Tidskrävande, långsamt och oförutsägbart

Via Skor längtar ut läste jag en artikel i PLoS Biology om problemen med dagens system för forskningsfinansiering. Den beskriver väl ett system som de flesta forskare älskar att hata; ett system där ansökningar om forskningsmedel tar månader i anspråk och sedan kan ge avslag utan någon vettig förklaring: projektet är bra, med du är för ung, fick en bekant nyligen läsa om sin ansökan (uttryckt i något fler ord).

Ett stycke i artikeln som belyser problemet med finansieringssystemet är detta:

I was counselled to produce a detailed, but straightforward, program that seemed realistic—no matter if it were science fiction. I had not mentioned any direct application of our work: we were told a plausible application should be found or created. I was also advised not to put our very best ideas into the application as it would be seen by competitors—it would be safer to keep those ideas secret.

Numera är man i det närmaste tvungen att kunna visa på direkta applikationer av sin forskning - nästan inga pengar finns åt "curiousity-driven research". Man måste dessutom drömma ihop en tidsplan över hur många månader som skall spenderas på varje steg i en plan med kanske 10 steg, under de närmaste tre åren. Vem vet det? Man är tvungen att satsa på framsteg genom mycket små steg. I EU-finaniserade projekt är det vanligt att man tvingas stå till svars för att inte levt upp till den ihopdrömda planen.

Naturligvis krävs ett system för att finansiera bra forskare och sålla ut de mindre bra, men dagens metod, som blir värre och värre för varje år, är inte rätt. Finansieringsgången är oförutsägbar och oerhört tidskrävande. Att skriva en ansökan kan ta månader, sedan får man vänta ytterligare ett halvår innan man vet om man får några pengar. Under den tiden kan man inte skicka in en parallell ansökan. Därför gäller det att ha flera olika projekt på gång så att all finansiering inte hänger på en tråd. Men det innebär fler ansökningar - mer tid borta från labbet. Det är numera i det närmaste omöjligt att hitta en professor som har tid att arbeta i labbet. De bästa forskarna är helt och hållet administratörer.

Och problemet hänger till stor del samman med publiceringskulten; så mycket handlar idag om bibligrafiska data: Hur många artiklar har du publicerat; hur väl citerade är de; vad har tidskrifterna för impact factor o.s.v. Ytterligare ett citat ur den läsvärda artikeln:

At the moment, evaluating individuals and departments rewards those who produce many articles, mainly because counting papers is so much simpler than reading them. Over 20 years, this mismeasurement of science has wrought a sea change in practice: no longer are communication and record the primary purposes of publishing; instead, we now use papers as tokens to get jobs and funding.

Något måste göras åt situationen vad gäller publicering och forskningsfinansiering. Jag har inga direkta svar, men som det ser ut nu riskerar vi att förlora de bästa forskarna och kvar blir bara de bästa försäljarna. Jag känner till forskare vilkas artiklar är fulla av felaktigheter, genvägar och utelämningar. Men de är framgångsrika forskare - de publicerar mycket även om forskningen skulle mått mycket bättre av färre och mer genomarbetade artiklar.

Hur man skriver en ansökan om forskningsmedel

På Cosmic variance ger Julianne det ultimata tipset på hur en framgångsrik ansökan ser ut. Den har följande struktur:

1. Topic X is important and interesting.
2. But.
3. This is how we will address “But.”

Och, avslutar hon, kan du inte tvinga in din ansökan i det här formatet kanske du borde gå tillbaka och tänka över saken.

Stor forskningsanläggning i Lund

Igår blev det klart att forskningsanläggningen MAX IV ska byggas i Lund. Lunds universitet, region Skåne, Vetenskapsrådet och Vinnova har slutit ett avtal om finansieringen. Här kan man läsa vad Lunds universitet skriver. MAX IV ska byggas på Brunnshögsområdet i Norra Lund. Mer om MAX IV och de  uvarande anläggningarna MAX I, MAX II och MAX III finns att läsa på hemsidan för MAX-lab. Att MAX IV byggs anses öka chansen för att en annan stor forskningsanläggning, ESS, också byggs i Lund. Detta fokuserar DNs artikel på. 

