Peer review

De senaste dagarna har jag flera gånger retat mig på hur vetenskapsjournalister och andra som borde veta bättre beskriver peer review, dvs den granskning av vetenskapliga manuskript som andra forskare gör innan publicering. Det började med The Guardians podcast "Science weekly" som förra veckan spelades in inför publik på Natural History Museum i London. En av paneldeltagarna kritiserade diskussionen kring överljusneutrinerna och tyckte att då resultaten inte genomgått peer review så var det i princip fel att ens diskutera dem. Detta oaktat att det är normalt modus operandi inom grenar av fysiken att förpublicera manuskript på arXiv för att få feed-back på dem innan den officiella peer reviewen. Paneldeltagaren upprepade flera gången att "peer review är guldstandarden för forskning".

Via Åsa Larssons twitterflöde (@archasa) snubblade jag över en annan artikel i ... The Guardian som berör peer review. Artikelförfattaren verkar på något sätt mena att peer review skulle garantera att det som presenteras i en vetenskaplig artikel är sant. Och visst, vi forskare har gjort mycket för att under blåsa den bilden. Det är lätt att få uppfattningen, som ovan, att det går en skarp gräns mellan det som är granskat och därmed sant och det som inte är granskat och som man därför bör ignorera.

Peer review har ett syfte. Det är viktigt att manuskript granskas av andra forskare och forskning som inte genomgått granskning bör man vara vaksam mot.

MEN, allt som står i granskade artiklar är inte sant. Det är en av chockerna man får som ung student/doktorand när man inser hur mycket av den publicerade, peer reviewade forskningen som är ... inte osann... men opålitlig. Oftast är det inte ett medvetet försök av forskarna att fuska utan misstag, misstolkningar, spekulationer utöver det experimenten visar... och så vidare.

En hel del av det här borde fångas upp av en god peer review, men slinker igenom för att granskningen ibland sker slarvigt och slentrianmässigt. Men även den bästa granskaren kommer att missa många fel. Det beror på att det inte är granskningens syfte att kontrollera resultaten. Peer review innebär normalt sett att en anonym forskare får ett manuskript tillsänt sig. Hon/han läser manuskriptet, försöker bedöma om resultaten är intressanta nog för att publiceras (i den aktuella tidskriften), försöker bedöma om resultaten går att utläsa ur de experiment* forskarna  presenterar. Man kritiserar oklarheter, kan ställa frågor om metoder, kräva mer mätningar och i bästa fall också ge förslag på hur manuskriptet kan förbättras. Man granskar alltså resultaten utifrån de presenterade mätningarna. Vad man normalt sett inte gör är att granska mätningarna i sig. Om en forskare presenterar felaktiga eller t.o.m. påhittade mätningar kommer det troligtvis att gå igenom granskningen. Det finns många exempel på sådant (t.ex. Jan-Hendrik Schön).

Peer review är alltså inte guldstandarden! Det är upprepning av resultaten av andra forskare som är den verkliga guldstandarden. Där ligger vetenskapens självkorrigerande mekanism. Peer review är ett viktigt instrument i den processen, men det vore bra om vi slutade låtsas som om den är en garanti för god forskning.


*eller analogt för teoripapper.

Byråkratisering

Från The Scientific Journal Club på LinkedIn hittade jag två artiklar som otäckt väl beskriver känslan man har ibland som forskare just i steget mellan post-doc och PI. Den första, en kolumn i Nature, börjar med orden "When I grow up, I want to be a scientist. Sometimes, though, I fear that it is no longer possible." Författaren fortsätter: "My academic experience thus far has taught me that science has become something done mainly by graduate students and postdoctoral researchers" Och så känns det. Ju närmare man kommer att bli erkänd som en "riktig" forskare, ju längre bort kommer man från det. Det blir mer administration, mer tid går till att söka pengar, o.s.v. 

Den andra artikeln, från tidskriften Medical Hypotheses, "The cancer of bureaucracy: How it will destroy science, medicine, education; and eventually everything else" beskriver hur komittébeslutsfattandet sprider sig om en cancer och att ingen längre har någon individuell beslutsrätt och därmed heller inget individuellt ansvar. Det sista är naturligtvis inte ett problem bara inom vetenskapen utan i högsta grad i samhället i stort. I den artikeln är den något dramatiska slutsatsen att byråkratiseringen kommer att leda till en samhällskollaps och en tillbakagång till ett agrart medeltida samhälle... 

Jag tror inte riktigt att det är så illa, men det känns verkligen som om man jobbar sig bort från forskningen ju längre man stannar i akademin. Känner folk det på samma sätt inom andra områden också?

