Byråkratisering

Från The Scientific Journal Club på LinkedIn hittade jag två artiklar som otäckt väl beskriver känslan man har ibland som forskare just i steget mellan post-doc och PI. Den första, en kolumn i Nature, börjar med orden "When I grow up, I want to be a scientist. Sometimes, though, I fear that it is no longer possible." Författaren fortsätter: "My academic experience thus far has taught me that science has become something done mainly by graduate students and postdoctoral researchers" Och så känns det. Ju närmare man kommer att bli erkänd som en "riktig" forskare, ju längre bort kommer man från det. Det blir mer administration, mer tid går till att söka pengar, o.s.v. 

Den andra artikeln, från tidskriften Medical Hypotheses, "The cancer of bureaucracy: How it will destroy science, medicine, education; and eventually everything else" beskriver hur komittébeslutsfattandet sprider sig om en cancer och att ingen längre har någon individuell beslutsrätt och därmed heller inget individuellt ansvar. Det sista är naturligtvis inte ett problem bara inom vetenskapen utan i högsta grad i samhället i stort. I den artikeln är den något dramatiska slutsatsen att byråkratiseringen kommer att leda till en samhällskollaps och en tillbakagång till ett agrart medeltida samhälle... 

Jag tror inte riktigt att det är så illa, men det känns verkligen som om man jobbar sig bort från forskningen ju längre man stannar i akademin. Känner folk det på samma sätt inom andra områden också?

Ökad frihet för vem?

Tentakel, som är vetenskapsrådets nättidning för "ämnesområdet naturvetenskap och teknik" skriver i sitt senaste nummer om det faktum att vetenskapsrådet i fortsättningen inte kommer att bevilja anslag till anställning som forskarassistent, och att de särskilda rådsforskartjänsterna också kommer att försvinna. Allt i enlighet med propositionen "En akademi i tiden - ökad frihet för universitet och högskolor".

Istället är det meningen att lärosätena själva ska anställa forskare på tjänster motsvarande forskarassistentnivå, medan vetenskapsrådet, enligt GD:n Pär Omling ska "diskutera hur man kan hitta andra sätt att stödja unga forskare". Oavsett vad man tycker om reformen som sådan kunde man kanske ha hoppats på att VR skulle ha börjat fundera på den här saken redan. Eftersom det ju inte är så hemskt långt kvar till nästa stora ansökningsomgång.

Effekterna av reformen återstår förstås att se, men jag tror att det finns en viss risk att mobiliteten, som inte direkt är imponerande inom det naturvetenskapliga akademiska Sverige, blir än mer lidande. Stora organisationer, oavsett om de är universitet eller något annat, tenderar att bli ganska konservativa, vilket det för övrigt finns många exempel på från Sveriges lärosäten.

Risken är stor att den ökade frihet man eftersträvat från regeringshåll leder till ökad frihet bara för de som redan är etablerade, medan friheten kan bli mindre för de unga forskarna.

Högskole- och forskningsministern avgår

Jag har precis sett att högskole- och forskningsministern Lars Leijonborg avgår. Här är länk till pressmeddelandet. Jag trodde redan för någon vecka sedan att han snart skulle avgå nu efter att det blivit klart att ESS ska byggas i Lund, och jag fick alltså rätt eftersom ESS nämns i pressmeddelandet. Kl 10.30 ska det vara en pressträff.

Vad är egentligen nytta?

Vad är egentligen nytta? Det frågar jag mig när jag läser väl valda delar av den forskningsproposition som den svenska regeringen med forskningsminister Leijonborg i spetsen presenterade idag. Den är knappt 300 sidor lång, och det är följaktligen inte helt enkelt att sortera ut de verkligt väsentliga delarna vid en hastig genomläsning.

Det finns en hel del bra saker i den, som ökade forskningsmedel och ökat fokus på kvalitet som grund för resurstilldelning. Men så finns det punkter där man missar grovt också. Som när det gäller "yngre forskare". En översättning av byråkratiskan av de avsnitt som behandlar "yngre forskare" leder till följande slutsats om regeringens ståndpunkt: De tycker att yngre forskare är viktiga och gillar ideen om 2-årig postdoktorsanställning i Sverige som karriärväg, och hänvisar i övrigt till befattningsutredningen. (Jag är i ärlighetens namn inte riktigt säker på att de har förstått att man räknas som "yngre forskare" fram tills dess att man får sin docenttitel eller så.)

