Tomtar på loftet

Via Harald och hans skor och UNT, hittar jag nyheten om examensarbetet som SLU betraktar som ett "olycksfall i arbetet". Så mycket olycksfall att man såg sig nödgad att göra det omöjligt att ladda ner det från bibliotekets hemsida. Men för den som vill läsa, och inte befinner sig fysiskt nära ett SLU-bibliotek har medvetenskap löst det problemet. I detta examensarbete finns allt du behöver veta om vikten av att ha projektledningsmöte med trädgårdstomtar och andra naturväsen som kommer att påverka ditt trädgårdsodlande.

Och SLU betecknar alltså detta som ett olycksfall i arbetet, där själva olycksfallet består i att man låtit något som uppenbart brister i vetenskaplig kvalitet passera som en akademisk uppsats. Och ärligt talat, nog för att man ibland suttit i möten som fått en att misstänka att vissa av deltagarna kanske hellre skulle vilja vara trädgårdstomtar än lärare på ett universitet, men någon slags måtta måste det ju ändå vara på dumheterna.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det har kunnat passera genom granskningsprocessen. Gissningvis var de första utkasten oändligt mycket värre än den version som till sist lades fram som examensarbetet. Och eftersom handledare och examinatorer trots allt är människor så kan jag lätt föreställa mig att det i slutänden blivit så att man gjort en bedömning av hur mycket bättre det har blivit relativt det första utkastet, snarare än en bedömning av slutproduktens vetenskapliga kvalitet. Sådant förekommer på svenska universitet, och sådant förekommer på amerikanska diton. Fast det är sällan så flagrant som i det här fallet.

Problemen med dylika fall är, minst, två. Det ena är att om man låter sådana arbeten passera kommer det på sikt att leda till en urholkning av den vetenskapliga kvaliten. Det andra är att det underminerar förtroendet för vetenskapen och forskarna hos allmänheten. Jag menar, jag vill inte heller att mina skattepengar ska finansiera löst tyckande om vikten av att ha morgonmöten med tomtar och andra naturväsen.

I grund och botten tror jag att det handlar om att man måste våga underkänna sådant som inte håller måttet. Att det blivit mycket bättre, eller att någon lagt ner väldigt mycket tid på det, är i sig inte anledning att godkänna någon form av vetenskaplig uppsats. Håller det inte måttet ska det inte godkännas. Även om det betyder att institutionen får mindre pengar eftersom färre studenter examineras. Om det alls ska det vara någon mening med forskning måste de akademiska institutionerna förbehålla sig ett visst mått av vetenskaplig integritet. Annars är det risk för en storskalig tomtomflyttning, från loft till universitetens forskningskorridorer.

Flyttande forskare - positivt eller negativt

I Sydsvenska dagbladet finns en artikel om en forskare som flyttar från Lunds universitet till Karolinska institutet. Tidigare i år skrev samma tidning om forskare som flyttade från Lunds universitet till Oxford. Varje gång framställs det som en stor katastrof. Nu är ju Lunds universitet en rätt så stor arbetsplats, så ett par forskargrupper mer eller mindre gör nog inte särskilt stor skillnad för forskningens kvalitet i stort. Dessutom tror jag inte det stora problemet är att vi har så mycket rörlighet mellan universiteten i Sverige, utan snarare att rörligheten är aldeles för liten. Allt för många svenska forskare tillbringar hela sin akademiska karriär på samma universitet som de fick sin forskarutbildning på (med undantag för ett eller kanske två år som postdok). Jag tror att en ökad rörlighet skulle främja kvaliteten på forskningen. Det borde inte vara något konstigt med att byta arbetsplats efter ett antal år. I övriga samhället har det blivit ovanligare att man stannar på samma arbetsplats hela sitt yrkesliv, men inom universitetsvärlden ses detta fortfarande som det normala.