Att tysta sanningen i domstol

Det är säkert många som redan hört talas om författaren Simon Singhs dust med the British Chiropractic Association (BCA). Singh, författaren bakom populärvetenskapliga bästsäljare som Fermats sista sats och Kodboken och senast Trick or Treatment (Salvekvick och kvacksalveri), kritiserade i the Guardian BCA för att främja behandlingar vars effekt inte kan bevisas. Ordagrant skrev han:

The British Chiropractic Association claims that their members can help treat children with colic, sleeping and feeding problems, frequent ear infections, asthma and prolonged crying, even though there is not a jot of evidence. This organisation is the respectable face of the chiropractic profession and yet it happily promotes bogus treatments.

BCA svarade på det viset som verkar vara på modet nu hos organisationer med problem, de stämde Singh för förtal (libel). Till sin hjälp har de de brittiska förtalslagarna som ytterst starkt står på den kärandes sida och den svarande tvingas i princip bevisa sin oskuld. Förtalsmål avgörs som civilmål, vilket innebär att den förlorande parten kan tvingas betala sin motståndares rättskostnader, något som kan uppgå till hundratusentals pund. Det är alltså inte riskfritt att försvara sig om man anser sig stämd på felaktiga grunder.

I Simon Singhs fall handlar fallet i sista hand om betydelsen av ordet "bogus". Singh menar nämligen inte att BCA medvetet försöker lura folk till felaktig behandling, utan använder ordet bogus i betydelsen "not genuine", oriktig. BCA menar sin sida att bogus används i betydelsen "sham", vilket innebär en medvetenhet om metodens oriktighet - alltså att BCA är bedragare. I ett preliminärt utslag har domaren gått på BCAs sida. På bloggen Jack of Kent kan man läsa ur domslutet

What [Singh’s] article conveys is that the BCA itself makes claims to the public as to the efficacy of chiropractic treatment for certain ailments even though there is not a jot of evidence to support those claims. That in itself would be an irresponsible way to behave and it is an allegation that is plainly defamatory of anyone identifiable as the culprit. In this case these claims are expressly attributed to the claimant. It goes further. It is said that despite its outward appearance of respectability, it is happy to promote bogus treatments. Everyone knows what bogus treatments are. They are not merely treatments which have proved less effective than they were at first thought to be, or which have been shown by the subsequent acquisition of more detailed scientific knowledge to be ineffective. Bogus treatments equate to quack remedies; that is to say they are dishonestly presented to a trusting and, in some respects perhaps, vulnerable public as having proven efficacy in the treatment of certain conditions or illnesses, when it is known that there is nothing to support such claims.

Detta innebär att domaren tolkat betydelsen enligt BCA och att Singh nu tvingas försvara sig för en åsikt som han egentligen aldrig uttryckt. Om domaren hade gått på Singhs tolkning hade han haft bättre chanser att klara sig i en rättegång; det kan inte kallas förtal om man uttrycker en sanning. Men nu anser alltså domaren att Singh avsåg att BCA kände till behandlingarnas olämplihet och medveted ljög om detta.

Singh har ett tag våndats över om han skall överklaga beslutet (vilket kan bli mycket dyrt - över 1 miljon pund, mot kanske 200000 för att förlikas utanför domstol) och har nu bestämt sig för att göra det. Bakom sig har han ett upprop under titeln "The law has no place in scientific disputes" där en lång rad forskare, underhållare, författare, journalister och publicister säger

We the undersigned believe that it is inappropriate to use the English libel laws to silence critical discussion of medical practice and scientific evidence.

och fortsätter

we urgently need a full review of the way that English libel law affects discussions about scientific and medical evidence.

Bland signatorerna finner man bl.a. Richard Dawkins, Stephen Fry, Lord Martin Rees, Jocelyn Bell Burnell, Ben Goldacre från Bad Science, Ricky Gervais, Penn Jilette och många fler (läs hela här). Uppropet har bland annat lett till att fallet tagits upp is de stora tidningarna som The Times och The Independent. Fallet har även tagits upp i The Economist nyligen.

Själv tycker jag att det är den lägsta formen av feghet att inte våga stå upp för sina vetenskapliga argument i en ärligt debatt utan i stället försöka tysta sina motståndare i domstol. Jag hoppas att Singh vinner det här målet, annars kan det leda till att andra kritiker av pseudovetenskap och kvacksalveri väljer att vara tysta istället. Brittiska förtalslagar sträcker sig nämligen långt utanför Storbritannien. Det räcker att en bok (eller en blogg) som givit ut utomlands kunnat läsas i GB för att brittiska domstolar skall anse sig ha rätt att ta upp fallet.

