Är en doktorsexamen slöseri med tid?

Det är frågan som en reporter i The Economists julspecial ställer sig i artikeln "The disposable academic" med undertiteln just "Why doing a PhD is often a waste of time". Artikeln fokuserar på det faktum att mängden examinerade doktorer har ökar lavinartat de senaste decennierna, medan mängden personer som anställs inom akademin, där en doktorsexamen i allmänhet är ett krav, inte ökad i samma grad. Hon går vidare med att presentera en lång rad data som visar att det till stor det inte är ekonomiskt försvarbart för en individ att doktorera och sedan gå vidare ut i industrin - i många fall tjänar en doktor mindre än en person med masters-examen i samma ålder.

Så varför utbildar universiteten så många doktorer om de ändå inte kommer att få jobb inom akademin? En anledning, argumenterar reportern, är att de fungerar som billig arbetskraft att hålla labb och undervisning igång. Tillsammans med post-docs, som kallas "the dark underbelly of academia", sköter doktoranderna mycket av forskningen som någon form av underbetald "slave labours". Artikeln går sedan vidare och argumenterar för att mycket av det man lär sig inom doktorandutbildningen, t.ex. "[w]riting lab reports, giving academic presentations and conducting six-month literature reviews", inte är särskilt relevant för att liv utanför akademin. Artikeln avslutas med att inom många institutioner räknas ett högt antal disputerade som en indikator på framgång, medan metriken kanske egentligen borde vara hur snabbt de får jobb och hur mycket de tjänar.

Jag tycker artikeln tar upp ett intressant problem - det finns en överproduktion av doktorer och doktorsutbildningen kanske inte alltid lär ut det som efterfrågas vare sig i industrin eller akademin - men jag tycker att den helt missar målet. Den fokuserar väldigt mycket på ekonomisk payoff, men jag har svårt att tro att det är många som ger sig efter en doktorsutbildning för pengarnas skull. I princip alla jag känner som doktorerar/at har gett sig in i det för att det är en möjlighet att fördjupa sig i något man tycker om. Om inte alltid ämnet per se så själva processen att forska, att lista ut något, att ständigt fortsätta lära sig något nytt.

"A short course in supply and demand" heter en avdelning i artikeln där det beskrivs hur doktorander underbetalas för att sköta undervisning o.s.v. Men samma rubrik kan man sätt på det faktum att att folk fortfarande verkar vilja doktorera, t.o.m i ett land som Polen, där det ibland är svårt att ens klara sig på den lilla lönen man får. Lite underligt att det missas i en liberal tidskrift som The Economist.

Det är bra att man är frank med att en stor del av dem som doktorerar inte kommer att få jobb inom akademien. Det är också bra att studenter får klart för sig att att en Dr kanske inte alltid är det som industrin efterfrågar. Men när studenter har det klart för sig, och det tror jag de flest har idag, så har jag lite förståelse för gnäll som artikelförfattaren som "slogged through a largely pointless PhD in theoretical ecology". Det kanske även behövs en liten förändring i attityd bland doktorander och deras kollegor - att det är ok att sluta om det inte är din kopp te. Det är inte mer ett misslyckande än att sluta på ett annat jobb. Jag har nämligen också svårt att förstå dem som ser doktorerandet som ett kall där man skall härdas genom lidande...

Vad tycker ni? Har ni doktorerar? Funderar ni på det? Är det överskattat och onödigt eller ger det värdefull erfarenhet för livet både inom och utom akademin?

Vem blir doktorand?

Jag har läst en intressant analys från högskoleverket med statistik om vilka som påbörjar forskarutbildning. Den visar bl a att studenter med forskarutbildade föräldrar själva i betydligt högre grad än studenter som har föräldrar med lägre utbildning påbörjar forskarutbildning. Det är inte så överraskande slutsatser utan sådant jag redan visste men det är intressant att få exakta siffror på det.

Totalt är det 6% av studenterna med en grundutbildningsexamen som påbörjar forskarutbildning, medan andelen istället är 16% för studenterna som har föräldrar med forskarutbildning. Lägst övergång till forskarutbildning har kvinnor med föräldrar som har gymnasial utbildning eller lägre, där är det bara 3% av de med grundexamen som går vidare till forskarutbildning. En del av förklaringen är att föräldrarnas utbildningsnivå påverkar redan vilken grundutbildning man väljer. Bland de med föräldrar med forskarutbildning väljer större andel sådana grundutbildningar där det är vanligt att läsa forskarutbildning efteråt, t ex inom medicin och naturvetenskap. Men detta är inte hela förklaringen. Om man analyserar varje grundutbildningsexamen för sig så är det i de flesta fall fortfarande så att ju högre utbildning föräldrarna har, desto högre andel går vidare till forskarutbildning.