Och så är det där med nyttan då. Kapitel 4.5.3 har rubriken "Forskningen ska i högre utsträckning än idag komma tilll nytta." Och jag undrar verkligen vad man menar med "nytta" i det här sammanhanget. Enligt min mening hade kanske lite fler av de där nästan 300 sidorna kunnat användas till att problematisera nyttobegreppet lite grann, för saken är ju den att vi faktiskt inte vet vilka av dagens upptäckter som kommer att visa sig "nyttiga" i framtiden.

Mina förväntningar var inte så högt ställda, så propositionen får godkänt. Letar ni efter någpt spännande att läsa föreslår jag dock att ni tar er an Dawkings, Jay Gould eller Feynman, eller för den delen Ayn Rand eller Naomi Klein eller... Ja ni förstår vart jag vill komma tror jag.

Vetenskapliga motioner

Jag har börjat kolla igenom några av de 3675 motioner som inkommit under den allmänna motionstiden. Det jag letat efter är motioner med vetenskaplig inriktning. Jag har säkerligen missat många, men kanske kan läsare fylla det de finner intressant.

Bland de riktigt bra, och riktigt viktiga, vetenskapliga motionerna finns Chatrine Pålsson Ahlgrens (kd) motion 2008/09:Ub575 Forskningsinriktad utveckling för lärare. Det handlar om frågan om lärarutbildningens snuttifiering. Tidigare var det möjligt att bli ämneslärare genom att inom lärarutbildningen, eller genom pedagogisk påbyggnad, skaffa en magisterexamen inom sitt ämne. Som lärarutbildningen ser ut idag är detta knappast längre möjligt (åtminstone inte inom fysik, som är det jag själv har erfarenhet från). Mängden pedagogiska kurser har ökat och den pedagogiska påbyggnaden är numera ett och ett halvt år. Det innebär att ytterligt få lärare idag har haft någon kontakt med forskningen inom sitt ämne, och ännu färre bedrivit egen forskning. Man hinner helt enkelt inte med en magisterexamen plus lärarutbildning. Att Ahlgren lyfter fram detta problem är bra.

Andra bra motioner är Yvonne Anderssons (kd) motioner Motion 2008/09:N352 Svensk rymdpolicy (med Betty Malmberg (m)) och Motion 2008/09:N396 Svensk rymdverksamhet som syftar till skapandet av en svensk policy för rymdforskning och fortsatt stöd till Odin-satellitmätningarna.

Cecilia Widegren (m) fastställer i sin motion 2008/09:MJ404 Djurförsökens framtid att "nya djurskyddsregler inte får påverka Sverige som forskarland". Inom många miljörörelser och djurrättsorganisationer ses djurförsök som alltigenom onda, trots att det i många fall (t.ex. läkemedelsprövning) saknas realistiska alternativ. Den svenska lagstiftningen, som är mycket sträng, säger också att djurförsök inte får ske om det finns alternativ. Trots detta motionerar Ulf Holm och Helena Leander (mp) i Motion 2008/09:Sk427 Skatt på djurförsök om en särskild punktskatt på försök i syfte att ersätta dem med "tester på odlade celler och dator­modeller, vars resultat inom många försöksområden stämmer överrens med verkligheten i 85–97 % av fallen". Men 85–97 % är inte alltid bra nog. Om vi bara tittar på i år så hade vare sig kemi- eller medicinnobelpriset varit möjligt utan djurförsök.

Andreas Norlén och Finn Bengtsson (m) har lagt fram en motion om stärkande av högskolans fria ställning jämtemot politikerna, Motion 2008/09:Ub285 Forskningen vid universitet och högskolor. Man vill även rulla tillbaka reformen om de s.k. Tham-professurerna och återinföra professorernas anställningstrygghet. Jag vet inte hur det kommer att fungera rent praktiskt, men man kan väl lugnt säga att Tham-professurerna inte är en succé.