Tyvärr tror jag att den här typen av metoder kommer att bli allt vanligare när det gäller att tysta kritiker och whistle blowers, inte bara i Storbritannien. Vi ser t.ex. hur skivbolag använder domstolar för att försvara status quo istället för att anpassa sig till en ny verklighet. Man kan kanske hoppas på att Streisand-effekten gör att den negativa uppmärksamheten överväger det man kan vinna med hotet om domstol.

Andra bloggar om: simon singh, pseudovetenskap, kvacksalveri, förtal. Intressant?

Det n:te landet

I diskussionen till posten om förnyelsebar energi dök frågan upp om kärnkraftens säkerhetspolitiska aspekter. Johan kommenterar

Jag tycker den säkerhetspolitiska biten är enormt överdriven, redan idag kan i princip vilket land som helst bygga kärnvapen ifall de verkligen vill.

En intressant fråga i detta fall är hur svårt det egentligen är att konstruera ett fungerade kärnvapen. Det är en fråga som varit aktuell ända sedan kärnvapenåldern började. Och det är en fråga som besvarades redan 1964 i ett projekt som kallades för "the nth country experiment". Svaret är att det inte är särskilt svårt alls.

I nte landet lyckade tre post docar i fysik, utan någon erfarenhet av kärnteknik, på mindre än tre år konstruera en fungerande plutoniumbomb användande endast offentliga källor för research. De antogs ha tillgång till finmekansik verkstad och sprängämnes expertis, men istället för att faktiskt testa deras design så lämnade de sina förslag till de riktiga vapendesignarna på Los Alamos som räknade ut hur ett test skulle gå.

The bomb had been run through the computers and the brains of the bomb designers—it would explode, it would wipe out a city, it would kill tens of thousands, or hundreds of thousands, of people.

Det hela finns beskrivet i en mycket läsvärd artikel från 2003 i The Bulletin of the Atomic Scientist (tidskriften med den berömda domedagsklockan).*

Den enda svårigheten, kommer man fram till, är i princip att få tag på själva plutoniet av tillräckligt hög renhet. Och det är här, inte i spridandet av kärnteknik, som, enligt min mening, den viktigaste säkerhetsaspekten av kärnkraften som energikälla kommer in. Som Johan påpekar

En "omväg" runt civil kärnteknik för att bygga vapen är både ologiskt, komplicerad och väldigt dyrt ifall det bara är vapen man vill ha.

Men med ökad användning av kärnkraft kommer allt större mängder kärnmaterial att finnas tillgängligt, och det blir allt svårare att hålla koll på allt. Tyvärr är det inte orimligt att en motiverad grupp av typ al-Qaida skulle klara av att bygga en bomb bara de hade tillgång till tillräckliga mängder vapenplutonium (eller uran för den delen).

Men, det är också ett problem som blir mindre med nya typer av reaktorer som ger små eller inga mängder material som går att använda till vapen. Men tills dessa kommer i användning är en restriktiv politik när det gäller kärnbränsle fortfarande nödvändig. Och fortfarande är nog den största faran det material som redan finns i stora mängder i kärnvapenländer som Ryssland. Och vem vet vad nästa Khan-nätverk säljer till vem.

* Artikel är tyvärr gömd bakom en betalvägg, men den som är intresserad kan jag skicka en pdf.

Andra bloggar om: kärnvapen, kärnkraft, vetenskap. Intressant?

Mörk materia i Italien?

Har en forskargrupp i Italien upptäckt spår av den så svårfångade mörka materien? Det är i alla fall vad DAMA-experimentets ledare Rita Bernabei hävdar sedan flera år. Vad den mörka materien, som utgör 85% av universums materia, består av är fortfarande okänt, men flera spekulationer finns. De flesta spekulationer idag rör sig kring så kallad icke-baryonisk materia (baryoner är den typ av partiklar som bygger upp atomer) med namn som axioner, WIMPs, sterila neutrinos, o.s.v.

