Nya tag mot forskningsfusk och oredlighet?

I dagens DN finns en debattartikel författad av vetenskapsrådets (VR) biträdande generaldirektör och ordföranden för Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), som i korthet går ut på att det 1) bör finnas gemensamma regler och begrepp beträffande oredlighet och fusk i forskningen som ska gälla för alla svenska lärosäten, och 2) att det ska inrättas en ny myndighet som kan överpröva lärosätenas egna oredlighetsutredningar. Vem som helst ska kunna anmäla misstanke om fusk eller oredlighet, vilket lärosätet är skyldigt att undersöka, och om denna utredning inte leder till (av anmälaren) önskade åtgärder, så kan man överklaga till den nya myndigheten.

Och det är nog bra tänkt. Debatten om forskningsfusk, och även det som i artikeln kallas oredlighet, har ju med all rätt blivit mer högljudd på sistone. Det finns en del fall som rapporterats i media under de senaste åren, och det finns också fall som aldrig nått offentligheten, men som likväl stämmer in på definitionen. Även om jag inte är någon stor förespråkare av nya myndigheter generellt så tror jag att just den här myndigheten kan komma att göra nytta. Av flera skäl, för det är inte alltid så lätt för vilken instans det än må vara att utreda sig själv. Med en överprövande myndighet är det lättare att få bukt med misstankar om att lärsosätets egen prövning kanske inte gått rätt till, eller varit tillräckligt noggrann. Jag tror också att det kan vara bra för att undvika den hetsjakt på enskilda forskare som i vissa fall förekommit i medierna, vilken i åtminstone ett fall grundat sig på att journalisten i fråga inte alls
begripit hur forskning går till.*

Att begripa hur forskning går till inom ett fält som inte är ens eget är för den delen inte alltid så lätt. Forskningsmetodiken inom expreimentell naturvetenskap är ofta mycket olik den som används inom tex samhällsvetenskap och humaniora. Men man får anta att såväl VR, SUHF och lärosätena är medvetna om detta, och att den nya myndigheten sätts samman på ett sådant sätt att det inte blir ett problem.

Sen kan man ju tycka att det är synd att så många exempel visar att det här är något som behövs. Det kanske är dags för en forskaretik, på samma sätt som medicinarna har sin läkaretik?

---------------------------------------------------
*Här vill jag dock understryka att fallet jag åsyftar inte beskrevs av en vetenskapsjournalist, utan av en reporter med helt annan inriktning.