Är en doktorsexamen slöseri med tid?

Det är frågan som en reporter i The Economists julspecial ställer sig i artikeln "The disposable academic" med undertiteln just "Why doing a PhD is often a waste of time". Artikeln fokuserar på det faktum att mängden examinerade doktorer har ökar lavinartat de senaste decennierna, medan mängden personer som anställs inom akademin, där en doktorsexamen i allmänhet är ett krav, inte ökad i samma grad. Hon går vidare med att presentera en lång rad data som visar att det till stor det inte är ekonomiskt försvarbart för en individ att doktorera och sedan gå vidare ut i industrin - i många fall tjänar en doktor mindre än en person med masters-examen i samma ålder.

Så varför utbildar universiteten så många doktorer om de ändå inte kommer att få jobb inom akademin? En anledning, argumenterar reportern, är att de fungerar som billig arbetskraft att hålla labb och undervisning igång. Tillsammans med post-docs, som kallas "the dark underbelly of academia", sköter doktoranderna mycket av forskningen som någon form av underbetald "slave labours". Artikeln går sedan vidare och argumenterar för att mycket av det man lär sig inom doktorandutbildningen, t.ex. "[w]riting lab reports, giving academic presentations and conducting six-month literature reviews", inte är särskilt relevant för att liv utanför akademin. Artikeln avslutas med att inom många institutioner räknas ett högt antal disputerade som en indikator på framgång, medan metriken kanske egentligen borde vara hur snabbt de får jobb och hur mycket de tjänar.

Jag tycker artikeln tar upp ett intressant problem - det finns en överproduktion av doktorer och doktorsutbildningen kanske inte alltid lär ut det som efterfrågas vare sig i industrin eller akademin - men jag tycker att den helt missar målet. Den fokuserar väldigt mycket på ekonomisk payoff, men jag har svårt att tro att det är många som ger sig efter en doktorsutbildning för pengarnas skull. I princip alla jag känner som doktorerar/at har gett sig in i det för att det är en möjlighet att fördjupa sig i något man tycker om. Om inte alltid ämnet per se så själva processen att forska, att lista ut något, att ständigt fortsätta lära sig något nytt.

"A short course in supply and demand" heter en avdelning i artikeln där det beskrivs hur doktorander underbetalas för att sköta undervisning o.s.v. Men samma rubrik kan man sätt på det faktum att att folk fortfarande verkar vilja doktorera, t.o.m i ett land som Polen, där det ibland är svårt att ens klara sig på den lilla lönen man får. Lite underligt att det missas i en liberal tidskrift som The Economist.

Det är bra att man är frank med att en stor del av dem som doktorerar inte kommer att få jobb inom akademien. Det är också bra att studenter får klart för sig att att en Dr kanske inte alltid är det som industrin efterfrågar. Men när studenter har det klart för sig, och det tror jag de flest har idag, så har jag lite förståelse för gnäll som artikelförfattaren som "slogged through a largely pointless PhD in theoretical ecology". Det kanske även behövs en liten förändring i attityd bland doktorander och deras kollegor - att det är ok att sluta om det inte är din kopp te. Det är inte mer ett misslyckande än att sluta på ett annat jobb. Jag har nämligen också svårt att förstå dem som ser doktorerandet som ett kall där man skall härdas genom lidande...

Vad tycker ni? Har ni doktorerar? Funderar ni på det? Är det överskattat och onödigt eller ger det värdefull erfarenhet för livet både inom och utom akademin?

Vem blir doktorand?

Jag har läst en intressant analys från högskoleverket med statistik om vilka som påbörjar forskarutbildning. Den visar bl a att studenter med forskarutbildade föräldrar själva i betydligt högre grad än studenter som har föräldrar med lägre utbildning påbörjar forskarutbildning. Det är inte så överraskande slutsatser utan sådant jag redan visste men det är intressant att få exakta siffror på det.

Totalt är det 6% av studenterna med en grundutbildningsexamen som påbörjar forskarutbildning, medan andelen istället är 16% för studenterna som har föräldrar med forskarutbildning. Lägst övergång till forskarutbildning har kvinnor med föräldrar som har gymnasial utbildning eller lägre, där är det bara 3% av de med grundexamen som går vidare till forskarutbildning. En del av förklaringen är att föräldrarnas utbildningsnivå påverkar redan vilken grundutbildning man väljer. Bland de med föräldrar med forskarutbildning väljer större andel sådana grundutbildningar där det är vanligt att läsa forskarutbildning efteråt, t ex inom medicin och naturvetenskap. Men detta är inte hela förklaringen. Om man analyserar varje grundutbildningsexamen för sig så är det i de flesta fall fortfarande så att ju högre utbildning föräldrarna har, desto högre andel går vidare till forskarutbildning.