Som tänkbara orsaker till detta nämner de bl a att vilja nå lika långt som sina föräldrar, förebilder gör steget till forskarutbildning lättare, bättre information om vägen till forskarutbildning (särskilt viktigt om rekryteringsprocessen är otydlig).

För mig som inte har forskarutbildade föräldrar kan jag säga att förebilder var viktigast av ovan nämnda saker. Jag hade ju inga släktingar som förebilder i detta avseende men istället hade jag viktiga förebilder i doktorander på avdelningen där jag gjorde examensarbete samt vänner som påbörjat forskarutbildning strax innan mig. De gjorde att jag kunde se mig själv som doktorand. När andra som jag kan identifiera mig med lyckas med saker kan jag känna att kan de så kan nog jag också. För mig är förebilder fortfarande viktiga men för att fungera som förebild är identifikationen viktig. Jag har märkt att kvinnliga förebilder är mycket viktiga för mig, men tyvärr blir det ju färre och färre kvinnor som har kommit längre än en själv ju längre man kommer i forskarkarriären.

Statistik om doktorander

Här kommer ett tips på ett dokument från Högskoleverket och Statistiska centralbyrån med statistik om doktorander 2007. Det finns tabeller över antaler doktorander, antalet nybörjare och antalet examinerade uppdelade per vetenskapsområde universitet/högskola och kön. I slutet av dokumentet finns mer detaljerade tabeller. Man kan bl a se att antalet doktorander 2007 minskat sju procent jämfört med 2006. Speciellt noterbart är att andelen kvinnor minskat jämfört med perioden 2001-2006. 

Doktorandspegeln 2008

Högskoleverket har idag publicerat en rapport med resultatet av Doktorandspegeln 2008. Ett pressmeddelande och länk till rapporten finns här. En liknande undersökning gjordes för fem år sedan och ett slående resultat är att inte så mycket förändrats sedan dess. De flesta problem som framkom då finns kvar i lika stor grad nu. En sak som försämrats sedan 2003 är att fler oroar sig för att bli arbetslösa efter forskarutbildningen. Flest oroade finns inom naturvetenskap och då speciellt kvinnliga doktorander. En artikel i Svd fokuserar att en fjärdedel av de kvinnliga doktoranderna känt sig negativt särbehandlade på grund av sitt kön.

God arbetsmarknad för vissa naturvetare

I tidigare inlägg här på bloggen har det rapporterats om att för många naturvetare utbildas i Sverige. Nu presenterar Lunds universitet en resultatet från en undersökning som visar på det motsatta för studenter från Lund. Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet visar att deras studenter som tagit examen åren 2000-2004 har en god arbetsmarknad. 

För många utbildade naturvetare (igen)

Det utbildas för många naturvetare. Det hävdar i alla fall Högskoleverket i en rapport som presenterades idag och det är inte första gången man drar den slutsatsen.

År 2011 kommer det att utexamineras 1800 naturvetare, medan behovet för nyrekrytering är 1300. Jag har skrivit om det förr och i en tidigare post räknade jag till att det fanns 94 kandidatutbildningsprogram vid 17 lärosäten i naturvetenskap som startade under höstterminen i fjol. De flesta av dom med väldigt få studenter. Universiteten och högskolorna runt om i Sverige skriker efter naturvetarstudenter. Det är fullständig idioti att ha så många naturvetarutbildningar, som nästan allihopa knappt har några studenter, samtidigt som det utbildas fler naturvetare i Sverige än vad som behövs på arbetsmarknaden.

Färre universitet- nordisk trend

Diskussionen i Sverige om att man borde ha färre universitet är en del av en nordisk trend just nu. En norsk utredning föreslår en minskning från dagens 38 till 8-10 lärosäten i Norge. Rektor Agneta Bladh som är en av ledamöterna i utredningen skrev om det på Brännpunkt i Svd i förra veckan. Mer om utredningen kan man läsa här. Tidigare har Danmark gjort slag i saken och slagit samman många av sina högskolor och universitet.

Den norska utredningen föreslår inte bara sammanslagningar av lärosäten utan också tex att all forskarutbildning ska ske i forskarskolor. Det tror jag är en väldigt bra idé. Det skulle leda till att fler doktorander fick inspiration och känsla av att finnas i ett sammanhang. 

