I skogen finns det många träd...

Figur: Sveriges totala utsläpp av växthusgaser (exklusive "LULUCF") i relation till kolförändringar i skogen. Data från naturvårdsverkets hemsida

Jag kikar på naturvårdsverkets data över växthusgasutsläpp de senaste åren. Nog visste jag att skogsmarken hade stor inverkan på den totala växthusgasbalansen, men att det var så här stort hade jag ingen känsla för.

De totala utsläppen, exklusive bidraget från skogsbruk minskar sakta men är väldigt stabilt år från år. Det som kallas LULUCF, d.v.s. förändrad markanvändning och skogsbruk, utgör på lång sikt en stor kolsänka, som är nästan i samma storleksordning som de totala utsläppen, men med stora mellanårsvariationer. Det är framför allt förändringar i mängden kol i träden ute i skogen som utgör den stora posten.

Data för kolförrådsförändringar i skogen kommer framför allt från riksskogstaeringen som räknar och mäter en himla massa träd varje år. Totalt har man 30 000 provytor fördelade över Sverige och håller koll på över en miljon individuella träd. Variationerna beror dels på mätosäkerheter (små relativa förändringar i en gigantisk pool) och dels på reella variationer, som stormen Gudrun 2005, som resulterade i att skogen detta år blev en kolkälla istället för en kolsänka.

Ett strålande vatten?

Naturligt är hälsosamt. Eller? Inte i alla brunnar i alla fall. Radioaktiva ämnen som radon, och radium och dessutom giftiga grundämnen som uran och arsenik m.fl. andra giftiga ämnen finns i många enskilda brunnar rapporterar Strålskyddsinstitutet och Sveriges Geologiska Undersökning. Detta är inte resultatet av mänskliga utsläpp utan kommer direkt från berggrunden. Även Polonium-210, d.v.s. den isotop som användes för det spektakulära giftmordet på en rysk spion härom året, förekommer och bidrar till stråldosen i en del brunnar, vilket var en nyhet för mig, när jag kikade genom rapporten.

Jag påminns dessutom om de överraskande resultaten från 2002 i samband med debatten om utarmat uran som användes i kriget i Jugoslavien, där de hemvändande svenska soldaterna hade minskat uranhalten i urinen med upp till 90%, jämfört med när de åkte iväg på uppdrag, tack vare att de inte längre druckit uranhaltigt vatten under sin tjänstgöring.

I ekot i Sveriges radio idag har man från Socialstyrelsen gått ut med rekommendationen att provta sitt vatten oftare, ungefär vart tredje år, vilket jag inte riktigt får ihop med innehållet i rapporten, som tvärt om säger att de tidsmässiga variationerna är måttliga, medan den rumsliga variationen är mycket stor. Ta ett prov på radioaktiva ämnen och metaller en gång för alla, så är det gjort, skulle jag vilja föreslå istället.

För många utbildade naturvetare (igen)

Det utbildas för många naturvetare. Det hävdar i alla fall Högskoleverket i en rapport som presenterades idag och det är inte första gången man drar den slutsatsen.

År 2011 kommer det att utexamineras 1800 naturvetare, medan behovet för nyrekrytering är 1300. Jag har skrivit om det förr och i en tidigare post räknade jag till att det fanns 94 kandidatutbildningsprogram vid 17 lärosäten i naturvetenskap som startade under höstterminen i fjol. De flesta av dom med väldigt få studenter. Universiteten och högskolorna runt om i Sverige skriker efter naturvetarstudenter. Det är fullständig idioti att ha så många naturvetarutbildningar, som nästan allihopa knappt har några studenter, samtidigt som det utbildas fler naturvetare i Sverige än vad som behövs på arbetsmarknaden.

Etanolen och växthuseffekten

Biobränslen ger mer utsläpp av växthusgaser, ropar medierna ut idag igen och baserar sig på två nya artiklar i Science. Det har blivit väldigt ”inne” att skriva ner biobränslen och peka på att de inte ger någon minskning i växthusgasutsläpp jämfört med fossila bränslen. Jag är väl inte heller övertygad om att etanol i bränsletanken leder till guld och gröna skogar, men man ska väl inte överdriva åt endera hållet.

Enligt författarna i en av Science-artiklarna¹ som jag har läst, har man tagit hänsyn till effekter av förändrad markanvändning, genom att skogsmark världen över görs om till jordbruksmark. Och det gör enligt författarna en väldig skillnad. I ett första steg har man gjort uppskattningar om hur världens markanvändning påverkas när USAs jordbruk ställer om från livsmedelsproduktion till drivmedelsproduktion, vilket i sig naturligtvis rymmer många osäkerheter. I steg två beräknar nettoavgångenförändringen av kol i mark och växter av förändrad markanvändning och det är framför allt där jag (som markvetare) har invändningar. Man verkar ha gjort en rätt detaljerad analys över hur markanvändningen kan tänkas förändras, (hur väl den nu stämmer…?), men när det gäller markkolet har man nog gjort det lite för enkelt för sig.

För det första så räknar man, efter vad jag har lyckats förstå i alla fall, med att skogsbiomassan som försvinner bränns eller ruttnar bort utan att utnyttjas till energi. Och för det andra så räknar man schablonmässigt med att marken förlorar 25% av kolinnehållet i översta metern när man går från skog till jordbruk. Till grund för det ligger två review-/metaanalys-artiklar ^2,3 från 2002, som jag har tittat igenom och där är man väldigt försiktiga med slutsatser, eftersom man har ett litet dataunderlag att basera analyserna på. Dessutom trycker man på kolförlusterna beror på en mängd olika faktorer, både klimat, typ av skog och jordbruksmetoder. Effekten på markens kolförråd av att omvandla skogsmark till jordbruksmark är inte så enkelt som att det alltid försvinner 25%, som man räknar på i Scienceartikeln.