Resurser för kvalitet (SOU 2007:81)

Idag överlämnade utredaren Dan Brändström sitt betänkande Resurser för kvalitet (SOU 2007:81). Stora förändringar i resurstilldelningssystemen för både utbildning och forskning föreslås. Kvalitet ska premieras både inom forskning och undervisning. I pressmeddelandet kan man bl a läsa att grundersättningen per student föreslås höjas så att den lägsta ersättningen motsvarar 1993 års nivå. Den mångåriga kvalitetssänkning som ägt rum pga att ersättningen inte har räknats upp i takt med de verkliga kostnadsökningarna skulle alltså stoppas. Betänkandet betonar också högskolorna bör uppmuntras att profilera sig istället för att försöka bli universitet. Som ett led i detta föreslås att rätten till att utfärda examen på forskarnivå ska kunna ges i enskilda ämnen istället för inom vetenskapsområden som idag. Själva betänkandet finns för nedladdning här.

Rankingen från Jiao Tong-universitet i Shanghai

Enligt årets ranking från Jiao Tong-universitet i Shanghai finns fyra svenska universitet bland de 100 bästa i världen. Dessa fyra är Karolinska institutet, Uppsala Universitet, Stockholms universitet och Lunds universitet. Listan kom redan för tre veckor sedan men har de senaste dagarna uppmärksammats i svenska dagstidningar efter ett utspel från den nya universitetskanslern Anders Flodström. Flodström skriver i en debattartikel i Vetenskapsrådets nättidning tentakel att den här sortens ranking är en tävling i populism. Han skriver att "De är till för att vara medialt attraktiva och tjäna särintressen".

Om syftet med listan är att få uppmärksamhet i media så måste man erkänna att de har lyckats. Lustigt nog så har Anders Flodström troligen genom sin kritik av listan medverkat till att den fått ökad uppmärksamhet i svenska dagstidningar. I veckan har jag sett artiklar i Sydsvenskan, Uppsala Nya tidning och Svenska dagbladet.

Vad gör ett universitet?

I och med att nye universitetskanslern von Bism...förlåt Flodström föreslagit en minskning av antalet universitet från dagens 16 till kanske fem, så inställer sig naturligtvis ett par intressanta frågor: Vilka universitet bör vara kvar? Men än intressantare, vad är det som gör ett universitet och efter vilka kriterier skall universiteten/högskolorna bedömas?

Bo Rothstein sticker ut hakan (igen...) och föreslår att Uppsala universitet skall läggas ner för att de inte uppfyller kravet på lärofrihet. Han skriver med humor den gode Rothstein, och det han skriver har en poäng. Tyvärr gäller det väl inte endast för Uppsala att den akademiska friheten ibland är rätt begränsad. Vad man än tycker om Rothsteins artikel så ger den i alla fall anledning till att fundera över det där med universitet kontra högskolor.

En gång i tiden var det enkelt: ett universitet hade utbildning inom alla fakulteter. Numera är kraven luddigare. Ett universitet

• har grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet.
• har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden.
• har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden.
• har praktiska förutsättningarna, till exempel lokaler och utrustning, att bedriva grundutbildning och forskning.
• har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning.
• uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och utfärda doktorsexamen.

Frågan är vad Flodström menar med universitet när han säger att vi skall ha fem stycken. Jag antar att det är de breda, stora universiteten som avses. Spetsforskningsinstitut som Karolinska och KTH har ju också universitetsstatus, och att lägga ner dem vore ju olyckligt då de ju bedriver just den internationellt framstående forskning som Flodström efterlyser.

Jag tror att just sådana smalare institut som bedriver stark forskning inom ett begränsat område har en framtid. På så sätt skulle man nästan kunna säga att fler universitet skulle vara bra. Det beror lite på vilket värde man lägger i ordet universitet. Nyttigt vore också man skulle kunna få svenska företag och eldsjälar att delta mer i forskningsfinansieringen på lång sikt. Ericssonprofessuren i nanovetenskap vore väl inte orimligt att tänka sig.

Det svenska systemet för högre utbildning lider idag av elefantiasis och av en socialdemokratisk alla-skall-med-ideologi. En stark svensk forskningsmiljö kräver inte bara ett förändrat antal universitet, utan en översyn av systemet från finansiering till kultur. Det är dags att vi inser att ett elittänkande är nödvändigt för att man skall bli riktigt bra. SOK:s elitprogram möts inte av stora protester. Varför skulle inte Sveriges elitforskare/studenter kunna få samma stöd.

Det vore intressant att se en seriös diskussion om vilken inriktning Sverige skall ha på forskning och högre utbildning, och hur vi skall nå dit. En diskussion som inte tar avstamp i vad vi har nu utan vad vi vill ha!