Resurser för kvalitet (SOU 2007:81)

Idag överlämnade utredaren Dan Brändström sitt betänkande Resurser för kvalitet (SOU 2007:81). Stora förändringar i resurstilldelningssystemen för både utbildning och forskning föreslås. Kvalitet ska premieras både inom forskning och undervisning. I pressmeddelandet kan man bl a läsa att grundersättningen per student föreslås höjas så att den lägsta ersättningen motsvarar 1993 års nivå. Den mångåriga kvalitetssänkning som ägt rum pga att ersättningen inte har räknats upp i takt med de verkliga kostnadsökningarna skulle alltså stoppas. Betänkandet betonar också högskolorna bör uppmuntras att profilera sig istället för att försöka bli universitet. Som ett led i detta föreslås att rätten till att utfärda examen på forskarnivå ska kunna ges i enskilda ämnen istället för inom vetenskapsområden som idag. Själva betänkandet finns för nedladdning här.

Hur man undervisar om ID, men ändå inte...

För någon vecka kom ju utbildningsministern med ett utspel om undervisning av evolution och intelligent design i svenska skolor. Nu har det kommet en respons från en av de främsta ID-förepråkarna i landet, Mats Selander, som tidigare bland annat skrivit en debattartikel i Expressen och argumenterat för undervisning av ID i religiösa friskolor.

Nu har han skrivit ett inlägg på Credoakademins blogg där han diskuterar hur undervisning om biologi kan gå till i kristna friskolor, nu när reglerna förtydligas. Han ger ganska konkreta tips för hur det ska gå till och han skriver bland annat:

” Men peka också på problemen och utmaningarna, t ex avsaknaden av den otroliga mängd fossila mellanformer som borde ha hittats om evolutionsläran stämmer, problemet med den kambriska explosionen, utmaningen med icke-reducerbar komplexitet, problemet med DNA-information och att vi inte vet hur det första livet uppstod. Visa på vetenskapens tentativa karaktär. Peka på diskussionen mellan darwinistisk gradualism och punkterad jämvikt. Fördjupa, vidga och analysera argumenten och påståendena. Detta bör göras utan att läraren proklamerar en teori som ”sanningen”. Men det måste sägas tydligt att evolutionsläran åtnjuter den överväldigande majoritetens stöd i forskarvärlden. Allt detta kan göras utan att läraren predikar en världsbild, vare sig det gäller gudstro eller ateism. Detta förhållningssätt har goda chanser att inspirera studenten till ett fördjupat studium i frågorna. "

"Ta sedan upp ursprungsfrågorna i religionen och filosofin. I religionen kan man ha öppna diskussioner om hur gudstro förhåller sig till en naturalistisk evolutionslära. Man bör föra diskussioner om huruvida evolution utesluter tron på en skapande Gud eller om de kan samexistera, och i så fall hur. "

...och han avslutar med...

"Med detta förhållningssätt kan man respektera det stora stöd evolutionsläran har i forskarvärlden och samtidigt bedriva en saklig och allsidig undervisning som inte lägger locket på en viktig och intressant diskussion. Det vore uppfriskande om det var detta som Björklund menade…”

Jag känner mig inte riktigt lika uppfriskad själv.

Europarådet och kreationismen

Morgan Johansson och Christer Sturmark har skrivit ett mestadels bra debattinlägg i SvD där man välkomnar en rapport från Europarådet som varnar för att kreationismen håller på att breda ut sig och där man uppmanar i medlemsländerna att främja vetenskapligt baserad kunskap, undervisning om evolutionsläran samt att motverka kreationism i naturvetenskapsundervisningen.

Inte oväntat har det regnat in bloggkommentarer till artikeln . Många negativa till Johanssons och Sturmarks stöd för Europarådets rapport (t.ex här och här). Själv har jag lite svårt att se varför det ska vara så kontroversiellt. Budskapet från både Europarådet och Johansson/Sturmark är kort och gott:

Undervisning i naturvetenskapliga ämnen ska vara baserad på naturvetenskap – inte på religion. Och barn har rätt att lära sig vad vetenskapen har kommit fram till.

När Europarådet, Johansson och Sturmark argumenterar för att det enbart är evolutionsläran och inte kreationism som ska läras ut i naturvetenskapsundervisningen är det inte för att man vill lägga monopol på ”sanningen”, utan för att man vill upprätthålla en standard för kritiskt tänkande. Man ska inte undervisa om en hypotes som saknar allt vetenskapligt stöd i NO-klassrummen.