Slutsatsen som jag drar av Science-studien är att skötselåtgärder för både skogsmark och jordbruksmark är otroligt viktiga för kolförråden och att en förändrad markanvändning kan ha konsekvenser för nettoutsläppen av växthusgaser. Studien visar nog mest på den potentiella risk som finns med biobränslen på jordbruksmark om man inte brukar marken rätt. De absoluta siffrorna däremot ska man ta med ett stort lass salt.

Referenser:
1. Timothy Searchinger, Ralph Heimlich, R. A. Houghton, Fengxia Dong, Amani Elobeid, Jacinto Fabiosa, Simla Tokgoz, Dermot Hayes, and Tun-Hsiang Yu (2008) Use of U.S. Croplands for Biofuels Increases Greenhouse Gases Through Emissions from Land Use Change Science DOI: 10.1126/science.1151861

2. Murty D, Kirschbaum MUF, McMurtrie RE, McGilvray A (2002) Does conversion of forest to agricultural land change soil carbon and nitrogen? a review of the literature. Global Change Biology 8:105-123.

3. Guo LB, Gifford RM Soil carbon stocks and land use change: a meta analysis Global Change Biology 8: 345-360.

Koldioxidens vänner

SLUs nya reklamkampanj ”Utan riktiga fakta kan man påstå vad som helst” har fått gott om uppmärksamhet redan innan den drar igång på allvar på måndag den 14 januari. Det kommer bland annat att annonseras i dagspress och i tunnelbanan. På Youtube finns redan några reklamfilmer från den fiktiva organisationen ”koldioxidens vänner”, där koldioxidmannen – skådespelaren (och min egen gamle klasskompis från högstadiet) Robin Stegmar – håller brandtal för koldioxidens främjande.



Det verkar som att varenda bloggare i Sverige redan har hunnit tycka till om kampanjen. Några är positiva, andra negativa. Något som slår mig när jag läser kommentarerna är att det verkar som att många har uppfattat det som att SLUs kampanj handlar om att bilda opinion om växthuseffekten, när det i själva verket rör sig om reklam för SLU. ”Utan riktiga fakta kan man påstå vad som helst” ska enligt SLU själva sätta fokus på SLUs viktiga roll i forskning om klimat och naturresurser och visa hur viktigt det är att klimatdebatten bygger på vetenskapligt underbyggda fakta. Det primära målet är att profilera SLU och göra utbildningen och forskningen känd för omvärlden. Med tanke på uppmärksamheten hittills så verkar det som att man lyckats med att tränga igenom mediebruset i alla fall.

Nature Geoscience

Nature Geoscience har kommit ut med sitt första nummer under januari. Man satsar på att publicera toppartiklar inom hela det geovetenskapliga området, med en utgåva per månad. Det verkar kunna bli en intressant tidskrift. I en artikel har författarna använt Nd-isotoper för att studera vattenströmmar under de senaste 15 miljoner åren. I en annan artikel spekuleras det i om ett ovanligt stort antal metoritnedslag runt 470 miljoner år sedan, under ordovicium, bidrog till en snabb diversifiering av faunan under samma period. Man rapporterar också att observationer tyder på att det tropiska klimatbältet runt ekvatorn har blivit bredare de senaste decennierna, vilket stämmer väl överens med klimatmodeller. I yttrligare en intressant artikel rapporterar man om förändringar i havsytenivå på 1,6 meter per århundrade under den senaste interglaciala perioden för drygt 100 000 år sedan och man kan dra paralleller till nutid eftersom temperaturförändringarna då var jämförbara med de som klimatmodellerna förutspår.

Hoppas fortsättningen blir lika intressant som det första numret!

En fråga om tajming

Vetenskapsakademin tonar ned förväntningarna på bioenergi skriver DN. En orsak är att det tar väldigt lång tid innan utsläppt kol från bioenergi kompenseras genom att det binds upp igen i nyplanteringar, vilket sker efter 50 till 100 år enligt DN-artikeln.

Det här med tidsperspektivet är intressant. För en ekonom är det ju självklart att det är värt mer att få en hundralapp idag än att få den om 50 år, oavsett inflation. Det är därför vi betalar räntor. Men hur ska man räkna på kolet egentligen? I bioenergiexemplet kan det till och med vara så att bioenergi initialt ger större nettoutsläpp av växthusgaser än till exempel olja. Det krävs en hel del energi för att utvinna bioenergi och dessutom minskar ofta kolförråden även i marken till en början. På några få års sikt kommer man alltså att få högre påverkan på klimatet genom att använda bioenergi. På längre sikt däremot kommer bioenergin förhoppningsvis att vara ett bättre alternativ än att elda fossila bränslen.

Men på hur lång tid ska man räkna egentligen? Och ska man räkna med ”ränta” på kolkällor och kolsänkor beroende på när de sker?

Försurningen 40 år

Försurningen fyller 40 år idag 24 oktober. I alla fall medvetenheten om att försurningsproblemet existerar i stor skala. Det var nämligen den 24 oktober 1967 som en artikel, ”Nederbördens försurning” publicerades. Tidigare hade man enbart rapporterat försurning i lokal skala, men i artikeln varnades för ett problem med stor utbredning. Författare var svensken Svante Odén. Och upptäckten presenterades inte i Science eller Nature, eller någon annan vetenskaplig tidskrift, utan på Dagens Nyheters debattsida. Först året senare publicerade Odén en artikel om ämnet i en vetenskaplig tidskrift.

