14 juni, 2007

Vem upptäckte kolnanorören?


På väg hem från ett symposium i Stockholm där Sumio Iijima tilldelats Kungliga Vetenskapsakademiens Aminoffpris för sina insatser för att bestämma kolnanorörens struktur. Iijima hyllas ofta som nanorörens upptäckare, och otaliga papper citerar hans artikel i Nature1 från 1991 med orden ”the discovery of carbon nanotubes”. Iijima nämns ofta i Nobelprisspekulationer. Under sin prispresentation talade han själv om sitt papper som ”upptäckten” av nanorören, och om bilden i artikeln som ”den första mikrografen” av nanorör. Men, det första påståendet är en sanning med modifikation och det andra en ren lögn.

Sanningen är att nanorörens upptäckt är en kontroversiell historia. De första, om än något otydliga, bilderna på kolnanorör publicerades redan 1952 av Radushkevich och Lukyanovich2. De visar otvetydig nanorör med en diameter runt 50nm, dvs flerväggiga rör (MWNT). Varken författarna eller någon annan verkar dock ha insett vikten av upptäckten och pappret föll i glömska. Under tiden fortsatte arbete inom fältet som ännu inte kallades nanorör. 1976 publicerade Oberlin et al. en artikel med bilder på vad som kan vara det första enkelväggiga, eller kanske dubbelväggiga, nanoröret.3 Bland författarna fanns Moribu Endo som alltsedan dess gjort mycket arbete inom nanorörsfältet och som varit pådrivande inom kommersialisering av nanorör tex i sportutrustning. 1987 fick Hyperion Catalysis patent på tillverkning av ”cerbon fibrils with a constant diameter […] an outer region of multiple essentially continuous layers of ordered carbon atoms and a distinct inner core“4. Alltså precis MWNT!

Det verkliga avstampet för kolnanorören kom 1985 med Kroto, Curl och Smalleys upptäckt av C60 och Krätschmer och Huffmans metod för masstillverkning av fullerener 1990. Det var det som fick upp världens ögon för kolnanostrukturen. När Iijima publicerade sitt papper 1991 där han som första person lyckades härleda deras struktur från elektrondiffraktion så låg det helt rätt i tiden. Och det är ingen tvekan om att det var då som fältet verkligen tog fart. Sedan dess har antalet publikationer om nanorör ökat exponentiellt och fortsätter att öka fortfarande efter mer än 15 år, något som är mycket ovanligt.

Sumio Iijima har alltsedan slutet av 60-talet varit en av de ledande personerna inom elektronmikroskopi och sedan ”upptäckten” en av de absolut ledande inom nanorörsforskning5. Det kan ingen ta ifrån honom. Han förtjänar mer än någon annan epitetet ”Mr Nanotubes”, som Sven Lidin från KVA, introducerade honom. Att han däremot skulle vara nanorörens upptäckare är väl dock inte sant. Det hindrar förstås inte att han ständigt omnämns som just detta, och tom KVA kallade honom just det i sin första annonsering av priset (som dock aldrig gick ut till allmännheten utan bara till andra akademimedlemmar.) Iijimas roll som ”upptäckare” av nanorören, och hans villighet att acceptera denna roll, har lett till en bestående konkurrens och ovänskap mellan Endo och Iijima.

Nästan gång ni läser artiklar om Iijima som kolnanorörens upptäckare så kan det vara bra att ha i åtanke att verkligheten ofta är komplicerad och att det är svårt att sätta ett klart årtal eller namn på många upptäckter.

1 S. Iijima, Nature 354, 56 (1991).
2 L. V. Radushkevich, och V. M. Lukyanovich, Zhurnal Fizicheskoi Khimii 26, 88 (1952).
3 A. Oberlin, M. Endo, and T. Koyama, J. Cryst. Growth 32, 335 (1976).
4 H. G. Tennent, J. J. Barber, and R. Hoch, United States Patent no 4663230 (1987).
5 För övrigt publicerade Iijima bilder på kolnanorör (J. Microscopy) och fullerener (J. Cryst. Growth) redan 1980 utan att veta vad det var han hade mikroskoperat.

Andra bloggar om: , , , .

2 kommentarer:

[cmh] sa...

Ett liknande dilemma (om än kanske inte lika omdiskuterat) föreligger även för upptäckten av fullerener. Rohlfing, Cox och Kaldor (J. Chem. Phys. 81 (1984) 3322) såg samma distribution av kolkluster/molekyler som Kroto, Heath, O'Brien, Curl och Smalley gjorde men de upptäckte aldrig att C60 var så stabil samt listade aldrig ut vilken struktur dessa molekyler hade. Tuff tur för dem...

Anna sa...

Intressant historia! Likaså den om fullerener.