DAMA-experimentet är en detektor av bestående av en jättelika kristaller av saltet NaI (Natriumjodid) dopat med tallium omringade av photodetektorer och strålingssköldar nedsänkt i ett underjordiskt laboratorium under Gran Sasso-bergen i Italien. Där, skyddad från bakgrundsstrålning, skall detektorn upptäcka de ljusblixtar som uppstår när en av de WIMPs (Weakly Interacting Massive Particles) som i enorma mängder genomströmmar jorden (om det nu är de som är den mörka materien) råkar kollidera med en av talliumatomerna. Men tyvärr kan man inte helt isolera detektorn så den bara detekterar mörk materia. I stället fokuserar DAMA på den årliga variation som förväntas när jorden på sin väg runt solen under en del av året rör sig med solens färd genom den mörka materien i galaxen och ett halvår senare mot solens riktning.
Och den förväntade variationen har hittats. Man menar att "närvaron av mörk materia i galaxhalon stöds till 8.2 standardavvikelser." D.v.s. det är bara en chans på 4×10¹⁵ att signalen man ser inte är den sökta årliga variationen. Men de flesta fysiker är inte övertygade. Visst, menar man, ser man en årlig variation, men att den skulle komma från mörk materia är inte alls säkert. Det kan finnas massor av andra anledningar till att en liknande variation uppkommer. Juan Collar, talesman för ett konkurrerande experiment i USA (COUFF), säger det här om DAMAs resultat:

Det finns bevis för en modulation i datan till 8,2 standardavvikelser. Kompatibelt med vad som kan förväntas från vissa mörka materie-partiklar i vissa galaxhalomodeller, punkt. Allt utöver det är önskedrömmar och det smetar av sig på oss andra inom forskningsområdet. Det finns självklart inga andra observerade processer i naturen som har sin topp på sommaren och går genom en dal under vintern så det måste vara mörk materia, eller hur? (Occam vänder sig i sin grav, med sitt rostiga rakblad fortfarande i handen.)

Men DAMAs forskare står på sig. De säger sig, att under ett decenniums mätningar, ha uteslutit alla andra möjliga källor, och nu, menar man, är det dags för forskarsamhället att acceptera deras upptäckt. Det räcker inte säger andra forskare kring mörk materia: Även om de uteslutit 50 möjliga felkällor så kan det finnas hundra andra. Det är för många saker som varierar periodiskt under året.

Det hela har utvecklats till ett smutsigt akademiskt slagsmål där DAMAs kritiker menar att DAMA-gruppen inte släpper sina rådata för oberoende analys och att deras mätdata inte inte stämmer överens med andra observationer. Eller egentligen icke-observationer. DAMAs beräknade tvärsnitt (kollisionssannolikhet) är så högt att andra experiment borde ha sett något, men kammat noll. DAMA-gruppen å sin sida menar att de gjort allt den kan göra för att bemöta kritiken och det är dags att de för det erkännande de förtjänar. De har t.o.m. publicerat ett utdrag ur Rudyard Kiplings dikt If... på sin hemsida

If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
...you’ll be a Man my son!

Och DAMA har visst stöd. Teoretiker på CalTech menar att det kan vara så att de faktiskt ser axioner (en annan teoretiskt förutspådd kandidat för mörk materia) som kolliderar med elektroner i detektorn. Detta skulle kunna ge en signal vid rätt energier. Flera experiment håller nu på att undersöka den möjligheten med andra typer av instrument. Om det visar sig att det verkligen finns en resonans av axioner vid rätt energi är det en fjäder av Nobelstorlek i hatten för DAMA-laget, men fram till dess kanske de bör påminna sig om en annan strof i If...

If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,

Länkar:
DAMA-gruppens hemsida.
A light in the dark. Artikel i Physics World.
First results from DAMA/LIBRA and the combined results with DAMA/NaI, R. Bernabei et al. (arXiv) - accepterad i European Physical Journal C.

Andra bloggar om: fysik, astrofysik, mörk materia, vetenskap. Intressant?

Akdemisk skandal?

Nej, det här ska inte handla om Tiina Rosenberg och en promotionsmiddag i Lund. Utan om en helt annan typ av "akademisk skandal". Torbjörn Tännsjö är nämligen mäkta upprörd i ett inlägg på DN debatt.

Det hela handlar om en utlysning av en professur vid Södertörns högskola där, enligt Tännsjö annonstexten är som att läsa den tilltänkta personens CV. Tännsjö gör sedan ett stort nummer av det minsann inte går till så vid universiteten när man utlyser professurer i filosofi, och drar slutsatsen att Södertörns högskola inte är mogen för att bli universitet och kallar saken för en "akademisk skandal". Och man kan ju i och för sig tycka att det är en skandal.

Men i så fall en skandal som upprepas med jämna mellanrum på svenska lärosäten, med eller utan universitetsstatus. Många är de utlysningar av akademiska tjänster som har en och endast en tilltänkt kandidat då kravprofilen formuleras.