Försurning är ju ett miljöproblem som man inte hör speciellt mycket talas om nuförtiden, men ”bara naturlig försurning” är i alla fall ett av våra nationella miljömål och enligt den senaste utvärderingen når vi inte målet, trots att nedsläpp av svavel och kväve har minskat betydligt de senaste decennierna. Även om det går åt rätt håll, så är problemet långtifrån åtgärdat och framför allt i södra Sverige pågår det fortfarande en betydande försurning. Naturvårdsverket spenderar till exempel 183 miljoner på kalkningsåtgärder bara i år.

Svante Odén, som alltså var den som först uppmärksammade problemet, var professor på samma avdelning på institutionen för marklära på SLU där jag doktorerade. Jag träffade honom aldrig, eftersom han försvann under en fisketur 1986 och aldrig återfanns, men han var en person som det talades om med största respekt runt fikabordet bland de som var med på hans tid. Han lär ha varit lite knepig att ha att göra med periodvis, men lär däremellan ha varit oerhört kapabel och var ett mycket respekterat namn inom markvetenskapen.

Hur man undervisar om ID, men ändå inte...

För någon vecka kom ju utbildningsministern med ett utspel om undervisning av evolution och intelligent design i svenska skolor. Nu har det kommet en respons från en av de främsta ID-förepråkarna i landet, Mats Selander, som tidigare bland annat skrivit en debattartikel i Expressen och argumenterat för undervisning av ID i religiösa friskolor.

Nu har han skrivit ett inlägg på Credoakademins blogg där han diskuterar hur undervisning om biologi kan gå till i kristna friskolor, nu när reglerna förtydligas. Han ger ganska konkreta tips för hur det ska gå till och han skriver bland annat:

” Men peka också på problemen och utmaningarna, t ex avsaknaden av den otroliga mängd fossila mellanformer som borde ha hittats om evolutionsläran stämmer, problemet med den kambriska explosionen, utmaningen med icke-reducerbar komplexitet, problemet med DNA-information och att vi inte vet hur det första livet uppstod. Visa på vetenskapens tentativa karaktär. Peka på diskussionen mellan darwinistisk gradualism och punkterad jämvikt. Fördjupa, vidga och analysera argumenten och påståendena. Detta bör göras utan att läraren proklamerar en teori som ”sanningen”. Men det måste sägas tydligt att evolutionsläran åtnjuter den överväldigande majoritetens stöd i forskarvärlden. Allt detta kan göras utan att läraren predikar en världsbild, vare sig det gäller gudstro eller ateism. Detta förhållningssätt har goda chanser att inspirera studenten till ett fördjupat studium i frågorna. "

"Ta sedan upp ursprungsfrågorna i religionen och filosofin. I religionen kan man ha öppna diskussioner om hur gudstro förhåller sig till en naturalistisk evolutionslära. Man bör föra diskussioner om huruvida evolution utesluter tron på en skapande Gud eller om de kan samexistera, och i så fall hur. "

...och han avslutar med...

"Med detta förhållningssätt kan man respektera det stora stöd evolutionsläran har i forskarvärlden och samtidigt bedriva en saklig och allsidig undervisning som inte lägger locket på en viktig och intressant diskussion. Det vore uppfriskande om det var detta som Björklund menade…”

Jag känner mig inte riktigt lika uppfriskad själv.

Årets jordmån

Vinnarna av årets nobelpris har ju redan annonserats. Själv är jag markvetare och det finns som bekant inget nobelpris i markvetenskap. Däremot har tyska markvetarsällskapets just presenterat den stolta vinnaren av ”Soil of the Year 2007”, d.v.s ”Årets Jordmån 2007”! Förutom den stora äran, tillkommer det vinnaren att få en review-artikel tillägnad sig i tidskriften Journal of Plant Nutrition and Soil Science/Zeitschrift für Pflanzenernährung und Bodenkunde.

And the winner is... Podsolen!

Ett bra val av juryn och en anledning att fira. Podsolen är ju nämligen något av en svensk nationaljodmån, som framför allt utvecklas i kalla och fuktiga klimat som vårt. Går man ut i den svenska skogen har man sällan långt till närmsta podsol. Står man på moränmark (och det gör man väldigt ofta i den svenska skogen) är chansen stor att man dessutom har en podsol strax under skosulorna.

En podsol består av fyra olika horisonter. Längst upp, ett lager av rent organiskt material i varierande grad av nedbrytning (O-horisonten). Under den organiska horisonten finner man blekjorden (E-horisonten), som ser ut som den heter, och är en grå askliknande utlakningshorisont, ofta några centimenter tjock. Under blekjorden finns rostjorden (B-horisonten), som också ser ut som den heter och är anrikad på organiskt material, järn och aluminium, som lakats ut från blekjorden. Ofta någon decimeter tjock. Längst ned finns det opåverkade modermaterialet (C-horisonten).

Exakt i detalj hur podsoleringen går till är fortfarande omdebatterat och det kan tänkas att olika mekanismer verkar samtidigt och med olika kraft i de olika miljöer där odsoler förekommer. Vattenlösliga organiska föreningar som lakas ut från det organiska markskiktet i O-horisonten spelar i alla fall en central roll i podsoleringsprocessen, genom att dessa binder järn och aluminium, som därmed lakas ut. Hur det sedan går till i detalj när det organiska materialet fastläggs tillsammans med metallerna är lite mer osäkert. Adsorption till mineralpartiklar är något som sker i marken och är en mekanism som sannolikt spelar en roll.. Dessutom kan det ske utfällning av organiskt material tillsammans med järn och aluminium i rostjorden, t.ex. p.g.a. en pH-ökning eller genom en minskad löslighet av allt mer metallrika organiska komplex med djupet, alternativt genom en nedbryting av delar av det vattenlösliga kolet.