Anhängarna till Intelligent Design (ID) – den senaste versionen av kreationism – verkar inte ge sig trots att deras argument har visat sig inte hålla måttet, Man argumenterar dessutom gärna för att ID inte har något med kreationismen att göra, vilket förefaller rätt löjligt. För att citera domen i fallet Kitzmiller vs. Dover Area School District för två år sedan:

"For the reasons that follow, we conclude that the religious nature of ID [intelligent design] would be readily apparent to an objective observer, adult or child"

…och…

"The overwhelming evidence at trial established that ID is a religious view, a mere re-labeling of creationism, and not a scientific theory."

Det lömska med ID är att man för fram argument som verkar rätt sofistikerade och som är svårt att argumentera emot om man inte har specialkunskaper. Och får man inte se motargumenten, kan det verka rätt övertygande.

Det jag kan reservera mig mot i SvD-artiklen och som flera av de som kommenterat i olika bloggar också hängt upp sig på, är formuleringen ”Religionsfriheten ger inte religiösa förkunnare rätten att trampa in på vetenskapens domäner” vilket är lite klumpigt och oprecist formulerat. Att någon råkar vara pingstpastor ska ju inte hindra att han eller hon ska få ägna sig åt forskning. Och visst kan religiösa få framföra sina argument i olika frågor. Men religiöst baserade argument ska granskas lika hårt som vetenskapliga. Problemet är bara att när religiöst baserade argument granskas och avfärdas för att de visat sig ohållbara, kommer det – säkert som amen i kyrkan – anklagelser om ”vetenskapsfundamentalism” eller liknande.

Språkfrågan... igen...

Den 19 september var det dags igen för en debatt om språk, denna gång i SVT:s Argument. Den ständigt stridbare Marian Radetzki, (ö)känd för att förbjuda sina studenter att tala svenska, kastar denna gång in brandfacklan att det svenska språket är onödigt och att ett byte till engelska vore bra för Sverige. Det skapade naturligtvis ett förutsägbart indignerat illvrål från diverse språkkramare. Nåväl, vid Radetzkis sida satt järnkansler Flodström som, tillsammans med Luleprofessorn, fått förkroppsliga den onda engelskans fälttåg på de svenska universiteten. Det var en ganska förutsägbar debatt där de två motståndarna Björn Melander och Patrik Haenius höll med om att svenskar behöver bli bättre på engelska, men att ett språkbyte är idiotiskt och att svenskan istället behöver försvaras.

Jag håller helt med om att ett byte av språk är inget som skall dikteras från staten. Språket kommer att fortsätta att utvecklas beroende på våra omvärldskontaker och det är inget att gnälla över.

Jag har också tidigare uttryckt mina åsikter om engelska på universiteten i Sverige. Det jag har att tillföra nu är erfarenhet från forskning vid en institution i ett, liksom, än så länge, Sverige, icke-engelskspråkigt land. Gruppen jag jobbar i består enbart av polacker (samt en polsktalande ukrainska) och doktoranderna har stora svårigheter när de skall presentera sin forskning på posters eller i artiklar på engelska. Än värre blir det när de tvingas hålla föredrag på engelska eller när vi diskuterar vår forskning. I och med att jag inte kan tillräckligt med polska för att förstå eller förklara forskningen har engelska blivit arbetsspråket i gruppen. Eller, ofta sker på mötena diskussionen på polska tills någon översätter ett sammandrag. Anledningen är att i Polen möter man sällan utländska föreläsare, och på undergraduate-nivå är den mesta av litteraturen översatt till polska. De får helt enkelt ingen träning i att uttrycka sig på engelska. Om något skall alltså svenska studenter vara glada för att Flodström vill införa engelska som standardspråk på högskolan. Jag kan hålla med om att det kan finnas en förtjänst i att ha de första grunkurserna på sitt modersmål, men ganska snabbt bör engelskan införas även på försläsningarna.

Argumentet man ofta hör, och som också framfördes i Argument, att vi gör sämre ifrån oss på engelska och att debatter blir mindre livliga utanför modersmålet är i stort ett cirkelargument. Visst är det så, men på grund av brist på övning. Fast om bristen på övning skall vara ett argument för att inte öva mer kommer vi inte att få den erfarenhet vi behöver förrän verkligheten ute i forskarvärlden slår oss i ansiktet.

