28 juni, 2007

Blir en sjukdom mer verklig för att man har hittat gener?

Den här frågan kom jag att tänka på när jag tittade på nyheterna idag och såg ett inslag om migrän. De har tydligen hittat några gener som har att göra med migrän och en läkare uttalade att det nu kan bli enklare att ställa diagnos och ge rätt behandling. Sedan var det en kvinna som hade migrän som sade att nu kanske sjukdomen ses som mer verklig, tas mer på allvar och inte blir bagatelliserad som "lite huvudvärk". Läkaren poängterade också att migrän är en fysisk åkomma.

Är det så att man måste hitta gener innan en sjukdom anses som verklig? Genetisk kunskap om sjukdomar kan vara till oerhört stor nytta men kanske finns det en risk med att vi börjar vänja oss vid att höra på nyheterna att man hittat gener för än den ena än den andra sjukdomen. Det finns en massa sjukdomar som man aldrig kommer att hitta någon genetisk förklaring till. Antingen på grund av att det inte finns någon genetisk orsak eller att det visserligen finns en genetisk komponent men att den beror på många gener som samverkar på ett så komplext sätt att vi inte kan hitta dem. Människor som lider av sådana sjukdomar förtjänar att tas på lika stort allvar som patienter med genetiskt orsakade sjukdomar.

Jag tvivlar inte en sekund på att migrän är en verklig sjukdom och inget som folk inbillar sig att de har. Eftersom jag vet att den ofta förekommer hos flera medlemmar i samma familj så stämmer det väl med att den skulle vara genetiskt orsakad och jag blev därför inte förvånad över att man hittat "migrängener". Vad som inte framgick av nyhetssändningen är om man hittat specifika varianter av dessa gener hos en stor andel av patienterna med migrän eller bara hos en liten andel. Det är ju en mycket relevant fråga när man diskuterar möjligheten att med hjälp av gentest ställa diagnos. Det framgick heller inte om dessa genvarianter ensamma kan förklara sjukdomen (alla som har en specifik genvariant har också migrän) eller om de endast medför en marginellt ökad risk att utveckla migrän. Jag har inte läst orginalpublikationen så jag kan inte heller ge svar på det. Kanske återkommer jag till frågan senare. Med det här inlägget ville jag inte uppmärksamma migrän specifikt utan istället att andan i nyhetsinslaget var att nu har man hittat gener så nu behöver inte migränpatienter anklagas för att vara inbillningssjuka.

2 kommentarer:

Magnus sa...

Det stora attitydproblemet, som jag ser det, är just att man ser på psykosomatiska besvär som just "inbillningssjuka" och "inte verkligt", och att det i förlängningen innebär att den som hävdar en psykosomatisk förklaring inte "tar de sjuka på allvar". Nu har jag svårt att tänka mig att just migrän primärt skulle ha psykosomatiska orsaker, av precis de skäl som anges i bloggposten, men det finns andra medicinska problem som troligen faller i just den kategorin.

Ett uppenbart exempel, som Martin var inne på i en post nyligen, är s.k. elallergi, som med stor sannolikhet är just ett psykosomatiskt problem. Ingen torde förneka att elallergikerna lider av sina besvär, men det betyder inte att vi gör dem en tjänst genom att a priori utesluta psykosomatiska förklaringar av någon sorts "politiska" skäl. Att kategoriskt hävda att elallergi inte är psykosomatiskt "för det är ju verkligt" är inte att ta problemet på allvar, utan precis just motsatsen. För om det är så att elallergi är psykosomatiskt, då förlänger man bara de drabbades lidande.

Nu är elallergi bara ett uppenbart exempel. En rad andra psykosomatiska symptom förtjänar också att tas på allvar just som psykosomatiska besvär. Hit hör till exempel en lång rad stressreaktioner.

Anna Johansson sa...

En intressant aspekt är ju att psykosomatiska problem mycket väl skulle kunna ha delvis genetiska orsaker. Vissa människor kanske har en variant av någon gen som gör att de reagerar på ett visst sätt på stress. Vem vet, kanske vi så småningom får läsa på löpsedlarna att man hittat genen för elallergi.