Hur det nu än går till exakt i detalj när den bildas, så ber jag i alla fall att få gratulera podsolen till utmärkelsen årets jordmån! En värdig vinnare, om jag får säga min mening.

Referens: Sauer D, Sponagel H, Sommer M Giani L, Jahn R, Stahr K (2007) Podzol: Soil of the Year 2007. A review on its genesis, occurence, and functions. J Plant Nutr Soil Sci 170:581-597.

Globaliseringsrådet om framtidens forskningspolitik

Globaliseringsrådet, bestående av regeringsledamöter, företagschefer och andra höjdare i samhällslivet kom just med sin första rapport ”Kunskapsdriven tillväxt”. Kapitlet ”En svensk forskning av världsklass” innehåller en hel del resonemang om forskningspolitik och strategier för hur framtidens forskning ska se formas och är ett underlag för den kommande forskningspropositionen. Ganska intressant läsning och ganska hoppfullt faktiskt.

Man inleder kapitlet med att konstatera att den offentliga finansieringen av svensk forskning har försvagats de senaste 10-15 åren, även om tappet har skett från en internationellt sett hög nivå. Globaliseringsrådet stöder målet om en procent av BNP till civil forskning, som visserligen redan stöds av en majoritet i riksdagen, men där det råder oenighet om hur den där procenten egentligen ska beräknas. Vad som nu krävs är emellertid inte olika argument för att slippa satsa, skriver man, utan det är dags att handla istället. För att nå målet om en procent av BNP krävs att finansieringen ökar med nästan 8 miljarder kronor från dagens 24 miljarder per år och man föreslår en årlig 15%-ig ökning av anslagen tills dess att målet nås, vilket, hävdar man, skulle innebära en relativt liten kostnad för Sverige som helhet, men ett enormt lyft för forskningen.

Man föreslår vidare en mer oberoende ställning för universiteten, som bör få en annan juridisk status än idag. Donationer från privatpersoner och samarbetsprojekt mellan universitet och näringsliv bör ge skattelättnader och samarbete mellan universitet och näringsliv bör underlättas.

Globaliseringsrådet skriver också i sin rapport att det måste finnas tjänster för fortsatt forskning även efter avlagd doktorsexamen och att talangfulla unga forskare måste få det lättare att etablera sig som självständiga forskare med eget labb. Dagens meriteringssystem fungerar ofta som en bromskloss, vilket leder till att ambitiösa unga forskare flyttar utomlands, skriver man. När det gäller just tjänstestrukturen så ska det bli intressant att se vad som kommer att presenteras under de närmaste månaderna från Befattningsutredningen (är inte det ett fantastiskt tråkigt namn förresten!).

Ytterligare något som Globaliseringsrådet föreslår är att forskningssatsningar blir mer långsiktiga, istället för som idag med många kortsiktiga projektbidrag och att ledande forskning ska koncentreras till forskargrupper med en storlek som har den kritiska massa som krävs för internationell konkurrenskraft i toppklass.

Jag tycker att det mesta verkar rätt vettigt. Återstår bara att se om riksdag och regering är villiga att satsa på forskning med belopp i den storleksordning som globaliseringsrådet föreslår.

Europarådet och kreationismen

Morgan Johansson och Christer Sturmark har skrivit ett mestadels bra debattinlägg i SvD där man välkomnar en rapport från Europarådet som varnar för att kreationismen håller på att breda ut sig och där man uppmanar i medlemsländerna att främja vetenskapligt baserad kunskap, undervisning om evolutionsläran samt att motverka kreationism i naturvetenskapsundervisningen.

Inte oväntat har det regnat in bloggkommentarer till artikeln . Många negativa till Johanssons och Sturmarks stöd för Europarådets rapport (t.ex här och här). Själv har jag lite svårt att se varför det ska vara så kontroversiellt. Budskapet från både Europarådet och Johansson/Sturmark är kort och gott:

Undervisning i naturvetenskapliga ämnen ska vara baserad på naturvetenskap – inte på religion. Och barn har rätt att lära sig vad vetenskapen har kommit fram till.

När Europarådet, Johansson och Sturmark argumenterar för att det enbart är evolutionsläran och inte kreationism som ska läras ut i naturvetenskapsundervisningen är det inte för att man vill lägga monopol på ”sanningen”, utan för att man vill upprätthålla en standard för kritiskt tänkande. Man ska inte undervisa om en hypotes som saknar allt vetenskapligt stöd i NO-klassrummen.

Anhängarna till Intelligent Design (ID) – den senaste versionen av kreationism – verkar inte ge sig trots att deras argument har visat sig inte hålla måttet, Man argumenterar dessutom gärna för att ID inte har något med kreationismen att göra, vilket förefaller rätt löjligt. För att citera domen i fallet Kitzmiller vs. Dover Area School District för två år sedan:

"For the reasons that follow, we conclude that the religious nature of ID [intelligent design] would be readily apparent to an objective observer, adult or child"

…och…

"The overwhelming evidence at trial established that ID is a religious view, a mere re-labeling of creationism, and not a scientific theory."

Det lömska med ID är att man för fram argument som verkar rätt sofistikerade och som är svårt att argumentera emot om man inte har specialkunskaper. Och får man inte se motargumenten, kan det verka rätt övertygande.