Alltså, mer engelska, inte mindre inom högskolan!

PS. Ann-Charlotte Marteus skriver "Och - en värld där ingen fattar Povel Ramel? I don't think so". Det är väl ett argument för en språkreform. På polska finns ordet ramol som betyder gubbstrutt. Tillfällighet - I don't think so. ;-)

Andra bloggar om: språk, engelska.

Givande och tagande

Två pressmedelanden samma dag. Ett från utbildningsdepartementet och ett från Högskoleverket.

Regeringen meddelar stolt att man fortsätter satsa på kvalitet i den högre utbildningen och anslår 120 miljoner extra till högskolorna. Man ger 1300 kronor extra per student och år till humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi. För naturvetenskap och teknik ger man 1000 kronor mer per student och år. Det senare innebär ett ökat anslag med lite drygt 2% per år, vilket kanske inte är så mycket att slå sig för bröstet för?

Högskoleverket meddelar samtidigt att antalet studenter inte längre minskar, (vilket inte är så konstigt med tanke på hur födelsetalen ser ut för 80-talet). Men många utbildningsplatser står trots det ändå tomma, vilket innebär att högskolorna kommer att vara tvungna att betala tillbaka ungefär en miljard, för de studenter man inte utbildar.

– De pengar som blir över, ungefär en miljard, skulle vara ett välkommet tillskott till universiteten och högskolorna för att förstärka kvaliteten i den högre utbildningen, säger Anders Flodström i pressmeddelandet.

Inte minst inom naturvetenskap är ju situationen helt absurd, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Utbyggnaden av antalet platser har resulterat i att det totala antalet ligger skyhögt över både vad studenterna är intresserade av och vad samhället behöver. Om man koncentrerade studenterna till ett färre antal utbildningar, skulle man förmodligen kunna göra utbildningen betydligt billigare och samtidigt höja kvaliteten avsevärt.

Vad gör ett universitet?

I och med att nye universitetskanslern von Bism...förlåt Flodström föreslagit en minskning av antalet universitet från dagens 16 till kanske fem, så inställer sig naturligtvis ett par intressanta frågor: Vilka universitet bör vara kvar? Men än intressantare, vad är det som gör ett universitet och efter vilka kriterier skall universiteten/högskolorna bedömas?

Bo Rothstein sticker ut hakan (igen...) och föreslår att Uppsala universitet skall läggas ner för att de inte uppfyller kravet på lärofrihet. Han skriver med humor den gode Rothstein, och det han skriver har en poäng. Tyvärr gäller det väl inte endast för Uppsala att den akademiska friheten ibland är rätt begränsad. Vad man än tycker om Rothsteins artikel så ger den i alla fall anledning till att fundera över det där med universitet kontra högskolor.

En gång i tiden var det enkelt: ett universitet hade utbildning inom alla fakulteter. Numera är kraven luddigare. Ett universitet

• har grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet.
• har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden.
• har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden.
• har praktiska förutsättningarna, till exempel lokaler och utrustning, att bedriva grundutbildning och forskning.
• har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning.
• uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och utfärda doktorsexamen.

Frågan är vad Flodström menar med universitet när han säger att vi skall ha fem stycken. Jag antar att det är de breda, stora universiteten som avses. Spetsforskningsinstitut som Karolinska och KTH har ju också universitetsstatus, och att lägga ner dem vore ju olyckligt då de ju bedriver just den internationellt framstående forskning som Flodström efterlyser.

Jag tror att just sådana smalare institut som bedriver stark forskning inom ett begränsat område har en framtid. På så sätt skulle man nästan kunna säga att fler universitet skulle vara bra. Det beror lite på vilket värde man lägger i ordet universitet. Nyttigt vore också man skulle kunna få svenska företag och eldsjälar att delta mer i forskningsfinansieringen på lång sikt. Ericssonprofessuren i nanovetenskap vore väl inte orimligt att tänka sig.

Det svenska systemet för högre utbildning lider idag av elefantiasis och av en socialdemokratisk alla-skall-med-ideologi. En stark svensk forskningsmiljö kräver inte bara ett förändrat antal universitet, utan en översyn av systemet från finansiering till kultur. Det är dags att vi inser att ett elittänkande är nödvändigt för att man skall bli riktigt bra. SOK:s elitprogram möts inte av stora protester. Varför skulle inte Sveriges elitforskare/studenter kunna få samma stöd.