Forskningsfinansiering inom EU

Eurostat har just släppt årets rapport om Science, Technology and Innovation in Europe (pdf, 244 sidor). I den går man igenom det mesta som har att göra med forskning och utveckling i Europa. En stor del handlar om forskningsfinansieringens storlek och jämförelser med ledande länder utanför EU. Vad gäller direktfinansiering av forskning ur den statliga budgeten så spenderade EU 0,74% av BNP på detta. I USA ligger siffran på drygt en procent (1,06) vilket gör att USA spenderar nästan 40% mer än EU justerat för köpkraft. Men inom EU är fördelningen ojämn - från Finland på drygt 1% till Malta på endast 0,19%. Sverige hittar man nära toppen på 0,89%.

Men nu är ju inte all forskning finansierad av staten. Mycket R&D utförs på företag och bekostas privat. Där har EU satt ett mål att 2010 skall minst 3% av BNP satsas på forskning och utveckling. Man ligger långt under det målet. I dagsläget står R&D inom EU för 1,84% av BNP, att jämföra med 2,62% för USA, 3,33% för Japan och 1,34% för Kina. Men även här är pengarna ojämnt fördelade: Sverige spenderar 3,86% av BNP på forskning och klarar alltså Lissabonstrategins mål, medan hela 11 EU-länder ligger under 1%. Oroande är också att andelen sjunker i så många länder, medan t.ex. Kina och Japan ligger på plus (de förra kraftigt).

De regionala skillnaderna är också stora och som kuriosa kan man nämna att Västsverige den näst forskningstätaste regionen i Europa (efter tyska Braunschweig) med 6% av regionens "BNP" till forskning. Inom EU står affärssektorn för 55% av all forskning. Det är under målet på 2/3 och långt under siffrorna i Japan och Kina (75% resp. 70%). I USA är 63% av forskningen finansierad av näringslivet.

Vad gäller antalet anställda inom R&D så ligger det på runt 2 miljoner, varav drygt 640000 inom universitetsvärlden (Higher Education Sector, HES). Ca 30% av R&D-personalen är kvinnor, och inom HES runt 40%. Ungefär 60% av de anställda inom R&D klassas som forskare och antalet forskare har stigit de senaste åren, samtidigt som pengarna minskat. I vissa länder, som t.ex. Sverige minskar dock antalet anställda inom R&D. Andra intressanta detaljer som kan utläsas ur statistiken är att deltidsanställning är vanligt inom universitetsvärlden (1,25 miljoner personer på 640000 heltidstjänster).

Vad man skall dra för slutsatser av den långa rapporten, som jag inte läst i sin helhet, är kanske svårt att avgöra direkt. En sak i alla fall är ju att EU är långt ifrån att uppnå sina, ganska godtyckligt, satta mål för forskning som del av BNP. En annan, och allvarligare eftertanke är att finansieringen ligger så långt efter länder som USA och Japan, samt att forskningsmedlen inte ökar i samma takt som BNP vilket leder till en urholkning av medlen. Därtill ökar antalet forskare samtidigt som medlen minskar, vilket inte är ett bra recept för framgångsrik forskning. Positivt är, som Science skriver, att EU blivit bättre på att locka till sig forskare från utanför gränserna. En del av det har dock troligen att göra med det ökade svårigheterna för utlänningar att få uppehållstillstånd i USA efter 11e september.

Andra bloggar om: vetenskap, forskningsfinansiering, EU. Intressant?

Postdok från vetenskapsrådet

Vetenskapsrådet publicerade igår resultatet av höstens postdokutlysning. De redovisar gott om statistik, vilket jag tycker är trevligt. Det är ju lättare att se färdiga stapeldiagram än att själv föröka räkna ut samma sak. Beviljandegraden är högre än förra hösten, både för postdokstipendier och anställning som postdok i Sverige. Vilket verkar bero på att det varit färre sökande. Det är ju roligt att beviljandegraden är hög men det är lite oroande att det beror på att färre söker. Det är inte bra om en akademisk karriär framstår som mindre attraktiv. Men utan att jämföra med siffror på antalet disputerade de senaste åren så vet man ju inte om de färre sökande helt enkelt beror på färre disputerade eller på att en lägre andel av de disputerade har sökt postdok från Vetenskapsrådet. Nu kan man ju få postdok från andra finansieringskällor också och det kan ju vara så att om Vetenskapsrådet fått rykte att vara svårt att få från så lägger man kanske hellre sin tid på att skriva en ansökan till ett ställe man tror sig ha större chans att få positivt besked från. I så fall kanske antalet ansökningar till VR om postdokstipendium inom medicin ökar nästa år eftersom det verkade lätt att få det i år. 

