att passera den mycket dynamiska chockfronten, som rör sig ut och in, minst fem gånger varav tre under tiden när instrumenten var igång. Med sin ännu fungerande plasmaanalysator har den skickat tillbaka ovärderlig data om hur solen påverkar sin omgivning. Man vet nu att chockfronten inte är symmetrisk utan "intryckt" på ena sidan. Detta kan tänkas bero på ett interstellärt magnetfält. Man har även mätt ett komplicerat samspel mellan solvinden och atomer från det interstellära mediet som joniserats.

Voyagerprogrammet, med de två proberna I och II, måste beskrivas som en makalös succé. Voyager II skickades upp i Augusti och Voyager I i september 1977. Huvudsyftet med proberna var att studera jasjättarna Jupiter och Saturnus, men de har även gjort många mätningar av Uranus och Neptunus och deras månar. Voyager I, som skickades på en snabbare bana än II, är nu det mest avlägsna mänskliga föremålet. Den befinner sig på ett avstånd på drygt 100 AU, eller nästan 15 ljustimmar, och avlägsnar sig frånsolen med en hastighet av 17 km/s.

Proberna får energi från radioisotopsgeneratorer där värmen som bildas när, i det här fallet plutionium, sönderfaller generar elektricitet i ett termoelement. Generatorn förlorar effektivitet när allteftersom bränslet förbrukas och för att behålla någon funktion hos Voyager-probern stängs instrumenten ner, ett efter ett tills bara de viktigaste är kvar. Man hoppas på att proberna skall kunna fortsätta sända data fram till 2025. Förhoppningen är att när de inom tio år eller så passerar heliopausen (som man inte riktigt vet hur långt bort den är) skall de ge den första smaken av det interstellära mediet.

Av alla tusentals fantastiska bilder från Voyager-probernas 0.64 megapixelkameror, som skickas hem med 160 bit/s, av Saturnus ringar, Ios vulkaner, Neptunus mörka fläck och många fler så är det kanske ändå den svaga blå fläcken som står ut.

Andra bloggar om: vetenskap, astronomi, Voyager, rymden, solsystemet, astrofysik.

LHC och de svarta hålen - igen

Möjligheten att den nya partikelacceleratorn på CERN skull kunna förstöra jorden/universum genom att skapa svarta hål, stranglets, vakuumbubblor eller andra exotiska fenomen har diskuterats mer än det förtjänas. Men, CERN skall på inget sätt kunna anklagas för att ta för lätt på riskerna. Man har nu återigen undersökt riskerna och uppdaterat den rapport från 2003 som kom fram till att det inte fanns någon risk för att LHC skall kunna orsaka någon skada på jorden eller universum.

Argumentationen går mestadels på linjen att andra processer i universum ger upphov till partikelkollissioner med mycket högre energier än LHC. Och universum finns fortfarande. Man uppskattar att det i det synliga universum sker 10¹³ fulla livstidscykler för LHC varje sekund och har gjort så i miljarder år. Och universum finns fortfarande kvar. Hela rapporten finns att hämta här.

Så, kan vi sluta prata om de icke-existerande riskerna nu och i stället se fram emot att LHC äntligen börjar närma sig igångsättande? Den 16 juni installerade man den sista biten av strålgången när man band ihop ATLAS-detektorn med acceleratortunneln. Just nu kyler man ringen till arbetstemperaturen 1,9 K och när alla sektorna stabiliserats räknar man med att kunna starta upp strålen i augusti. De första kollissionerna räknar man med ca två månader senare. Därefter följer en tid med kalibering av detektorer och annat innan de första resultaten kan förväntas.

Vi har en spännande tid framför oss, men inte på grund av några svarta hål!

Andra bloggar om: fysik, vetenskap, LHC, CERN.

forskningsfusk

Enligt uppgift ska regeringen i höstens forskningsproposition föreslå att en ny central organisation för att utreda forskningsfusk. Man kan läsa om det på SVTs hemsida och i Upsala Nya Tidning, båda hänvisar till Svenska dagbladet som källa men jag har inte lyckats hitta orginalartikeln på Svenska dagbladet hemsida. Innan man vet mer om förslaget är det svårt att kommentera men grundidén är bra. Idag är det lärosätenas ansvar att utreda misstänkt forskningsfusk på det egna lärosätet. Problemet med detta är att misstankar finns om att lärosäten i vissa fall väljer att låta bli att utreda.