Det vore intressant att se en seriös diskussion om vilken inriktning Sverige skall ha på forskning och högre utbildning, och hur vi skall nå dit. En diskussion som inte tar avstamp i vad vi har nu utan vad vi vill ha!

Andra bloggar om: utbildning, forskning, forskningsfinansiering, universitet, anders flodström. Intressant?

oroande tendenser inom utbildningssystemet

Det andra urvalet till högskolan blev klart för ett par dagar sedan. Som nämnts tidigare är söktrycket dåligt inom naturvetenskap. Många utbildningsplatser står tomma även inom andra ämnesområden. De lediga platserna kan hittas på studieplatser.nu. Universiteten försöker hålla en positiv ton på sina hemsidor. Ett par exempel är Uppsala universitet som fokuserar på att bredden är stor i utbudet av lediga platser och Lunds universitet som börjar sin text med att skriva om de utbildningar som har högt söktryck och har länken till lediga platser mer undanskymt i slutet. Det sägs ibland att de blivande studenterna blivit vana vid att det finns lediga platser i september och därför väntar med att söka. Problemet med detta är att det blir mycket svårare för högskolorna att planera sin undervisning när man inte förrän en vecka in på terminen vet hur många studenter man har.

Problemet med att fylla platserna på högskolan har nog sin grund redan tidigare i utbildningssytemet. Idag har skolverket släppt ett pressmeddelande där de meddelar att andelen behöriga till gymnasieskolan är den lägsta på 10 år. 11,4% av niondeklassarna är inte behöriga och det ämne som flest saknar godkänt betyg i är matematik.

Kris för antalet naturvetarstudenter?

Det behövs fler naturvetare kan man höra ibland. Nu är antagningarna till höstens utbildningsprogram klara och enligt statistiken från Verket för Högskoleservice kommer tre fjärdedelar av alla utbildningsplatser för nya studenter inom naturvetenskap att stå tomma. Drygt 5000 studenter saknas och eftersom högskolorna får betalt per student innebär det ekonomiska problem och risk för att man måste dra ned på tiden som lärarna kan lägga ned på undervisning. Så man kan fråga sig, står naturvetenskapen i Sverige inför en kris?

Att det skulle behövas utbildas fler naturvetare, är i alla fall inte helt uppenbart för den nyutexaminerade, som ska försöka hitta ett jobb. I en rapport från 2005 (Sverige behöver fler naturvetare – eller?) konstaterade Högskoleverket att antalet kandidat- och magisterexamina inom biologi, fysik, kemi, geovetenskap, matematik och miljövetenskap mer än fördubblats sedan 1994/95 och att antalet examinerade studenter mer än väl täcker behovet av nyrekryteringar. Aktuella sifror finns i annan rapport (Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden) från Högskoleverket, 2007. Enligt rapporten råder det redan överskott på naturvetare på arbetsmarknaden. Samtidigt tar nu ca 1800 studenter per år ut examen, medan rekryteringsbehovet på arbetsmarknaden ligger på ca 1300 naturvetare per år. I båda rapporterna avses naturvetare med generell examen inom biologi, fysik, kemi, geovetenskap, matematik och miljövetenskap. Yrkesexamina, som agronom, apotekare m.fl. och ingenjörsutbildningar ingår alltså inte.

De som har valt bort naturvetenskapliga studier kanske inte har gjort ett så dåligt val ändå.
Figur 1. Prognos över antalet examinerade naturvetare och arbetsmarknadens behov. Från Högskolevarkets rapport "Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden" (klicka på bilden för att förstora)

Det som man kan fråga sig är varför det finns en sådan skillnad mellan utbud av naturvetenskapliga utbildningar och efterfrågan av utbildningarna bland studenterna och efterfrågan på arbetsmarknaden? Antalet studenter inom naturvetenskap har sjunkit något litet de senaste åren, kanske som en anpassning till läget på arbetsmarknaden, men antalet studenter är trots allt i stort sett detsamma 2007 som under de senaste åren, men studenterna verkar trots allt ha en något bättre bild av verkligheten än de planerare som dimensionerar utbildningarna. (Det verkar däremot faktiskt ha skett en ganska kraftig ökning av antalet sökande inom fysik i år– kan det vara en Fuglesang-effekt?).

Jag får det till att sammanlagt 17 olika universitet och högskolor erbjuder utbildningsprogram på kandidatnivå inom de naturvetenskapliga ämnena hösten 2007 och totalt finns 94 olika program att välja på. Summan av antalet tillgängliga platser är 7000, medan det totalt antogs 1819 studenter till höstterminen.
Figur 2. Antalet utbildningsplatser och antalet antagna till naturvetarutbildningar (kandidatnivå) hösten 2007.