En annan intressant iakttagelse är att det är så väldigt mycket större konkurrens om bidrag till anställning som postdok än om stipendierna. Då menar jag inte att det är konstigt att många hellre väljer en anställning instället för att riskera att åka ut ur trygghetssystemen genom att ha stipendium och bo utomlands mer än ett år. Det är inte alls konstigt särskilt med tanke på att många nyblivna doktorer har barn eller vill skaffa barn inom de närmsta åren. Det som faktiskt som är lite konstigt är att VR fortsätter att dela ut så många stipendier när majoriteten av de sökande uppenbart föredrar en tjänst. Den anmärkningsvärt höga beviljandegraden för stipendier inom medicin (70%) tycker jag borde väcka frågan om man verkligen ska dela ut så många stipendier. Internationalisering är visserligen väldigt viktig men det är också viktigt att stödja den bästa forskningen. Jag tycker nog inte att VRs syfte är att ge pengar till alla som vill åka utomlands. De måste ju ha bra forskningsprojekt och förmåga att genomföra dem också. Nu säger jag inte att de 23 som beviljats stipendium från M inte kommer att genomföra bra forskning. Det kan ju ha varit så att alla 33 som sökte hade otroligt bra ansökningar. Men jag har suttit i lärarförslagsnämnd och granskat ansökningar till tex forskarassistenter och lektorat inom biologi och geovetenskap och jag kan avslöja att det brukar ju inte vara 70% av de sökande som är så bra att man skulle vilja anställa dem.

Årets utdelning från vetenskapsrådet

Förra veckan publicerades vetenskapsrådets beslut om utdelning till medicinsk samt naturvetenskaplig och teknisk forskning. Jag var intresserad av att jämföra beviljandegraden för män respektive kvinnor med med förra årets utdelning (som Maria skrev om) men för naturvetenskap och teknik hittade jag inga uppgifter förrän idag. Medan det för medicin finns en tydlig tabell nederst på sidan med statistik (vilket det även fanns förra året), så får man för naturvetenskap och teknik själv räkna ut beviljandegranden för män och kvinnor från figurerna till höger. Denna räkneuppgift ger resultatet att det är betydligt mindre skillnad mellan könen i år än vid förra året inom naturvetenskap och teknik. För forskarassistenter var beviljandegraden 12% för män och 13% kvinnor. För projektbidragen var den 28% för män och 26% för kvinnor. Däremot ser det sämre ut för kvinnornas del inom medicin där beviljandegraden i år är 12% för män och 9% för kvinnor vad gäller forskarassistenter jämfört med 17% respektive 16% förra året. Precis som förra året är det betydligt färre kvinnor än män som söker bidrag inom naturvetenskap och teknik. Det var t ex 62 ansökningar från kvinnor till forskarassistent jämfört med 200 från män (det motsvarar 24% kvinnor bland de sökande). Inom medicin är det däremot en majoritet kvinnliga sökande till bidrag för anställning som forskarassistent. Man kan ju undra hur andelen kvinnliga professorer inom naturvetenskap ska kunna öka när det är så låg andel redan till ansökan till forskarassistenter. Nu kan man ju bli forskarassistent även genom att söka en utlyst tjänst vid ett universitet och hur statistiken för sökande ser ut bland alla landets lärosäten ser ut vet jag inte, men ansökningarna till vetenskapsrådet speglar nog i viss mån intresset för att satsa på en akademisk karriär. Jag tycker det är tragiskt att det verkar vara så svårt att öka andelen kvinnliga forskare inom naturvetenskap.

Vad är egentligen nytta?

Vad är egentligen nytta? Det frågar jag mig när jag läser väl valda delar av den forskningsproposition som den svenska regeringen med forskningsminister Leijonborg i spetsen presenterade idag. Den är knappt 300 sidor lång, och det är följaktligen inte helt enkelt att sortera ut de verkligt väsentliga delarna vid en hastig genomläsning.