Andra bloggar om: utbildning, forskning, forskningsfinansiering, universitet, anders flodström. Intressant?

Färre universitet för högre kvalitet?

Den nya universitetskanslern, Anders Flodström, har i en TT-intervju flaggat för att Sverige i framtiden bör ha färre universitet än idag. Han sätter antalet till fem och specificierar med att föreslå att de ska ligga i "Södra Sverige, Västsverige, Linköping/Norrköping, Stockholm/Mälardalen och Norrland". Idag finns enligt Högskoleverket 14 statliga universitet. Totalt i Sverige finns det idag 61 läroanstalter (universitet, högskolor och enskilda utbildningsanordnare) som erbjuder högre utbildning och som bedriver forskning.

Bakgrunden till Flodströms utspel är att svenska universitet och forskare bättre ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Det kräver helt enkelt fler spjutspetsar och universitetskanslerns slutsats blir då att det nuvarande antalet universitet är för stort och bör minska väsentligt. Så kan resurser fokuseras och så kan man undvika att kraft läggs på konkurrens mellan lärosäten inom landet. Själv exemplifierar Flodström med gränsytan mellan KI och KTH, och säger rakt av att KTH och KI vore starkare tillsammans, med en och samma ledning, än var för sig.

Så är då färre (och därmed sannolikt också större) universitet en bra idé? Ja, jag tror det. Svensk utbildnings- och forskningspolitik har alltför länge varit en del av regional-, arbetsmarknads- och näringspolitiken. En högskola mot ett nedlagt regemente, ett universitet mot en företagsnedläggning, liksom. Och det håller förstås inte om ambitionen är att bedriva en förstklassig forskning och högre utbildning - då måste andra överväganden dominera helhetsbilden. (Jo, den stora utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige under 1990-talet har förvisso varit bra på många sätt, men när man börjar tala om mål om att 50% av en årskull ska bedriva högskolestudier har man tänkt fel. På samma sätt som man tänker fel när man på ett mantraliknande sätt hävdar att Sverige behöver utbilda fler naturvetare.)

Om det är just fem universitet som Sverige behöver, och om de ska placeras just så som Flodström föreslår tror jag kan komma att diskuteras, mycket, och det är alldeles utmärkt! Det behövs nämligen en väsentligt mycket bredare debatt om forskningens (och forskarnas) villkor. En debatt som tar sin utgångspunkt i vad man (forskare, politiker, medborgare) vill uppnå med svensk forskning och högre utbildning, och inte i åtgärder som ska minska ungdomsarbetslösheten. Och utifrån det kan man sen försöka åstadkomma en optimal organisation. Då kanske vi rent av skulle få en forskningspolitik värd nämnet!?! I sanningens namn ska det också sägas att om Sverige verkligen ska hävda sig internationellt så krävs det mer än omorganisation av strukturen, forskningsresurserna kan inte fortsätta att stagnera, för då kan vi organisera om hur många gånger som helst utan att det ger nämnvärd effekt.

Anders Flodström var på många sätt kontroversiell som rektor på KTH. Mycket talar för att han kommer att vara det som universitetskansler också. Och det är bra. För svensk forsknings- och utbildningspolitik behöver en mer högljudd debatt, med fler deltagare, än som är fallet i nuläget. Inte minst för att förslag som upprör ofta kan leda till ökad reflektion, och i sin tur bättre förslag. Så vågar man önska att Flodström också kunde säga är att de gamla universiteten inte på något sätt kan tro att de kan slappna av, och vila på gamla meriter? Kvalitet har inte med åldern på universitetshuset att göra, även om man ibland tycks tro det både i Lund och Uppsala. Det kan vara värt att tänka på.

I samma intervju säger förresten Flodström också att han tycker att rankinglistor över lärosätena är en bra idé, eftersom studenterna behöver en bättre konsumentupplysning. Ja, det vore inte en sekund för sent. En student gör en stor investering i sin utbildning och det är dessvärre inte alltid studenterna får så mycket som man skulle kunna önska. Se bara på de felaktigt marknadsförda civilekonomutbildningarna, som plötsligt inte längre var civilekonomutbildningar.