Statistik om doktorander

Här kommer ett tips på ett dokument från Högskoleverket och Statistiska centralbyrån med statistik om doktorander 2007. Det finns tabeller över antaler doktorander, antalet nybörjare och antalet examinerade uppdelade per vetenskapsområde universitet/högskola och kön. I slutet av dokumentet finns mer detaljerade tabeller. Man kan bl a se att antalet doktorander 2007 minskat sju procent jämfört med 2006. Speciellt noterbart är att andelen kvinnor minskat jämfört med perioden 2001-2006. 

1,4 miljarder delas ut till långsiktig finansiering av forskning

Vilka som fick pengar i den andra omgången av Linnéstöd, som innebär att starka forskningsmiljöer får 5-10 miljoner/år under tio år, offentliggjordes igår. Mer information och en lista på de 20 linnemiljöerna finns här. Precis som vid första utdelningen för två år sedan fick Lunds universitet flest ansökningar beviljade. Den stora fördelen med dessa Linnéstöd är att de betalas ut under tio år. I vanliga fall kan forskare i Sverige få anslag för perioder om två eller tre år så Linnéstöden underlättar långsiktig planering. Trots att 5-10 miljoner per år låter mycket så blir det ändå inte så mycket utslaget per forskare eftersom dessa Linnémiljöer oftast är sammansatta av flera forskargrupper (som i sin tur består av flera forskare) som gemensamt gör en ansökan. För att få fram högkvalitativ forskning behöver de ingående forskargrupperna naturligtvis ändå ansöka om andra anslag som ges för kortare perioder. Men dessa 5-10 miljoner under tio år ger ändå en välkommen långsiktig basfinansiering som gör att man  blir lite mindre känslig för kortsiktiga förändringar av annan finansiering.

Mirakelbil

Jag har inte sett något om den i svensk press, men Reuters har släppt en video om hur ett japanskt företag som heter Genepax skall ha presenterat en bil som "drivs av enbart vatten".
Företaget menar att man med hjälp av en "membrane electrode assembly" kan dela upp vatten i syre och väte med hjälp av en "välkänd kemisk reaktion". Vätet nyttjas i en bränslecell för att ge den energi som driver bilen. De enda avgaserna sägs vara vatten.

Men vänta lite nu. Alla med minsta kunskap om kemi eller fysik vet att om man delar upp en molekyl och sedan låter produkterna åter reagera så ger den reaktionen maximalt lika mycket energi som det kostade att bryta isär molekylen. Allt annat skulle strida mot termodynamikens första huvudsats, och man skulle i princip skapat en evighetsmaskin. Förutsägbart nog så är Genepax sidor om själva energiprincipen under konstruktion. På den japanska sidan finns lite info, bl.a. bilden nedan som någon kanske kan förklara.

På wikipedia diskuteras huruvida vätet bildas med hjälp av någon metallhydridprocess, eller liknande, men då skulle det vara detta som i så fall är bränslet som skulle behöva fyllas på eftersom metallhydriden förbrukas i processen. Det skulle också motsäga Genepax påstående att vatten är enda restprodukten.


Jag tror att det är en form av grovt felaktig marknadsföring som uppenbarligen Reuters föll för utan att blinka.

Andra bloggar om: bränsleceller, evighetsmaskin, fysik, vetenskap, elbilar.

Akdemisk skandal?

Nej, det här ska inte handla om Tiina Rosenberg och en promotionsmiddag i Lund. Utan om en helt annan typ av "akademisk skandal". Torbjörn Tännsjö är nämligen mäkta upprörd i ett inlägg på DN debatt.

Det hela handlar om en utlysning av en professur vid Södertörns högskola där, enligt Tännsjö annonstexten är som att läsa den tilltänkta personens CV. Tännsjö gör sedan ett stort nummer av det minsann inte går till så vid universiteten när man utlyser professurer i filosofi, och drar slutsatsen att Södertörns högskola inte är mogen för att bli universitet och kallar saken för en "akademisk skandal". Och man kan ju i och för sig tycka att det är en skandal.

Men i så fall en skandal som upprepas med jämna mellanrum på svenska lärosäten, med eller utan universitetsstatus. Många är de utlysningar av akademiska tjänster som har en och endast en tilltänkt kandidat då kravprofilen formuleras.