Det finns en hel del bra saker i den, som ökade forskningsmedel och ökat fokus på kvalitet som grund för resurstilldelning. Men så finns det punkter där man missar grovt också. Som när det gäller "yngre forskare". En översättning av byråkratiskan av de avsnitt som behandlar "yngre forskare" leder till följande slutsats om regeringens ståndpunkt: De tycker att yngre forskare är viktiga och gillar ideen om 2-årig postdoktorsanställning i Sverige som karriärväg, och hänvisar i övrigt till befattningsutredningen. (Jag är i ärlighetens namn inte riktigt säker på att de har förstått att man räknas som "yngre forskare" fram tills dess att man får sin docenttitel eller så.)

Och så är det där med nyttan då. Kapitel 4.5.3 har rubriken "Forskningen ska i högre utsträckning än idag komma tilll nytta." Och jag undrar verkligen vad man menar med "nytta" i det här sammanhanget. Enligt min mening hade kanske lite fler av de där nästan 300 sidorna kunnat användas till att problematisera nyttobegreppet lite grann, för saken är ju den att vi faktiskt inte vet vilka av dagens upptäckter som kommer att visa sig "nyttiga" i framtiden.

Mina förväntningar var inte så högt ställda, så propositionen får godkänt. Letar ni efter någpt spännande att läsa föreslår jag dock att ni tar er an Dawkings, Jay Gould eller Feynman, eller för den delen Ayn Rand eller Naomi Klein eller... Ja ni förstår vart jag vill komma tror jag.

Regeringens forskningssatsning

Idag presenterade regeringen sin satsning på forskning.  År 2009 tillförs 2,4 miljarder och sedan ökar det för varje år för att 2012 bli 5 miljarder extra till forskning. Medicin, teknik och klimat är prioriterade områden som får mest pengar. Pressmeddelandet finns här och en tabell med hur de tillförda pengarna fördelas finns här. Mer detaljer om satsningen får vi vänta på tills budgetpropositionen kommer i september och forskningspropositionen i oktober. 

Sveriger förenade studentkårer anser att en del av pengarna borde gå till doktorandlöner. Jag håller med om att det borde vara en prioriterad satsning. Att det omoderna systemet med stipendier och utbildningsbidrag för doktorander fortfarande lever kvar är en skandal. Att få ett stipendium kan låta fint men om man får det istället för en lön innebär det att man står utanför de sociala trygghetssystemen precis som svartjobbare. Ett starkt skäl för lärosäten att använda stipendier och utbildningsbidrag är att det blir mycket billigare än att anställa doktoranderna eftersom inga sociala avgifter behöver betalas (och stipendier kan ha lägre belopp som utbetalas till doktoranden eftersom ingen skatt betalas). Förutom doktorander så finns det även disputerade forskare som får stipendier istället för lön, det är lika oacceptabelt det. Med förstärkta resurser så blir de ekonomiska skälen att inte betala ut löner inte lika aktuella. Så låt oss hoppas att även de yngsta forskarna får en del av kakan.

1,4 miljarder delas ut till långsiktig finansiering av forskning

Vilka som fick pengar i den andra omgången av Linnéstöd, som innebär att starka forskningsmiljöer får 5-10 miljoner/år under tio år, offentliggjordes igår. Mer information och en lista på de 20 linnemiljöerna finns här. Precis som vid första utdelningen för två år sedan fick Lunds universitet flest ansökningar beviljade. Den stora fördelen med dessa Linnéstöd är att de betalas ut under tio år. I vanliga fall kan forskare i Sverige få anslag för perioder om två eller tre år så Linnéstöden underlättar långsiktig planering. Trots att 5-10 miljoner per år låter mycket så blir det ändå inte så mycket utslaget per forskare eftersom dessa Linnémiljöer oftast är sammansatta av flera forskargrupper (som i sin tur består av flera forskare) som gemensamt gör en ansökan. För att få fram högkvalitativ forskning behöver de ingående forskargrupperna naturligtvis ändå ansöka om andra anslag som ges för kortare perioder. Men dessa 5-10 miljoner under tio år ger ändå en välkommen långsiktig basfinansiering som gör att man  blir lite mindre känslig för kortsiktiga förändringar av annan finansiering.