Det jag kan reservera mig mot i SvD-artiklen och som flera av de som kommenterat i olika bloggar också hängt upp sig på, är formuleringen ”Religionsfriheten ger inte religiösa förkunnare rätten att trampa in på vetenskapens domäner” vilket är lite klumpigt och oprecist formulerat. Att någon råkar vara pingstpastor ska ju inte hindra att han eller hon ska få ägna sig åt forskning. Och visst kan religiösa få framföra sina argument i olika frågor. Men religiöst baserade argument ska granskas lika hårt som vetenskapliga. Problemet är bara att när religiöst baserade argument granskas och avfärdas för att de visat sig ohållbara, kommer det – säkert som amen i kyrkan – anklagelser om ”vetenskapsfundamentalism” eller liknande.

Nyanser av brunt

Det blir brunare i framtiden. I alla fall i vattendragen och om man ska tro klimatutredningen som just presenterats. Den brunare färgen kommer från humusämnen. Koncentrationen av dessa förutspås nämligen öka i och med klimatförändringarna. Vattenlösliga humusämnen, eller löst organiskt kol om man så vill råkar vara det som jag ägnar mig åt i min forskning, om än inte i vattendrag, utan i skogsmark. Men det är i skogsmarken kolet i vattendragen har sitt ursprung, så jag är intresserad av frågan.

Man har redan observerat att vattendrag runt om i Europa och Nordamerika har blivit allt brunare under de senaste decennierna, men vad det beror på har varit ett omdebatterat ämne på konferenser och i vetenskapliga tidskrifter under senare år, med bland annat flera artiklar i Nature^1-3. För ökat har det. Så pass mycket att det har blivit problem med vattenförsörjning på flera platser. Så nu vill VA-planerare veta hur framtiden ser ut. Ännu brunare, eller inte? Så ska vi investera i ny reningsteknik eller inte?

Förändrad markanvändning och högre temperaturer är ett par av förklaringarna som föreslagits, men det verkar som att allt fler är inne på linjen att den ökade koncentrationen av lösta organiska ämnen framför allt beror på att marken håller på att återhämta sig efter försurning under tidigare decennier. De lösta organiska föreningarna är nämligen svaga syror och om pH stiger förändras kolföreningarnas laddning och lösligheten ökar. Så minskad försurning har lett till problem i det här fallet!

Enligt klimatutredningen kommer vattnen att bli brunare av två orsaker, dels på grund av ökad temperatur och dels på grund av mer regn och intensivare skyfall i framtiden. Den första anledningen förhåller jag mig lätt skeptisk till. Men slutsatsen håller jag med om, eftersom den andra anledningen verkar mer sannolik. Om mycket vatten transporteras till åar och bäckar genom markens ytligare lager där det finns gott om humus som kan lakas ut blir det högre koncentrationer även i ytvattnet. Så klimatförändringarna leder förmodligen till brunare vatten. Inte för att det blir varmare, utan för att det blir blötare.

Referenser
Freeman C et al. 2001 Export of organic carbon from peat soils Nature 412(6849): 785-785
Roulet N & Moore TR 2006 Browning the waters Nature 444 (7117): 283-284
Tranvik LJ & Jansson M 2002 Terrestrial export of organic carbon Nature415 (6874): 861-862

Givande och tagande

Två pressmedelanden samma dag. Ett från utbildningsdepartementet och ett från Högskoleverket.

Regeringen meddelar stolt att man fortsätter satsa på kvalitet i den högre utbildningen och anslår 120 miljoner extra till högskolorna. Man ger 1300 kronor extra per student och år till humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi. För naturvetenskap och teknik ger man 1000 kronor mer per student och år. Det senare innebär ett ökat anslag med lite drygt 2% per år, vilket kanske inte är så mycket att slå sig för bröstet för?

Högskoleverket meddelar samtidigt att antalet studenter inte längre minskar, (vilket inte är så konstigt med tanke på hur födelsetalen ser ut för 80-talet). Men många utbildningsplatser står trots det ändå tomma, vilket innebär att högskolorna kommer att vara tvungna att betala tillbaka ungefär en miljard, för de studenter man inte utbildar.

– De pengar som blir över, ungefär en miljard, skulle vara ett välkommet tillskott till universiteten och högskolorna för att förstärka kvaliteten i den högre utbildningen, säger Anders Flodström i pressmeddelandet.

Inte minst inom naturvetenskap är ju situationen helt absurd, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Utbyggnaden av antalet platser har resulterat i att det totala antalet ligger skyhögt över både vad studenterna är intresserade av och vad samhället behöver. Om man koncentrerade studenterna till ett färre antal utbildningar, skulle man förmodligen kunna göra utbildningen betydligt billigare och samtidigt höja kvaliteten avsevärt.

En annan sorts universitetsranking

Universtietsranking har ju varit på tapeten den senaste tiden. Vid sidan av de prestigefyllda listorna, finns det i några länder speciella internetsajter med namn som ratemyprofessors.com där studenterna själva betygsätter sina universitetslärare. Vad jag vet finns det inte någon motsvarighet i Sverige än så länge. Däremot finns sajten meinprof.de i Tyskland och via en länk på Högskoleverkets hemsida hittade jag en artikel (på tyska). Man konstaterar i artikeln att det är de små högskolorna som toppar listorna om man räknar samman studenternas sammantagna betyg på alla lärare på högskolorna. Resultatet förklaras i artikeln (om min skoltyska inte sviker mig) med en mer personlig kontakt mellan studenter och lärare på mindre högskolor, samt med att det på stora elituniversitet finns en blandning av spetsforskning inom vissa områden, kombinerat med massundervisning i andra ämnen, vilket drar ned totalbetyget för undervisningskvalitet och det är ju det som det handlar om i det här fallet.