Som tänkbara orsaker till detta nämner de bl a att vilja nå lika långt som sina föräldrar, förebilder gör steget till forskarutbildning lättare, bättre information om vägen till forskarutbildning (särskilt viktigt om rekryteringsprocessen är otydlig).

För mig som inte har forskarutbildade föräldrar kan jag säga att förebilder var viktigast av ovan nämnda saker. Jag hade ju inga släktingar som förebilder i detta avseende men istället hade jag viktiga förebilder i doktorander på avdelningen där jag gjorde examensarbete samt vänner som påbörjat forskarutbildning strax innan mig. De gjorde att jag kunde se mig själv som doktorand. När andra som jag kan identifiera mig med lyckas med saker kan jag känna att kan de så kan nog jag också. För mig är förebilder fortfarande viktiga men för att fungera som förebild är identifikationen viktig. Jag har märkt att kvinnliga förebilder är mycket viktiga för mig, men tyvärr blir det ju färre och färre kvinnor som har kommit längre än en själv ju längre man kommer i forskarkarriären.

Postdok från vetenskapsrådet

Vetenskapsrådet publicerade igår resultatet av höstens postdokutlysning. De redovisar gott om statistik, vilket jag tycker är trevligt. Det är ju lättare att se färdiga stapeldiagram än att själv föröka räkna ut samma sak. Beviljandegraden är högre än förra hösten, både för postdokstipendier och anställning som postdok i Sverige. Vilket verkar bero på att det varit färre sökande. Det är ju roligt att beviljandegraden är hög men det är lite oroande att det beror på att färre söker. Det är inte bra om en akademisk karriär framstår som mindre attraktiv. Men utan att jämföra med siffror på antalet disputerade de senaste åren så vet man ju inte om de färre sökande helt enkelt beror på färre disputerade eller på att en lägre andel av de disputerade har sökt postdok från Vetenskapsrådet. Nu kan man ju få postdok från andra finansieringskällor också och det kan ju vara så att om Vetenskapsrådet fått rykte att vara svårt att få från så lägger man kanske hellre sin tid på att skriva en ansökan till ett ställe man tror sig ha större chans att få positivt besked från. I så fall kanske antalet ansökningar till VR om postdokstipendium inom medicin ökar nästa år eftersom det verkade lätt att få det i år. 

En annan intressant iakttagelse är att det är så väldigt mycket större konkurrens om bidrag till anställning som postdok än om stipendierna. Då menar jag inte att det är konstigt att många hellre väljer en anställning instället för att riskera att åka ut ur trygghetssystemen genom att ha stipendium och bo utomlands mer än ett år. Det är inte alls konstigt särskilt med tanke på att många nyblivna doktorer har barn eller vill skaffa barn inom de närmsta åren. Det som faktiskt som är lite konstigt är att VR fortsätter att dela ut så många stipendier när majoriteten av de sökande uppenbart föredrar en tjänst. Den anmärkningsvärt höga beviljandegraden för stipendier inom medicin (70%) tycker jag borde väcka frågan om man verkligen ska dela ut så många stipendier. Internationalisering är visserligen väldigt viktig men det är också viktigt att stödja den bästa forskningen. Jag tycker nog inte att VRs syfte är att ge pengar till alla som vill åka utomlands. De måste ju ha bra forskningsprojekt och förmåga att genomföra dem också. Nu säger jag inte att de 23 som beviljats stipendium från M inte kommer att genomföra bra forskning. Det kan ju ha varit så att alla 33 som sökte hade otroligt bra ansökningar. Men jag har suttit i lärarförslagsnämnd och granskat ansökningar till tex forskarassistenter och lektorat inom biologi och geovetenskap och jag kan avslöja att det brukar ju inte vara 70% av de sökande som är så bra att man skulle vilja anställa dem.