Ännu en utredning

Idag, onsdag den 19 mars lämnas ännu ett betänkande till Lars Leijonborg. Den här gången handlar det om "utvärdering av myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering", vilket i klartext betyder att det rör Vetenskapsrådet, Vinnova, Formas och Fas. Och det låter ju onekligen inte jättespännande, men konsekvenserna av det kan bli stora.

För på DN debatt (vilket är den enda källan till information som jag kunnat hitta ännu så länge) skriver den särskilda utredaren Madelene Sandström att hon vill slå samman dem alla till en enda myndighet, forsknings- och innovationsmyndigheten. Under denna ska det finnas fyra "forskarstyrda forskningsråd" inriktade mot 1) teknik och natur, 2) hälsa och medicin, 3) klimat, miljö och jordbruk samt 4) samhälle och kultur.
Dessa forskarstyrda forskningsråd ska samla alla finansieringsformerför stöd till grundforskning, behovsmotiverad forskning och innovationsbefrämjande finansiering. Utredningen kritiserar det faktum att dessa olika typer av stöd varit skilda åt tidgare.

Det är svårt att riktigt ta ställning till förslaget innan hela betänkandet är presenterat. Spontant kan jag känna mig tveksam till en del saker jag läser i artikeln, men det saknas fortfarande mycket information. Men förhoppningsvis dyker betänkandet upp på utbildningsdepartementets webbplats med tiden.

Mer om rättvisa - Lotta ut forskningspengar?!

I en av vetenskapsrådets nättidningar, Tentakel, har en Lundadocent vid namn Hans Henrik Bruun skrivit ett intressant debattinlägg om forskningsfinansiering.

I korthet går förslaget ut på att eftersom slumpen inte är orättvis så vore det bättre, rimligare och effektivare att endast göra en kvalitetsgranskning av alla inkomna ansökningar, och alla de som passerar nålsögat får sedan delta i en utlottning av forskningsanslagen.

Kommentarerna varierar från uttalat stöd till förslaget, till påpekande om att slumpen har ett ganska stort inflytande idag också, och att det inte alls är önskvärt.

Man kan, naturligtvis, komma med massor av giltiga och relevanta invändningar mot förslaget, och det finns det säkert en gång professorer som kommer att göra det också, men det viktiga budskapet är ju förstås att många, särskilt yngre, forskare är oerhört frustrerade över hur processen för att ansöka om forskningsanslagen fungerar, hur mycket tid och kraft som läggs ner på att skriva ansökningar som ändå inte genererar anslag. Tid och energi som kunde gått till forskning istället. Min slutsats är att v nog behöver en ordentlig och förutsättningslös debatt om hur forskningsanslag ska utdelas, och denna debatt bör ske både inom akademien och politiken, och helst i gränsytan mellan de båda.

För övrigt noterar jag att Tentakel också utropar kvinnorna till förlorarna i 2007 års ansökningsomgång. Huvudsekreteraren för naturvetenskap och teknink konstaterar att fördelningen är så ojämn att man måste titta närmare på varför det ser ut så här.

Ännu mer forskningspengar utdelade

Inte bara vetenskapsrådet utan även Forskningsrådet Formas har fattat beslut om årets forskningsanslag. 491 miljoner delas ut till forskning för hållbar utveckling. Av de 29 forskarassistenter i listan som jag utifrån namnet kunde avgöra könet på var 17 kvinnor och 12 män, alltså 59% kvinnor. Även om alla de tre som jag inte kunde avgöra kön på skulle vara män så är det fortfarande en majoritet kvinnor. Detta är mycket glädjande, och kan kanske till viss del uppväga den dystra statistiken från Vetenskapsrådet som i år beviljade ansökningar om anställning som forskarassistent från 26 män och 8 kvinnor.

Beslutsdatum...

Vetenskapsrådet har just fattat beslut i årets stora ansökningsomgång. Det totala antalet ansökningar i år var ca 1845, varav 531 beviljades. Dessa 531 ska dela på i runda slängar en miljard som är det forksninsgstöd vetenskapsrådet delar ut inom naturvetenskap och teknik för 2008.