Ett intressant fenomen i alla fall, att studenterna själva sätter betyg på sina lärare på en offentlig webplats. Och intressant att Högskoleverket tycker att det är värt att rapporteras om i sina nyhetsbrev. Frågan är när det kommer till Sverige?

Karriärmöjligheter för biologidoktorer?

Nature rapporterar i en nyhetsartikel¹ i senaste numret att det har blivit allt hårdare konkurrens om fasta tjänster inom biologi på amerikanska universitet. Antalet nybakade doktorer ökar stadigt, medan antalet fasta tjänster ligger stilla. Jag blev nyfiken på hur motsvarande situation ser ut i Sverige. En snabb sökning i Högskoleverkets databas är väl inte en komplett analys, men det ledde i alla fall till några funderingar.

Enligt Natureartikeln tog 7000 studenter under 2005 ut doktorsexamen i biologi och medicin från universitet i USA. Något som alltså har ökat från runt 4000 sedan i början av 80-talet. Antaler fasta tjänster (tenure jobs) har legat stilla sedan 1981 på strax över 20 000. Tittar man på hur det ser ut i Sverige så ser det ganska lika ut. Jag har hämtat uppgifter från Högskoleverkets NU-databas och enligt den disputerade förra året 183 personer i biologi i Sverige. Samma år ska det ha funnits 254 lektorer och 250 professorer i biologi. Visserligen gömmer det sig säkerligen en hel del uppgraderade professorer utan en riktig stol och det kan nog finnas några fasta forskartjänster bland de 354 i kategorin”annan forskande och underv. personal”, men om vi antar att summan 504 lektorer och professorer motsvarar de fasta tjänserna i USA så var det ungefär en disputation per år per tre seniora forskartjänster både i USA och i Sverige.

Med 504 lektorer och professorer och 183 disputationer per år, kan man fundera över chansen till en framgångsrik akademisk karriär (om vi bestämmer oss för att bli professor eller lektor är att vara framgångsrik). Har man väl blivit lektor eller professor så sitter man väl oftast där tills det är dags att pensionera sig, så om vi antar att en lektor eller professor sitter i åtminstone 15-20 år, skulle det i så fall innebära att det varje år behöver rekryteras omkring 25-30 nya lektorer eller professorer i biologi. Med runt 183 nya doktorer per år innebär det att en av sex eller sju biologidoktorer kommer att kunna gå vidare i karriären och bli lektor eller professor.

Ungefär samma numerära förhållande gäller för övrigt för forskarassistenstjänster. Enligt NU-databasen fanns det under förra året 91 foass-ar i biologi. Antag fyra år per foass och det är återigen runt 25 tjänster tillgängliga varje år, eller ungefär en på sju nya doktorer.

Som sagt ingen djupgående analys, men det verkar helt klart vara rätt tufft att göra akademisk karriär i biologi i Sverige också.

Frågan är också hur ”rätt” fördelning av resurser, på universiteten mellan doktorander, postdocs, foass-tjänster och seniora forskartjänster egentligen ser ut?

1. Check E (2007) More biologists but tenure stays static. Nature 448, 7156: 848.

Problem med spriten

Det är inte direkt enkelt att få ett grepp över fördelar och nackdelar med etanol som drivmedel. Alltid läsvärde bloggaren Harald Cederlund skrev några intressanta rader om bland annat biobränslen för några dagar sedan. Han har även skrivit ett bra inlägg tidigare om ämnet, där han försöker reda ut begreppen och jag tycker han gör ett bra jobb. Själv blir jag mest förvirrad.

I förra veckan var det en artikel i Science¹ där budskapet var att satsa på att bevara och återskapa naturlig skog och gräsmark istället för att odla marken för biobränslen om man vill minimera växthusgasutsläpp. Och det är ju många andra aspekter av tillvaron som också påverkas och allt är ju inte kol här i världen. Regnskog som försvinner för att odla sockerrör i Brasilien och effekter på marknadspriset på majs är bara ett par konsekvenserna av etanolframställningen.

Själv var jag på ett intressant seminarium nyligen med Bill Parton från Colorado State University, som var medförfattare till en artikel² där man gjorde en livscykelanalys av växthusgasflöden för odling av olika grödor för bioenergi. Parton och kollegor har utvärderat både majs och andra grödor och beräknat hur mycket växthusgaser som avgår i varje led av produktionen. Enligt vissa kritiker av etanol från majs går det åt mer energi för att framställa etanol än vad man får ut av den. Enligt Parton och kompani är det inte riktigt så illa. Att göra etanol av majs minskar växthusgas utsläppen med 40% jämfört med att använda bensin som bränsle. Hirs och hybridpoppel däremot minskar växthusgasutsläppen med mer än 100%, eftersom man binder mer kol i marken med dessa grödor. En sak som var intressant, i alla fall för en markvetare, var den stora effekten av lustgasavgång från framför allt majsodlingar. Något som dessutom är en utmaning att mäta på ett tillförlitligt sätt.

I Sverige är det ju inte majs som gäller för framställning av biobränslen och vi hugger inte ned regnskog för att odla sockerrör, men det är likt förbaskat en riktig snårskog att försöka förstå sig på om etanol som drivmedel för bilar är så miljövänligt som vissa hävdar. Tänk om det kunde vara lite enklare att förstå sig på det här med biobränslen ändå...