Det här är också ett område där dubbelmoralen frodas. I en generell diskussion säger nästan alla seniora forskare man talar med att det är självklart att den mest meriterade inom ett någorlunda brett fält ska få tjänsten, men när det rör den egna institutionen, eller forskargruppen finns det alltid en eller annan omständighet som i just det här speciella fallet talar för en väsentligt snävare kravprofil. Och då har man till sist en situation där de inte bara i teorin utan också i praktiken öppna utlysningarna blir väldigt sällsynta. Och om detta kan man säkert skriva en annan bloggpost vid ett annat tillfälle. För stunden nöjer jag mig med att konstatera att Tännsjös kritik mot akademiska skandaler bör riktas mot fenomenet som sådant, och inte reduceras till att ha något att göra med om lärosätet har universitets eller högskolestatus.

Doktorandspegeln 2008

Högskoleverket har idag publicerat en rapport med resultatet av Doktorandspegeln 2008. Ett pressmeddelande och länk till rapporten finns här. En liknande undersökning gjordes för fem år sedan och ett slående resultat är att inte så mycket förändrats sedan dess. De flesta problem som framkom då finns kvar i lika stor grad nu. En sak som försämrats sedan 2003 är att fler oroar sig för att bli arbetslösa efter forskarutbildningen. Flest oroade finns inom naturvetenskap och då speciellt kvinnliga doktorander. En artikel i Svd fokuserar att en fjärdedel av de kvinnliga doktoranderna känt sig negativt särbehandlade på grund av sitt kön.

Nanorör lika farligt som asbest?

Det har rapporterats en hel del i media de senaste dagarna om hur kolnanorör beter sig som asbest enligt en pilotstudie som publiceras i nästa nummer av Nature Nanotechnology [1]. Eftersom jag jobbar med nanorör är det här naturligtvis något som jag finner intressant. Att nanorör skulle kunna bete sig på samma sätt som asbest är inget nytt. De har, ytligt sett, liknande form och är båda svåra att bryta ner.

Toxicologists have derived a paradigm in which a hazardous fibre is one that is thinner than 3 µm, longer than ~20 µm and biopersistent in the lungs, in other words not dissolving or breaking into shorter fibres

skriver man i artikeln. Detta stämmer in på en del nanorör även om de flesta är kortare än det nämnda gränsvärdet 20µm.

I studien har man injicerat nanorör i bukhålan på möss och undersökt effekterna på bukhålans mesotelhinna (korrekt översättning?). Asbestinandning kan nämligen leda till cancer i samma hinna i lungsäcken, men istället för att låta mössen andas in nanorör, vilket är svårare att genomföra på ett kontrollerat vis, så använde man buken som substitut. Det visar sig då att de längsta nanorören ger liknande inflammationer som asbestfibrer. Studien är en viktig och kan förhoppningsvis leda till att forskare (som nu är de enda som utsätts för nanorör) kan visa lite mer försiktighet i kontakten med materialet, samt att man redan nu vidtar åtgärder för att minska eventuella skadeverkningar som kan komma i samband med storskalig produktion och användande. Det finns dock ingen anledning till panik och inget behov av att förbjuda användning av nanorör eller liknande.

Man skall ha klart för sig att trots att studien är välgjord och att resultaten är oroande så finns flera caveat som nämns i artikeln, men i allmänhet inte i pressrapporterna: för det första har man inte studerat huruvida nanorören faktiskt orsakar t.ex. lungcancer. Man vet bara att de ger liknande initiala symptom som asbest inte om utvecklingen är liknande. Inkubationstiden för asbestskador är 20-50 år, så det är oerhört svårt att undersöka. Man vet heller inte om nanorören faktiskt kan ta sig igenom lungvävnaden fram till mesotelhinnan eller om kroppen klarar av att bryta ner dem innan dess och då inte om det är möjligt att de kan ta sig fram i så stora mängder så att de når upp till en farlig nivå. Att som Vetenskapsradion utropa att "Långa kolnanorör lika farliga som asbest" är därför väldigt spekulativt. Forskarna påpekar dock att de inte undersökt huruvida nanorör har andra farliga egenskaper än att just vara fibrer. De avslutar med uppmaningen att dessa frågor skyndsamt bör adresseras innan den kommersiella användningen av nanorör tar fart.

Slutsatsen av studien är alltså inte "nanorör lika farliga som asbest" utan det kan finnas en risk så vi behöver fler studier i ämnet och bör vara försiktiga i vårt hanterande av nanorören. Fast det ger inte lika sexiga rubriker.

[1] Craig A. Poland, et al. "Carbon nanotubes introduced into the abdominal cavity of mice show asbestoslike pathogenicity in a pilot study." Nature Nanotech. doi:10.1038/nnano.2008.111.

Andra bloggar om: kolnanorör, carbon nanotubes, nanoteknologi, vetenskap, medicin, asbest. Intressant?