För projektbidrag inkom 1502 ansökningar, 483 beviljades. Det ger en beviljandegrad på 32%. För anställning som forskarassistent var beviljandegraden 12%, eller i absoluta tal, 35 beviljade ansökningar av 286 totalt. Endas 33 ansökningar om industridoktorandprojekt inkom, 9 beviljades och man kan notera att samtliga som fått stöd av denna typ är män. Dock ska man inte ännu dra några långtgående slutsatser av detta, då statistiken över ansökningarna inte är klar ännu. Det andra formen av stöd för samarbete mellan akademi och näringsliv, IFA, som syftar till att disputerade yngre forskare ska kunna meritera sig hade endast 24 ansökningar, varav 4 stycken beviljades. (Tre män, en kvinna).

Det står också klart att det var Lunds universitet som drog den största vinstlotten och kammade hem mest pengar i årets ansökningsomgång, följt av KTH och Uppsala universitet.

Närmare analyser av vilka ämnesområden och typer av projekt som fått anslag får vänta tills dess att alla ivriga svenska forskare tittat klart i projektdatabasen på vetenskapsrådet hemsida, just nu verkar trycket på deras servrar vara ganska högt...

Tills dess, grattis till alla som lyckades i årets ansökningsomgång.

Uppdatering: VR har nu publicerat lite mer statistik, och det mest slående i den är inte att ca 23% av kvinnornas ansökningar beviljats, mot ca 30% av männens, utan det faktum att det har kommit in 1453 ansökningar (gäller projektbidrag och anställning som forskarassistent) från män, men bara 335 från kvinnor...

Vetenskapsrådet delar ut drygt 800 miljoner till medicinsk forskning

Vetenskapsrådet har fattat beslut om vilka forskningsprojekt inom medicin som ska få pengar. Flest beviljade ansökningar har Karolinska institutet. Statistik över utdelningen finns här.

Resurser för kvalitet (SOU 2007:81)

Idag överlämnade utredaren Dan Brändström sitt betänkande Resurser för kvalitet (SOU 2007:81). Stora förändringar i resurstilldelningssystemen för både utbildning och forskning föreslås. Kvalitet ska premieras både inom forskning och undervisning. I pressmeddelandet kan man bl a läsa att grundersättningen per student föreslås höjas så att den lägsta ersättningen motsvarar 1993 års nivå. Den mångåriga kvalitetssänkning som ägt rum pga att ersättningen inte har räknats upp i takt med de verkliga kostnadsökningarna skulle alltså stoppas. Betänkandet betonar också högskolorna bör uppmuntras att profilera sig istället för att försöka bli universitet. Som ett led i detta föreslås att rätten till att utfärda examen på forskarnivå ska kunna ges i enskilda ämnen istället för inom vetenskapsområden som idag. Själva betänkandet finns för nedladdning här.

Vad gör ett universitet?

I och med att nye universitetskanslern von Bism...förlåt Flodström föreslagit en minskning av antalet universitet från dagens 16 till kanske fem, så inställer sig naturligtvis ett par intressanta frågor: Vilka universitet bör vara kvar? Men än intressantare, vad är det som gör ett universitet och efter vilka kriterier skall universiteten/högskolorna bedömas?

Bo Rothstein sticker ut hakan (igen...) och föreslår att Uppsala universitet skall läggas ner för att de inte uppfyller kravet på lärofrihet. Han skriver med humor den gode Rothstein, och det han skriver har en poäng. Tyvärr gäller det väl inte endast för Uppsala att den akademiska friheten ibland är rätt begränsad. Vad man än tycker om Rothsteins artikel så ger den i alla fall anledning till att fundera över det där med universitet kontra högskolor.

En gång i tiden var det enkelt: ett universitet hade utbildning inom alla fakulteter. Numera är kraven luddigare. Ett universitet

• har grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet.
• har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden.
• har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden.
• har praktiska förutsättningarna, till exempel lokaler och utrustning, att bedriva grundutbildning och forskning.
• har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning.
• uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och utfärda doktorsexamen.

Frågan är vad Flodström menar med universitet när han säger att vi skall ha fem stycken. Jag antar att det är de breda, stora universiteten som avses. Spetsforskningsinstitut som Karolinska och KTH har ju också universitetsstatus, och att lägga ner dem vore ju olyckligt då de ju bedriver just den internationellt framstående forskning som Flodström efterlyser.