1. Righelato R, Spracklen DV (2007) Carbon Mitigation by Biofuels or by Saving and Restoring Forests? Science 317 (5840) : 902
2. Adler, PR, Del Grosso SJ, Parton WJ (2007) Life-cycle assessment of net greenhouse-gas flux for bioenergy cropping systems. Ecological applications 17:675-691.

Postmodernism på Riksantikvarieämbetet?

Det pågår en intressant debatt om Riksantikvarieämbetets (RAÄ) nya informationsskyltar vid Ales stenar i Skåne.

I tidningar (bl.a. DN och Sydsvenskan) och i radio har det rapporterats att amatörforskaren Bob Lind äntligen har fått upprättelse efter en tio år lång kamp för sin tolkning att Ales stenar konstruerades som en kombinerad kalender och solur från bronsåldern. Något som den etablerade forskarvärlden hela tiden avvisat som pseudovetenskap, men som Bob Lind har stridit för med näbbar och klor under många år. Inte minst emot RAÄ. Vad jag förstår så har Bob Linds teorier aldrig publicerats vetenskapligt eller fått något erkännande från professionella arkeologer. Inte förrän nu, då RAÄ plötsligt har jämställt Bob Linds kalenderhypotes med den etablerade förklaringen, att Ales stenar var i första hand en gravplats från senare datum. Den omdebatterade informationsskylten (en av totalt fyra skyltar) finns här och vad jag kan se tar man inte ställning för eller emot någon av de två hypoteserna. Med tanke på den långa striden och med tanke på att Ales stenar är ett av de allra mest kända arkeologiska platserna i Sverige får man anta att det knappast är någon sommarjobbare som har knåpat ihop skyltarna, utan att det verkligen handlar om ett officiellt ställningstagande från RAÄ om Ales stenar.

Bloggaren och arkeologen Martin Rundkvist har gått i taket och skriver att de nya skyltarna är en form av postmodern relativism, där alla tolkningar är lika bra. På Arkeologiforum är kritiken också hård och DN har intervjuat ett par arkeologiprofessorer som instämmer i kritiken. På RAÄs egen blogg finns skyltarna publicerade, men i övrigt kommenterar man inte debatten.

Jag kan inte mycket om själva sakfrågan och det vore ju förmätet att tro att jag vet bättre än RAÄ, som rimligen som central myndighet sitter på kompetens nog att bedöma vad som är vetenskapligt väl grundat, men jag konstaterar att Bob Linds hypoteser inte verkar vara accepterade någonstans bland professionella arkeologer utanför Riksantikvarieämbetet och att hans övriga meriter som privatforskare sträcker sig till diverse stolligheter om de upptrampade cirklarna i sädesfälten på 90-talet.

Debatten är i alla fall intressant. ”Man har inget företräde bara för att man forskar på ett universitet”, säger Ewa Bergdahl på RAÄ enligt DN. Högste chefen, Riksantikvarie Inger Liliequist säger i samma tidning att ”Vi lyfter fram både hembygdsforskare och amatörforskare. Men det är ingenting som jämställs med den beprövade forskningen. Om det har uppfattats så får vi försöka rätta till informationen”. Om det handlar om amatörforskare som får sina resultat accepterade håller jag med om att man inte ska ge deras hypoteser mindre uppmärksamhet, men det förefaller som att det i det här fallet är postmodernismen som drabbat RAÄ, snarare än att det är nya hållbara vetenskapliga belägg som har gjort att man ändrat uppfattning. Debatten lär inte vara slut än i alla fall.

Kris för antalet naturvetarstudenter?

Det behövs fler naturvetare kan man höra ibland. Nu är antagningarna till höstens utbildningsprogram klara och enligt statistiken från Verket för Högskoleservice kommer tre fjärdedelar av alla utbildningsplatser för nya studenter inom naturvetenskap att stå tomma. Drygt 5000 studenter saknas och eftersom högskolorna får betalt per student innebär det ekonomiska problem och risk för att man måste dra ned på tiden som lärarna kan lägga ned på undervisning. Så man kan fråga sig, står naturvetenskapen i Sverige inför en kris?

Att det skulle behövas utbildas fler naturvetare, är i alla fall inte helt uppenbart för den nyutexaminerade, som ska försöka hitta ett jobb. I en rapport från 2005 (Sverige behöver fler naturvetare – eller?) konstaterade Högskoleverket att antalet kandidat- och magisterexamina inom biologi, fysik, kemi, geovetenskap, matematik och miljövetenskap mer än fördubblats sedan 1994/95 och att antalet examinerade studenter mer än väl täcker behovet av nyrekryteringar. Aktuella sifror finns i annan rapport (Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden) från Högskoleverket, 2007. Enligt rapporten råder det redan överskott på naturvetare på arbetsmarknaden. Samtidigt tar nu ca 1800 studenter per år ut examen, medan rekryteringsbehovet på arbetsmarknaden ligger på ca 1300 naturvetare per år. I båda rapporterna avses naturvetare med generell examen inom biologi, fysik, kemi, geovetenskap, matematik och miljövetenskap. Yrkesexamina, som agronom, apotekare m.fl. och ingenjörsutbildningar ingår alltså inte.