Årets utdelning från vetenskapsrådet

Förra veckan publicerades vetenskapsrådets beslut om utdelning till medicinsk samt naturvetenskaplig och teknisk forskning. Jag var intresserad av att jämföra beviljandegraden för män respektive kvinnor med med förra årets utdelning (som Maria skrev om) men för naturvetenskap och teknik hittade jag inga uppgifter förrän idag. Medan det för medicin finns en tydlig tabell nederst på sidan med statistik (vilket det även fanns förra året), så får man för naturvetenskap och teknik själv räkna ut beviljandegranden för män och kvinnor från figurerna till höger. Denna räkneuppgift ger resultatet att det är betydligt mindre skillnad mellan könen i år än vid förra året inom naturvetenskap och teknik. För forskarassistenter var beviljandegraden 12% för män och 13% kvinnor. För projektbidragen var den 28% för män och 26% för kvinnor. Däremot ser det sämre ut för kvinnornas del inom medicin där beviljandegraden i år är 12% för män och 9% för kvinnor vad gäller forskarassistenter jämfört med 17% respektive 16% förra året. Precis som förra året är det betydligt färre kvinnor än män som söker bidrag inom naturvetenskap och teknik. Det var t ex 62 ansökningar från kvinnor till forskarassistent jämfört med 200 från män (det motsvarar 24% kvinnor bland de sökande). Inom medicin är det däremot en majoritet kvinnliga sökande till bidrag för anställning som forskarassistent. Man kan ju undra hur andelen kvinnliga professorer inom naturvetenskap ska kunna öka när det är så låg andel redan till ansökan till forskarassistenter. Nu kan man ju bli forskarassistent även genom att söka en utlyst tjänst vid ett universitet och hur statistiken för sökande ser ut bland alla landets lärosäten ser ut vet jag inte, men ansökningarna till vetenskapsrådet speglar nog i viss mån intresset för att satsa på en akademisk karriär. Jag tycker det är tragiskt att det verkar vara så svårt att öka andelen kvinnliga forskare inom naturvetenskap.

En bild på glastaket

I det senaste numret av tentakel finns en artikel om glastaket för kvinnliga kemiforskare i Lund. Bakgrunden är en utvärdering av kemiska institutionen vid Lunds universitet där varje forskares forskning betygsattes av externa bedömare enligt en skala mellan 1 och 7 där 7 var bäst. Glastaket syns tydligt i en figur i artikeln där man kan se att endast ett fåtal kvinnliga forskare lyckas få högre betyg än 3 även om deras h-index är högre än flera manliga kollegors. Detta h-index är ett sk bibliometriskt mått som beror på antalet publikationer och hur ofta de citerats, tex om man har minst 10 publikationer som citerats minst 10 gånger vardera så har man h-index 10. Den externa bedömmargruppen använde dock inte detta utan gjorde en bedömning utifrån CV, forskningsplaner och muntliga presentationer. Några kvinnliga forskare reagerade när gruppens rapport kom på att de flesta kvinnliga forskare fick så låga betyg. De gjorde därför en egen undersökning där de jämförde h-index med det betyg varje forskare fått i granskningen. Resultatet syns i ovannämnda figur som är en ovanligt tydlig bild på det sk glastaket. Det verkar alltså som att kvinnliga forskares kompetens undervärderas.

Karriär för kvalitet

"Karriär för kvalitet" är titeln på den s.k. befattningsutredningen som presenterades i fredags. Det är ett ganska omfattande dokument, varför jag ännu bara hunnit läsa delar av det. Därför ska jag inte recensera dokumentet ifråga ännu, bara konstatera att sammanfattningen talar bland annat om följande förändringar i karriärstrukturen.

#En tidsbegränsad anställning som postdoktor ska införas. På samma sätt som gäller för doktorandtjänster ska man kunna ta ut föräldraledighet och då få tjänsten förlängd.
#Forskarassistenttjänsten förvinner, och ersätts med en tjänst som biträdande lektor, och när denna tjänstetid är över ska man ha rätt att prövas för befordran till biträdande professor.
#En ny befattning, biträdande professor, införs. Detta ska ungefär motsvara dagens docentnivå.
#Postdoktor- och biträdande lektorstjänsterna ska utlysas och tillsättas i öppen konkurrens.
#Utredningen förslår att karriärgången även fortsättningsvis ska regleras i högskoleförordningen men att lärosätena ska få större inflytande över anställningsgången.

Reflektioner och synpunkter kommer när jag hunnit gå djupare in i materialet.

14:e december...