Jag tror att just sådana smalare institut som bedriver stark forskning inom ett begränsat område har en framtid. På så sätt skulle man nästan kunna säga att fler universitet skulle vara bra. Det beror lite på vilket värde man lägger i ordet universitet. Nyttigt vore också man skulle kunna få svenska företag och eldsjälar att delta mer i forskningsfinansieringen på lång sikt. Ericssonprofessuren i nanovetenskap vore väl inte orimligt att tänka sig.

Det svenska systemet för högre utbildning lider idag av elefantiasis och av en socialdemokratisk alla-skall-med-ideologi. En stark svensk forskningsmiljö kräver inte bara ett förändrat antal universitet, utan en översyn av systemet från finansiering till kultur. Det är dags att vi inser att ett elittänkande är nödvändigt för att man skall bli riktigt bra. SOK:s elitprogram möts inte av stora protester. Varför skulle inte Sveriges elitforskare/studenter kunna få samma stöd.

Det vore intressant att se en seriös diskussion om vilken inriktning Sverige skall ha på forskning och högre utbildning, och hur vi skall nå dit. En diskussion som inte tar avstamp i vad vi har nu utan vad vi vill ha!

Andra bloggar om: utbildning, forskning, forskningsfinansiering, universitet, anders flodström. Intressant?

ESS i rockärmen för Lund

I Lund planeras det för ESS – European Spallation Source – en forskningsanläggning för neutronspridning. Regeringen har gett Lunds universitet i uppdrag att bilda ett sekretariat för att planera för byggandet. Sydsvenskan skriver om saken idag . Det är inte klart att anläggningen kommer att hamna i Sverige än, men vi kan i alla fall hoppas.

Neutronspridning är ett utmärkt verktyg för materialvetenskap och en anläggning av den här storleken är ett infrastrukturprojekt i mångmiljardskala. Jag råkar göra postdok vid Oak Ridge National Laboratory (ORNL) i Tennessee, där den amerikanska motsvarigheten Spallation Neutron Source (SNS) är placerad. Även om jag inte håller på med att sprida neutroner själv, så kan jag i alla fall konstatera att det innebar ett stort lyft för ORNL när anläggningen startade förra året. Materialvetenskap är definitivt ett viktigt område för framtida forskning och det bra att Sverige håller sig framme och vill vara med i matchen om var ESS ska placeras.

En jätteanläggning av den här typen vållar naturligtvis debatt och från miljöhåll har man protesterat mot placeringen av ESS i Lund. Eftersom man bland annat planerar att använda flera ton kvicksilver, så är det naturligtvis befogat med en hård miljögranskning och både Naturvårdsverket och Kemiinspektionen har haft invändningar.

Vad jag förstår så kommer kvicksilvret att användas under hela driftstiden och inte behöva bytas ut, men det vore i alla fall snyggt om man för en gångs skull utredde miljökonsekvenserna innan man beslutar om en stor infrastruktursatsning, i stället för efteråt. Och det är bland annat just det som det nya sekretariatet ska ta tag i.

Efter vad jag har sett i Oak Ridge så borde inte miljöproblem i samband med neutronspridningsanläggningen vara ett stort hinder för ESS i Lund. Jag har inte hört talas om att det skulle ha förekommit några utsläpp av kvicksilver eller andra miljöfarliga ämnen, men det ska naturligtvis utredas innan man sätter igång och bygger i Lund. Så förhoppningsvis kommer ESS att stå klart på den skånska slätten om så där tio år och förhoppningsvis blir ESS ett lyft för Lunds universitet precis som SNS har blivit för Oak Ridge.

Vetenskapsrådets postdok

Vetenskapsrådet (VR) har nu lagt ut statistik över vårens postdok-utlysning. Av de som fått stipendium för postdok utomlands ska mer är hälften (20 st) åka till USA. Storbritannien kommer tvåa med 5 stipendiater. Naturvetenskap och teknink (NT) och Medicin (M) har delat ut ungefär lika många stipendier, men antalet ansökningar var betydligt fler inom NT än inom M. Konkurrensen om stipendium är alltså större för naturvetare än för medicinare. När man å andra sidan tittar på ansökningar till anställning som postdok i Sverige så är trenden den motsatta, dvs många fler ansökningar inom M än inom NT, till ungefär lika många tjänster.