De som har valt bort naturvetenskapliga studier kanske inte har gjort ett så dåligt val ändå.
Figur 1. Prognos över antalet examinerade naturvetare och arbetsmarknadens behov. Från Högskolevarkets rapport "Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden" (klicka på bilden för att förstora)

Det som man kan fråga sig är varför det finns en sådan skillnad mellan utbud av naturvetenskapliga utbildningar och efterfrågan av utbildningarna bland studenterna och efterfrågan på arbetsmarknaden? Antalet studenter inom naturvetenskap har sjunkit något litet de senaste åren, kanske som en anpassning till läget på arbetsmarknaden, men antalet studenter är trots allt i stort sett detsamma 2007 som under de senaste åren, men studenterna verkar trots allt ha en något bättre bild av verkligheten än de planerare som dimensionerar utbildningarna. (Det verkar däremot faktiskt ha skett en ganska kraftig ökning av antalet sökande inom fysik i år– kan det vara en Fuglesang-effekt?).

Jag får det till att sammanlagt 17 olika universitet och högskolor erbjuder utbildningsprogram på kandidatnivå inom de naturvetenskapliga ämnena hösten 2007 och totalt finns 94 olika program att välja på. Summan av antalet tillgängliga platser är 7000, medan det totalt antogs 1819 studenter till höstterminen.
Figur 2. Antalet utbildningsplatser och antalet antagna till naturvetarutbildningar (kandidatnivå) hösten 2007.

Vi har nu alltså en ganska paradoxal situation där vi har fler naturvetarstudenter än vad som efterfrågas, samtidigt som utbildningsanordnare ute på högskolorna sliter sitt hår över att det är för få studenter och därför tvingas kompromissa med antalet nedlagda timmar för att få budgeten att gå ihop. Visserligen sker en hel del samläsning med lärarstudenter, blivande ingenjörer och fristående kursare m. fl., så det blir förmodligen inte helt öde i lärosalarna på de individuella kurserna, men det framstår ändå som ett stort slöseri med resurser och väldigt ineffektivt.

Ytterligare en paradox är att trots det som sagts ovan, stämmer det nog ändå att intresset för att läsa naturvetenskap är för lågt. I nuläget antas alla behöriga på kandidatprogrammen. (Det är bara till 3 av 94 program där det sker urval), men det skulle förmodligen vara bra för utbildningens kvalitet generellt, om det skedde ett urval bland de sökande. Men med så många utbildningsplatser och med situationen på arbetsmarknaden kanske vi ändå trots allt ska vara glada att intresset är så pass lågt.

Så är det verkligen rimligt att ge generella naturvetenskapliga utbildningar vid så många olika lärosäten? Att sprida ut utbildningen över Sverige har varit en del av regionalpolitiken, men vilket pris har det att sprida ut utbildningen över 17 olika högskolor och universitet? Hur mycket blir kvaliteten i utbildningen lidande och hur mycket resurser läggs ned på att skapa utbildningar som få vill läsa och ännu färre efterfrågar på arbetsmarknaden?

Naturvetare behövs i samhället. Men Sverige behöver knappast utbilda 7000 naturvetare per år. Vi behöver utbilda kanske 1500 naturvetare, men de som tar sig igenom utbildningen måste kunna gå ut med en högklassig utbildning som står sig i konkurrensen, både internationellt och på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte övertygad om att nuvarande utbildningsstruktur ger de rätta förutsättningarna för det.

Fotnot: Här finns min sammanställning av VHS statistik (länkad ovan) för studenter antagna till nybörjarprogram (d.v.s. inte masterutbildningar etc.) inom naturvetenskapliga ämnen.

ESS i rockärmen för Lund

I Lund planeras det för ESS – European Spallation Source – en forskningsanläggning för neutronspridning. Regeringen har gett Lunds universitet i uppdrag att bilda ett sekretariat för att planera för byggandet. Sydsvenskan skriver om saken idag . Det är inte klart att anläggningen kommer att hamna i Sverige än, men vi kan i alla fall hoppas.

Neutronspridning är ett utmärkt verktyg för materialvetenskap och en anläggning av den här storleken är ett infrastrukturprojekt i mångmiljardskala. Jag råkar göra postdok vid Oak Ridge National Laboratory (ORNL) i Tennessee, där den amerikanska motsvarigheten Spallation Neutron Source (SNS) är placerad. Även om jag inte håller på med att sprida neutroner själv, så kan jag i alla fall konstatera att det innebar ett stort lyft för ORNL när anläggningen startade förra året. Materialvetenskap är definitivt ett viktigt område för framtida forskning och det bra att Sverige håller sig framme och vill vara med i matchen om var ESS ska placeras.

En jätteanläggning av den här typen vållar naturligtvis debatt och från miljöhåll har man protesterat mot placeringen av ESS i Lund. Eftersom man bland annat planerar att använda flera ton kvicksilver, så är det naturligtvis befogat med en hård miljögranskning och både Naturvårdsverket och Kemiinspektionen har haft invändningar.

Vad jag förstår så kommer kvicksilvret att användas under hela driftstiden och inte behöva bytas ut, men det vore i alla fall snyggt om man för en gångs skull utredde miljökonsekvenserna innan man beslutar om en stor infrastruktursatsning, i stället för efteråt. Och det är bland annat just det som det nya sekretariatet ska ta tag i.

Efter vad jag har sett i Oak Ridge så borde inte miljöproblem i samband med neutronspridningsanläggningen vara ett stort hinder för ESS i Lund. Jag har inte hört talas om att det skulle ha förekommit några utsläpp av kvicksilver eller andra miljöfarliga ämnen, men det ska naturligtvis utredas innan man sätter igång och bygger i Lund. Så förhoppningsvis kommer ESS att stå klart på den skånska slätten om så där tio år och förhoppningsvis blir ESS ett lyft för Lunds universitet precis som SNS har blivit för Oak Ridge.