...är det deadline för befattningsutredningen. Då ska utredaren Ann Numhauser-Henning vara klar med sitt uppdrag som gick ut på granska och utreda det nuvarande anställningssystemet, meriterings-och karriärsystemet, befordringsreformen (kanske mer känt som Thamprofessurer) och en hel del annat. Dessutom skulle utredningen göra en internationell utblick.

Utredningens övergripande mål:

"Att landets lärosäten kan säkerställa en långsiktig verksamhetskvalitet genom ett aktivt arbetsgivaransvar med trygga och tydliga villkor för medarbetarna samt ett väl fungerande system för rekrytering, karriär och befordran."

Till detta ska sedan läggas de övriga målen;
•Universitet och högskolor som attraktiva arbetsplatser för såväl svenska som utländska forskare och lärare
•Stimulans av såväl internationell som nationell rörlighet bland lärare och forskare
•Förbättrad rörlighet mellan akademin och det omgivande samhället
•Ökad jämställdhet mellan kvinnor och män

I klartext betyder det att förstås att man konstaterat att det behövs en bättre sammanhållen meriterings- och karriärväg, och ett mer rättssäkert anställningsförfarande. Helt enkelt att det ska vara lite enklare för en ung, ännu inte etablerad forskare, att överblicka sina karriärmöjligheter, att man vartannat år eller så ska slippa sitta i situationen att man inte vet hur länge till man kan forska. Många yngre forskare (som tidigare konstaterats här på bloggen och i våra kommentarer så räknas man som ung ganska länge i forskarsammanghang), och särskilt kvinnor, väljer juatt lämna den akademiska forskningsbanan efter doktorsexamen, eftersom man anser den vara alltför osäker.

Utredningen har presenterat ett antal delrapporter, om Tenure track-systemet i USA, om den så kallade post-doktorala perioden, om anställningsformen biträdande lektor (det är en anställningsform som aldrig riktigt slagit igenom trots att anställningsformen funnits sedan 2001) och om karriärstrukturer.

Det lär komma nya inlägg, både här och på många av våra grannbloggar när utredningen väl är presenterad, för trots det fantastiskt träiga namnet så är utredningens innehåll av största betydelse för alla oss som tillhör den minst sagt diversa kategorin unga forskare.

Forskarutbildades etablering på arbetsmarknaden

Högskoleverket har skrivit en rapport om forskarutbildades etablering på arbetsmarknaden. Jag tycker den var intressant att läsa och rekommenderar den. Här ska jag delge er några godbitar ur den. De har undersökt samtliga som avlagt doktorsexamen år 2000 eller 2002. Uppföljningen har skett år 2003 0ch 2005. För att räknas som etablerad på arbetsmarknade ska man vara sysselsatt i november det undersökta året samt ha en arbetsinkomst över 170500/år och inte varit arbetslös under året. Bland de som tog examen 2000 var etableringsgraden högre för män än för kvinnor både 2003 och 2005, men bland de examinerade 2002 hade kvinnorna något högre etableringsgrad än män 2005. Humaniora och naturvetenskap hade lägre etableringsgrad än övriga områden. I rapporten skriver de att en svaghet med den använda metoden är att personer som flyttat utomland kanske inte redovisas korrekt. Dvs om man jobbar utomlands men fortfarande är skriven i sverige så ser det ut som om man inte har någon anställning och arbetsinkomst. Personer med postdokstipendier räknas inte heller som etablerade eftersom stipendium inte är arbetsinkomst. Detta är troligen en del av förklaringen till den lägre etableringsgraden hos naturvetare eftersom det är relativt vanligt för naturvetare att göra postdok.

Var tredje är universitets- och högskolelärare. Av dessa är ungefär hälften lektorer men inom naturvetenskap är forskarassistenterna betydligt fler än lektorerna. En tredjedel av de som är anställda inom universitet och högskolor arbetar vid ett annat lärosäte än där de tog examen. Rörligheten varierar väldigt mycket mellan olika lärosäten. Luleå och Linköping har minst rörlighet bland sina examinerade doktorer.