Vi har nu alltså en ganska paradoxal situation där vi har fler naturvetarstudenter än vad som efterfrågas, samtidigt som utbildningsanordnare ute på högskolorna sliter sitt hår över att det är för få studenter och därför tvingas kompromissa med antalet nedlagda timmar för att få budgeten att gå ihop. Visserligen sker en hel del samläsning med lärarstudenter, blivande ingenjörer och fristående kursare m. fl., så det blir förmodligen inte helt öde i lärosalarna på de individuella kurserna, men det framstår ändå som ett stort slöseri med resurser och väldigt ineffektivt.

Ytterligare en paradox är att trots det som sagts ovan, stämmer det nog ändå att intresset för att läsa naturvetenskap är för lågt. I nuläget antas alla behöriga på kandidatprogrammen. (Det är bara till 3 av 94 program där det sker urval), men det skulle förmodligen vara bra för utbildningens kvalitet generellt, om det skedde ett urval bland de sökande. Men med så många utbildningsplatser och med situationen på arbetsmarknaden kanske vi ändå trots allt ska vara glada att intresset är så pass lågt.

Så är det verkligen rimligt att ge generella naturvetenskapliga utbildningar vid så många olika lärosäten? Att sprida ut utbildningen över Sverige har varit en del av regionalpolitiken, men vilket pris har det att sprida ut utbildningen över 17 olika högskolor och universitet? Hur mycket blir kvaliteten i utbildningen lidande och hur mycket resurser läggs ned på att skapa utbildningar som få vill läsa och ännu färre efterfrågar på arbetsmarknaden?

Naturvetare behövs i samhället. Men Sverige behöver knappast utbilda 7000 naturvetare per år. Vi behöver utbilda kanske 1500 naturvetare, men de som tar sig igenom utbildningen måste kunna gå ut med en högklassig utbildning som står sig i konkurrensen, både internationellt och på den svenska arbetsmarknaden. Jag är inte övertygad om att nuvarande utbildningsstruktur ger de rätta förutsättningarna för det.

Fotnot: Här finns min sammanställning av VHS statistik (länkad ovan) för studenter antagna till nybörjarprogram (d.v.s. inte masterutbildningar etc.) inom naturvetenskapliga ämnen.

Betyg?

Hanne Kjöller är inne på en av mina käpphästar; betyg som urvalsinstrument. Jag har tidigare skrivit om min syn på detta. Betygen fungerar inte för att välja ut vem som skall komma in på sina valda utbildningar! Anledningen är enkel; det finns inget tillräckligt bra sätt att sätta betyg som rättvist bedömer elevernas kunskaper. Det nuvarande systemet är kanske ett av de sämsta som prövats. När varje skola får sätta betyg efter vaga kunskapskriterier samtidigt som konkurrensen mellan skolorna om nya elever är knivskarp så borde inflationen inte komma som någon överraskning. Jag gick i den första årskullen med målrelaterade betyg på gymnasiet (fast i den unika årskullen som fortfarande hade sifferbetyg) och redan då var diskussionen het om hur man skulle kunna utnyttja det nya systemet för taktisk betygsmaximering.

Kjöllers exempel visar att det behövs ett sätt för att "balansera" betygen mot en fast skala. Regelbundna nationella prov skall visa ungefär vilken medelnivå en skola bör ligga på, men säger inte allt om den enskilde eleven. Ett visst mått av normalfördelning är nödvändigt. Det är inget "onaturligt" i att tvinga fram en sådan. Elevernas relativa kunskapsnivå, på stor skala, är normalfördelad.

Men framförallt reitererar jag min ståndpunkt att skolorna och universiteten måste få använda sig av andra urval än betyg i högre grad. Jag tror att antagningsprov, i synnerhet till högskolan, är en bra idé av två skäl: dels balanserar de orättvist satta betyg; dels talar de om för studenterna vilken kunskapsnivå som förväntas. Inom fysiken (och mycket av naturvetenskapen i stort) har vi problemet att det låga söktrycket gör att vi tar in alla eller det flesta sökande. Bland dem folk med uppenbart otillräckliga kunskaper i framförallt matematik. Ett antagningsprov skulle visa dessa var ribban bör ligga.