Tråkig rapport stämmer till eftertanke

Högskoleverket (HSV) har kommit med sin årliga rapport. Den har det synnerligen trista namnet "Universitet & högskolor", men namnet till trots innehåller den en del intressant information. I sitt eget pressmeddelande lyfter man fram att

1) Sverige ligger i OECD-toppen vad gäller andelen forskarutbildade, och
2) forskningsresurserna i Sverige har stagnerat.

Läser man hela rapporten får man veta massor av fakta om antalet nybörjarstudenter, medianåldern för att avlägga doktorsexamen i Sverige och en hel del andra saker. Jag tänkte dock uppehålla mig vid det som HSV själva understryker i pressmeddelandet.

Andelen forskarutbildade är hög i Sverige. Vilket inte är så konstigt eftersom antalet forskarexamina (licentiat- och doktorsexamen) nästan fördubblats under de senaste 10 åren. Nybörjartalen har dock börjat stabilisera sig vilket betyder att antalet forskarutbildade inte fortsätter öka i samma takt som tidigare, men likväl kommer att ligga kvar på en nivå som är hög i jämförelse med andra OECD-länder.

Är då detta bra? Rapporten ger inga svar på den typen av frågor, men det är likväl värt att reflektera över. Det kan tyckas att det är ett entydigt styrkebesked med många forskarutbildade, men verkligheten kan se mycket annorlunda ut för den enskilde doktorn/licentiaten. Många nydisputerade naturvetare upptäcker att arbetsmarknaden inte precis välkomnar dem med öppna armar, och att det i många fall till och med ses som en nackdel att ha en doktorsexamen i bagaget. Samtidigt är det glasklart att forskningsresurserna inte räcker till för alla som disputerar ska kunna fortsätta på den akademiska banan (se mer längre ner). Och om akademin inte kan ”ta hand om” alla som disputerar, och industrin och den offentliga sektorn inte förstår vad de ska ha forskarutbildade till så leder till det ett märkligt läge eftersom regering och riksdag tycker att det är bra med en hög andel forskarutbildade. De som får ta smällen är förstås de unga doktorerna som ofta tvingas leva på a-kassa, för att sen så småningom tvingas ta ett jobb de är överkvalificerade för.

Så till forskningsfinansieringen. Under år 2006 ökade inte intäkterna till forskning och forskarutbildning. Det innebär att inkomsterna legat på ungefär samma nivå sedan 2002. 82 % av de totala intäkterna på 24.5 miljarder kronor kommer från olika offentliga finansiärer, medan de privata finansiärerna stod för 4.5 miljarder eller 18 % av intäkterna. 46 % av intäkterna var direkta statsanslag till lärosätena (som lärosätena sedan kan fördela mer eller mindre hur de vill mellan olika discipliner). Rapporten gör en internationell utblick och hävdar att Sverige ligger i topp också på det här området, men då är forsknings- och utvecklingsverksamhet inom företag och forskningsinstitut inräknad. I Sverige svarar företagens FoU för 75 % av den totala FoU-verksamheten, vilket är väldigt högt jämfört med övriga EU-länder. (Vilket är ett faktum som ofta ger upphov till häftig debatt när tillgången till forskningsresurser diskuteras. Det får dock stanna utanför den här diskussionen, och kanske bli föremål för en annan post, en annan gång.)

Så, vad kan man då dra för slutsats av detta? Antalet forskarutbildade har fördubblats de senaste tio åren. Forskningsresurserna har i stort sett varit oförändrade de senaste fem åren. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att alla nya forskare inte kommer att kunna vara aktiva inom den akademiska forskningen. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Dessutom är den akademiska karriärvägen oftast ett osäkert vägval. Som ”ung” forskare (vilket man betraktas som väldigt länge i den här världen) har man ofta svårt att överblicka sin karriär och sina möjligheter till anställning mer än (i allra bästa fall) fyra år i taget. Och som jag påpekade ovan ser inte heller näringslivet riktigt poängen med alla dessa forskningsinriktade akademiker.

Ambitionen med rapporten är att redovisa läget på svenska lärosäten. Och det gör den också, och trots att den är helt befriad från åsikter så stämmer den till eftertanke. Rapporten tydliggör att det behövs en ordentlig och genomgripande debatt om villkoren för forskning och forskare i Sverige. Att ligga bra till i OECD- och EU-jämförelser kan inte vara målet med svensk forskningspolitik. Hoppas jag.