Ännu mer forskningspengar utdelade

Inte bara vetenskapsrådet utan även Forskningsrådet Formas har fattat beslut om årets forskningsanslag. 491 miljoner delas ut till forskning för hållbar utveckling. Av de 29 forskarassistenter i listan som jag utifrån namnet kunde avgöra könet på var 17 kvinnor och 12 män, alltså 59% kvinnor. Även om alla de tre som jag inte kunde avgöra kön på skulle vara män så är det fortfarande en majoritet kvinnor. Detta är mycket glädjande, och kan kanske till viss del uppväga den dystra statistiken från Vetenskapsrådet som i år beviljade ansökningar om anställning som forskarassistent från 26 män och 8 kvinnor.

Flyttande forskare - positivt eller negativt

I Sydsvenska dagbladet finns en artikel om en forskare som flyttar från Lunds universitet till Karolinska institutet. Tidigare i år skrev samma tidning om forskare som flyttade från Lunds universitet till Oxford. Varje gång framställs det som en stor katastrof. Nu är ju Lunds universitet en rätt så stor arbetsplats, så ett par forskargrupper mer eller mindre gör nog inte särskilt stor skillnad för forskningens kvalitet i stort. Dessutom tror jag inte det stora problemet är att vi har så mycket rörlighet mellan universiteten i Sverige, utan snarare att rörligheten är aldeles för liten. Allt för många svenska forskare tillbringar hela sin akademiska karriär på samma universitet som de fick sin forskarutbildning på (med undantag för ett eller kanske två år som postdok). Jag tror att en ökad rörlighet skulle främja kvaliteten på forskningen. Det borde inte vara något konstigt med att byta arbetsplats efter ett antal år. I övriga samhället har det blivit ovanligare att man stannar på samma arbetsplats hela sitt yrkesliv, men inom universitetsvärlden ses detta fortfarande som det normala.

Karriärmöjligheter för biologidoktorer?

Nature rapporterar i en nyhetsartikel¹ i senaste numret att det har blivit allt hårdare konkurrens om fasta tjänster inom biologi på amerikanska universitet. Antalet nybakade doktorer ökar stadigt, medan antalet fasta tjänster ligger stilla. Jag blev nyfiken på hur motsvarande situation ser ut i Sverige. En snabb sökning i Högskoleverkets databas är väl inte en komplett analys, men det ledde i alla fall till några funderingar.

Enligt Natureartikeln tog 7000 studenter under 2005 ut doktorsexamen i biologi och medicin från universitet i USA. Något som alltså har ökat från runt 4000 sedan i början av 80-talet. Antaler fasta tjänster (tenure jobs) har legat stilla sedan 1981 på strax över 20 000. Tittar man på hur det ser ut i Sverige så ser det ganska lika ut. Jag har hämtat uppgifter från Högskoleverkets NU-databas och enligt den disputerade förra året 183 personer i biologi i Sverige. Samma år ska det ha funnits 254 lektorer och 250 professorer i biologi. Visserligen gömmer det sig säkerligen en hel del uppgraderade professorer utan en riktig stol och det kan nog finnas några fasta forskartjänster bland de 354 i kategorin”annan forskande och underv. personal”, men om vi antar att summan 504 lektorer och professorer motsvarar de fasta tjänserna i USA så var det ungefär en disputation per år per tre seniora forskartjänster både i USA och i Sverige.

Med 504 lektorer och professorer och 183 disputationer per år, kan man fundera över chansen till en framgångsrik akademisk karriär (om vi bestämmer oss för att bli professor eller lektor är att vara framgångsrik). Har man väl blivit lektor eller professor så sitter man väl oftast där tills det är dags att pensionera sig, så om vi antar att en lektor eller professor sitter i åtminstone 15-20 år, skulle det i så fall innebära att det varje år behöver rekryteras omkring 25-30 nya lektorer eller professorer i biologi. Med runt 183 nya doktorer per år innebär det att en av sex eller sju biologidoktorer kommer att kunna gå vidare i karriären och bli lektor eller professor.

Ungefär samma numerära förhållande gäller för övrigt för forskarassistenstjänster. Enligt NU-databasen fanns det under förra året 91 foass-ar i biologi. Antag fyra år per foass och det är återigen runt 25 tjänster tillgängliga varje år, eller ungefär en på sju nya doktorer.

Som sagt ingen djupgående analys, men det verkar helt klart vara rätt tufft att göra akademisk karriär i biologi i Sverige också.

Frågan är också hur ”rätt” fördelning av resurser, på universiteten mellan doktorander, postdocs, foass-tjänster och seniora forskartjänster egentligen ser ut?

1. Check E (2007) More biologists but tenure stays static. Nature 448, 7156: 848.