Jag anser dock absolut inte att betygen skall avskaffas. De behövs som komplement till antagningsproven och som indikator för elever och lärare på vilken nivå man ligger. Svårigheterna ligger i att utforma ett system som både innehåller tillräcklig precision för en adekvat betygsättning och en definition som gör att gränserna inte blir godtyckliga. Därtill krävs ett system som garanterar temporal stabilitet. Det är svårt, men det nuvarande systemet uppfyller inga av kraven och borde aldrig ha initierats!

Andra bloggar om: betyg, utbildning

Ny portal för doktorander

Mötesplatsen Doktoranden.se har ambitionen att bli en samlingspunkt för utbyte av information om forskarutbildning. Man ska kunna hitta information om regelverket för forskarutbildning, om kurser vid olika lärosäten och om lediga doktorandtjänster. Dessutom kan studentkårer lägga ut information till doktorander. Med tanke på hur svårt det kan vara att hitta relevant information via vissa universitets hemsidor så kan jag se att en sådan här portal har potential att fylla en viktig funktion, inte minst informationen om kurser. Bakom portalen står företaget MindValue AB. Det kostar inget att bli medlem utan finansieringen sker genom att företag som vill nå doktorander och forskare kan betala för diverse tjänster.

Kunskap i en lila låda

Elever i USA presterar relativt dåligt i matematik i internationella jämförelser, men i en artikel i förra veckans Science¹ föreslås ett tänkbart sätt att förbättra undervisningen. I artikeln jämförs hur matematiklärare i USA, Hong Kong och Japan använder analogier och visuella hjälpmedel i undervisningen och det visar sig att detta är betydligt vanligare i de två högpresterande asiatiska länderna än i USA. Ett exempel på hur man kan använda analogier är att jämföra lösning av ekvationer med att placera vikter på en balansvåg och förklara att båda sidorna måste balansera varandra. Som visuellt hjälpmedel kan man till exempel rita en våg på svarta tavlan, eller rentav placera en våg i klassrummet. Jag vet inte hur mycket analogianvändandet förklarar av skillnaderna mellan USA och Japan/Hong Kong i matematikkunskaper. En korrelation behöver ju som bekant inte innebära ett orsakssamband. Men kanske ligger det något i det.

Eventuellt dags att reformera USAs matematikundervisning således och kanske finns framtiden för de amerikanska eleverna i en lila plastlåda? I så fall kanske i den låda som marknadsförs av Neil Bush - presidentens bror – som driver ett företag, Ignite Learning, som tillverkar datorbaserade undervisningsverktyg och vars produkt används i 2 300 av USAs 85 000 offentliga skolor. New York Times hade en artikel om det igår.

Från den lila lådan som Bush-brorsan säljer, kommer filmklipp och animationer. Filmerna är av lite olika slag, ibland med seriefigurer som rappar fram de fakta som eleverna förväntas lära sig. Den senaste modulen som företaget tagit fram är just matematik. Innehållet ska motsvara hela läroplanen och enligt företaget så är det naturligtvis mer effektivt än den traditionella undervisningen. ”Vi måste underhålla dem, annars förlorar vi dem” säger en lärare i New York Times-artikeln. På företagets hemsida vittnar lärare om att man till och med har kunnat slänga ut textböckerna helt och hållet i vissa ämnen.

Utveckling av pedagogik och teknik är nog bra. Redan på min tid i mellanstadiet hade vi mutlimediapresentationer: Otaliga diabildsserier från Pogo Pedagog och program på rullband från UR, med tillhörande stenciler. Och det var säkert bra. Kan däremot inte påminna mig att vi någonsin hade något sådant under matematiktimmarna, vilket förmodligen inte hade varit skadligt det heller. Men att ersätta läroböcker med datorbaserad undervisning helt och hållet tror jag inte är framtiden. Även om videorna är rätt underhållande! En bild säger mer än tusen ord sägs det, vilket Scienceartikeln om matematikundervisning ger visst stöd för, men läsning är och förblir otvivelaktigt ett väldigt effektivt sätt att tillägna sig och förmedla kunskaper. Och det behöver man nog träna på redan tidigt. Om man kommer till gymnasiet eller högskolan och är van vid att få allting serverat i form av musikvideos kan det nog bli rätt jobbigt. Och att läsa vetenskapliga artiklar är inte alltid så roligt, det heller.

...
Och så till sist... en liten video från Ignite Learning: "Scientists accomplish"



Referens:
1. Richland LE, Zur O, Holyoak KJ (2007) Cognitive supports for analogies in the mathematics classroom. Science 316: 1128-1129.