Men naturligtvis finns en del kufmotioner också. Bland annat har miljöpartiet (varför är det alltid de?) motionerat om elallergi. Jan Lindholm m.fl. (mp) motionerar i Motion 2008/09:Fö229 Elrelaterad ohälsa om utbyggnaden av "lågstrålande områden" och mer forskning om hälsoeffekter av icke-joniserande strålning. I hela motionen presenteras elöverkänslighet, eller elrelaterad ohälsa som man kallar det nu, som ett faktum trots att knappast något vetenskapligt belägg för detta finns. En intressant undersökning nyligen* utsatte "elöverkänsliga" och en kontrollgrupp för mobilstrålning och mätte responsen, dels men fMRI och dels genom att försökspersonerna fick beskriva sina obehag på en skala från 1-5. Man mätte reella obehag hos de elöverkänsliga, i samklang med deras beskrivna upplevelser. Kruxet var bara att det inte fanns någon mobilstrålning. Effekten var alltså helt psykosomatisk. En mer läslig beskrivning fanns i The Economist för några veckor sedan. Vänsterpartiet ser också strålningen som farlig och vill i motionen 2008/09:C209 En jämställd och miljöanpassad samhällsplanering begränsa utbyggnaden av bl.a. 3G-nätet.

Marianne Walz (m) "Motion 2008/09:Ub384 Svenska som vetenskapligt språk" har beskrivits här.

Finns det andra vetenskapliga motioner som är särskilt bra eller dåliga och som bör lyftas fram? Gör det i kommentarerna.

* M. Landgrebe et al. Neuronal correlates of symptom formation in functional somatic syndromes: A fMRI study. NeuroImage 41, 1336-1344 (2008)

Andra bloggar om: Vetenskap, motioner, politik, riksdagen. Intressant?

Färre universitet- nordisk trend

Diskussionen i Sverige om att man borde ha färre universitet är en del av en nordisk trend just nu. En norsk utredning föreslår en minskning från dagens 38 till 8-10 lärosäten i Norge. Rektor Agneta Bladh som är en av ledamöterna i utredningen skrev om det på Brännpunkt i Svd i förra veckan. Mer om utredningen kan man läsa här. Tidigare har Danmark gjort slag i saken och slagit samman många av sina högskolor och universitet.

Den norska utredningen föreslår inte bara sammanslagningar av lärosäten utan också tex att all forskarutbildning ska ske i forskarskolor. Det tror jag är en väldigt bra idé. Det skulle leda till att fler doktorander fick inspiration och känsla av att finnas i ett sammanhang. 

Politik och vetenskap

Ingen kan vid det här laget ha missat att det drar ihop sig inför det amerikanska presidentvalet i höst. Många följer ivrigt utvecklingen för den påverkan presidenten kan ha på resten av världen. Men även inom vetenskapen följs valet. Inte så mycket för att presidenten påverkar vetenskapen direkt, men vem som sitter i Vita Huset kan ha ett stort inflytande på hur mycket forskningsmedel som finns till olika områden, men också i vilken grad vetenskapliga rön tas i beaktande i frågor som tex utbildningspolitik och global uppvärmning mm. Bush har tex haft en stark negativ påverkan på stamcellsforskningen. En president som är positivt inställd till vetenskap kan också göra en stor skillnad. Det är inte bara mängden pengar som räknas, utan även attityd och politik. En het fråga inom vetenskapen är tex visumreglerna för forskning i USA som är så komplicerade att de avskräcker många från att ta sig dit.

I Science har man nyligen gått igenom alla viktigare presidentkandidaterna för att försöka reda ut hur deras vetenskapliga syn ser ut och vilken vetenskapspolitik de kan tänkas föra. Man har talat med de olika kampanjerna, kandidaternas medarbetare, kollegor och man har tittat på hur de skött sig tidigare. Ibland är det stor skillnad på vad som sägs och vad som görs. Talande är att ingen av kandidaterna ville ge tid åt Science att själva diskutera vetenskapsfrågor. En mycket kort sammanfattning följer nedan för dem som inte kan/orkar läsa artiklarna själva.

Hittills är Hillary Clinton (D) den enda kandidat som presenterat en vetenskapspolicy. Hon har tagit in många av sin makes gamla rådgivare för detta. Det är en policy som fokuserar på "reducing the country's dependence on foreign oil, responding to climate change, and reversing what Clinton calls the Bush Administration's 'assault on science' ". Mycket extra medel föreslås till NIH, NASA och en ny fond för forskning och utveckling inom grön energi. "Good luck finding room in the R&D budget for all of that", säger en kommentator.

Också John Edwards (D) vill ge ventenskapen en starkare roll genom att lyfta fram den vetenskaplige rådgivaren samt att "eliminate political litmus tests for government scientists". Han har vunnit stöd av Friends of the Earth för att han vill införa ett cap-and-trade-system för växthusgasutsläpp och vill minska utsläppen med 80% till 2050 utan att bygga ut kärnkraften. Han vill också ge mer pengar till NIH. Många forskare är dock skeptiska till hur han under sin tid som advokat vann mångmiljonbelopp till hjärnskadade barn på vad som anses vetenskapligt lösa grunder.

Rudolph Guiliani (R) har aktivt avrått sina medarbetare att tala med Science om vetenskapspolicy, men hans karriär i New York visar att han är "a pragmatist with a quick grasp of issues, a lover of statistics, and a firm believer that most tasks can be done better by private institutions than by government". Och han får goda betyg från ordföranden för NY Academy of Sciences. Han har kritiserats under valkampanjen för att använda statistik på ett inte alltid hederligt vis.

Mike Huckabee (R) har inte heller någon uttalad vetenskapspolicy, men trots att han är starkt konservativ i sina uttalanden har han ofta hållit sig i mitten när det gäller handling. "Take a strong stance but don't impose your views on others" är en ledstjärna för honom. Hälsofrågor ligger honom varmt om hjärtat, och han kommer att satsa mer pengar på friskvård. Han har kritiserat för sin slappa miljöpolicy som governör, men har på senare tiden skiftat fokus lite och menar att "Our responsibility to God means that we have to be good stewards of this Earth".

John McCain (R) "doesn't have any scientific training or expertise. But he trusts the experts." Han har gjort miljön till en huvudfråga i sin kampanj, men verkar inte ha någon uttalad policy i andra områden. Han kritiseras för "waffling" om kreationsm, där han ursprungligen anslöt sig till "teach-the-controversy"-lägret, men nu menar han att kreationism "troligen" inte hör hemma i vetenskapsundervisningen.

Barack Obama (D) beskrivs som en politiker som lyssnar på vetenskaplig expertis. Hans kampanj lovar att hans politik skall vara baserad på "facts and evidence". Han vill satsa pengar på grundforskning och vill satsa pengar på ökad undervisning inom vetenskap för unga. en del av det här beskrivs som "a number of lofty science policy goals that might be difficult to achieve in that real world, however." Han vill satsa 150 G$ på grön energi, men har kritiserats för att göra stora eftergifter för kolindustrin i sin hemstat.

Mitt Romney (R) talar mycket om sitt motstånd mot stamcellsforskning och dubier om klimatförändringarna, men det är en stor skillnad mot hur det lät när han var guvernör för den tekniktäta staten Massachusetts då han samarbetade med biotekföretag och forskningsuniversitet (tex MIT) och talade om "unleashing the power of research". "Romney talked the talk [...] And he walked the walk." När hans presidentkampanj drog igång 2005 så bytte han fot och drog sig ur tidigare löften. Romney väntas satsa mer pengar på undervisning och vill starta ett "Manhattan-projekt" om energiförnyelse.


PS: För den bästa bevakningen på svenska om valet i USA, vänd er till amerikanskpolitik.se.

Andra bloggar om: vetenskap, politik, USA, USA-valet, Hillary Clinton, John Edwards, Rudolph Guiliani, Mike Huckabee, John McCain, Barack Obama, Mitt Romney. Intressant?

Vetenskap i tyckares händer

Det är ganska många vetenskapliga kontroverser på tapeten just nu; klimatet, kärnenergi, biobränslen, stamcellsforsking osv. Men kontrovers menar jag inte att det nödvändigtvis finns en kontrovers inom vetenskapssamhället, utan att det finns en kontrovers i samhället om vetenskapen.

I det sista exemplet, stamcellsforskning, har president Bush varit en stark motståndare till forskning på embryonala stamceller. Han har två gånger lagt in sitt veto mot lagar om att den skall tillåtas få statlig finansiering. Så, i förra veckan förhandspublicerades två studier i Cell och i Science där ett japanskt och en amerikanskt forskarlag lyckats få hudceller att uppföra sig som stamceller. Konservativa kommentatorer, i synnerhet Washington Posts, Charles Krauthammer var snabbt ute och förklarade det som ett rättfärdigande av presidentens moraliska styrka.

Even a scientist who cares not a whit about the morality of embryo destruction will adopt this technique because it is so simple and powerful. The embryonic stem cell debate is over. [...] The verdict is clear: Rarely has a president -- so vilified for a moral stance -- been so thoroughly vindicated.

Det är ett uttalande som visar mer än något annat hur lite Krauthammer förstår av hur vetenskap fungerar. I går kom ett svar från bl.a. James A. Thomson, författare till Science-artikeln. De håller inte alls med Krauthammer, och är inte glada över att ha blivit ett slagträ för en politik de inte stödjer.

Far from vindicating the current U.S. policy of withholding federal funds from many of those working to develop potentially lifesaving embryonic stem cells, recent papers in the journals Science and Cell described a breakthrough achieved despite political restrictions.

Vidare förklarar de för Krauthammer att

[...]the recent tandem advances in the United States and by Shinya Yamanaka's team in Japan are far from being a Holy Grail, as Charles Krauthammer inaccurately described them. Though potential landmarks, these studies are only a first step on the long road toward eventual therapies. [...] Reprogrammed skin cells [...] did seem to behave like embryonic stem cells in mice. But mouse studies frequently fail to pan out in humans, so we don't yet know whether this approach is viable for treating human diseases.

Ibland kan det vara värt att fundera över vad de som hänvisar till vetenskapliga resultat har för syfte med sin hänvisning, och vad det är de inte redovisar. Likaså visar det på skillnaden mellan en forskares och en "politikers" syn på vetenskap. Det är mycket farligt att dra alltför generella slutsatser från en eller ett par studier. Därtill måste man komma ihåg att vetenskapliga resultat aldrig kommer ur det blå. All den forskning som ligger bakom, som kanske aldrig ledde någonstans, är en nödvändig grund för de få resultat som faktiskt är revolutionerande.

Därmed inte sagt att politik inte skall blandas med vetenskap. Det är inte upp till forskare att dra politiska slutsatser av deras resultat. Men man skall samtidigt inte bara plocka de studier som överensstämmer med ens åsikter.

Andra bloggar om: forskningsetik, politik, vetenskap, stamceller. Intressant?

Bojkott?

Som många säkert vet så har det den senaste tiden pågått en debatt inom vetenskapsvärlden om bojkott av forskare. Debatten har rört både fenomenet i allmännhet, liksom det nu aktuella fallet att The Union och Colleges and Universities (UCU) i Storbritannien har beslutat att bojkotta samarbete med israeliska forskare och institutioner. Som vanligt när det rör Palestina-Israel så har debatten varit het och åsikterna gått isär. Nu har jag nåtts av en petition från Scholars for Peace in the Middle East, SPME, (man frågar sig om det finns en grupp som heter Scholars against Peace in the Middle East) där en större grupp av forskare, bland den många Nobelpristagare, förklarar sig vara israeliska när det gäller den här bojkotten. Det har redan lett till att t.ex. Steven Weinberg ställt in besök i England. Petitionens mål är att ha 10000 underskrifter, man ligger runt 8500 nu.

Förutom att jag tycker det är helt vansinnigt att ensamt välja ut Israel som mål för bojkott så är frågan om akademisk bojkott intressant i sig. Finns det någon anledning att vägra samarbeta med akademiker från ett land för landets politiks skull? Jag tycker inte det. Visst kan man vägra samarbeta inom vissa områden; Jag tror inte ett kärntekniskt samarbete med Nordkorea skulle vara så bra. Men heltäckande bojkott går emot hela idén om akademisk frihet. I Sverige (och de flesta andra demokratiska länder) har vi en regel som säger att forskningen inte skall styras av politiker utan av forskarnas omdöme och intresse.¹ Under kalla kriget förekom kontakter och samarbete med forskare i Sovjetunionen, och under apartheidsystemets Sydafrika var bojkotten mot dess forskare inte alls okontroversiell. Det finns flera anledningar till detta: För det första är universitet ofta ganska liberala institutioner, att stödja universitet och forskare betyder inte att man nödvändigtvis stödjer ett lands politik. För det andra är forskare inte representanter för ett land, utan för sin egen forskning och dess meriter, till skillnad från t.ex. en idrottare som kläs i landslagsdräkt.

Sammantaget har jag svårt att se att en akademisk bojkott skulle leda till något positivt över huvud taget. Jag kan förstå om enskilda forskare finner det svårt att samarbeta med andra enskilda forskare, men ett allmänt förbud för samarbete är ren idioti.

UPPDATERING: Såg att det dykt upp en debattartikel i DN om det här också.

¹ Ok att det fungerar så i teorin. Praktiskt ser det lite annorlunda ut.