Det här är också ett område där dubbelmoralen frodas. I en generell diskussion säger nästan alla seniora forskare man talar med att det är självklart att den mest meriterade inom ett någorlunda brett fält ska få tjänsten, men när det rör den egna institutionen, eller forskargruppen finns det alltid en eller annan omständighet som i just det här speciella fallet talar för en väsentligt snävare kravprofil. Och då har man till sist en situation där de inte bara i teorin utan också i praktiken öppna utlysningarna blir väldigt sällsynta. Och om detta kan man säkert skriva en annan bloggpost vid ett annat tillfälle. För stunden nöjer jag mig med att konstatera att Tännsjös kritik mot akademiska skandaler bör riktas mot fenomenet som sådant, och inte reduceras till att ha något att göra med om lärosätet har universitets eller högskolestatus.

Väder och klimat

Det föll visst lite snö över Västsverige häromdagen. Snö som meteorologerna inte hade förutspått, om jag förstått saken rätt.

Detta faktum har nu fått delar av bloggosfären att gå i taket. Dick Erixon frågar sig retoriskt: "Om meteorologerna inte kan förutse väder ett dygn framåt, hur kan de då se 50 år framåt?" Och det kan ju vid första påseende tyckas vara en relevant fråga, men likväl är den felställd.

Det handlar nämligen inte om att förutspå väder 50 år framåt i tiden, det handlar om att säga något om klimatet 50 år framåt i tiden. Och det är skillnad. För väder och klimat är nu inte samma sak.

Väder är det som vi oftast menar när vi talar om solsken eller regnet som vräker ner. Det gäller för en viss tid och en viss plats. Det kan vara olika väder i Uppsala och Enköping, men det innebär inte alls att Uppsala och Enköping har olika klimat.

Klimat å andra sidan kan kort sägas avse väderförhållanden under en längre tid. (Och då pratar vi inte om månader utan snarare om decennier och sekler.) Det handlar om statistiska mått som medeltemperaturer och medelnederbörd och standardavvikelser från dessa olika medelvärden. Klimatet ändras inte av en ovanligt varm decembermånad, men många varma decembermånader i följd kan möjligen indikera en klimatförändring. Och eventuella klimatförändringar kan antingen vara "naturliga" (dvs inte orsakade av människan) eller antropogena.

Och så är alltså Erixons fråga felställd. "Utan riktiga fakta kan man påstå vad som helst" eller hur var det nu de sa i SLU:s reklamkampanj...

Lästips: Vetenskap, journalistik och underdogs

Efersom jag för tillfället har lite ont om tid att skriva vettiga inlägg här, så kommer istället ett lästips. Följande artikel (på engelska) om vad dålig vetenskapsjournalistik kan leda till när den kombineras med myten om extrent konservativt och omotiverat svårövertygat vetenskapssamhälle är absolut läsvärd. Rekommenderas särskilt för alla s.k. oberoende forskare som inte förstår varför deras "forskning" inte tas på allvar.

Läs här: Bad Science Journalism and the Myth of the Oppressed Underdog.

"Expelled: No intelligence allowed"

"Expelled: No intelligence allowed". Det är titeln på en så kallad dokumentär som ska ha premiär här i USA någon gång i april. Bakom filmen står Ben Stein, bland annat känd för att han var talskrivare åt presidenterna Nixon och Ford. Nu för tiden dock mest känd som författare/skådespelare och programledare. Produktionen är ännu ett i raden av kreationisternas och intelligent design-anhängarnas försök att svärta ner evolutionsteorin, och lyfta fram intelligent design.

Stein använder denna sin s.k. dokumentär till att ställa som han själv menar obekväma frågor om människans ursprung, om hur öppet vetenskapssamhället egentligen är och han driver förstås tesen att man måste få testa hypotesen "intelligent design" vetenskapligt. (Mig veterligen är det få människor som vill förbjuda dylik forskning, att vi däremot är många som inte tror att det är en särskilt god forskningsidé är en annan sak.) I nyhetsreleaser om filmen, och i ett par av filmens trailers hävdar han också att en stor mängd forskare (hundratals) inte vågar tala om att de tror på "teorin" intelligent design, eftersom de då kommer att förlora jobbet, nekas tenure eller inte få publicera sig i högt rankade vetenskapliga tidskrifter.

Och det här är ju intressant, för Stein har en poäng i att det inte alltid är så lätt att befinna sig utanför det rådande paradigmet i ett forskningsfält. Och det tar onekligen ett tag för revolutionerande idéer att få fäste. Men, han missar en viktig sak. Forskare i allmänhet låter sig nämligen övertygas av vetenskapliga bevis. Alltså, inte av argument, utan av bevis.

Det kanske tar lång tid att omkullkasta ett paradigm, men om de vetenskapliga bevisen är tillräckligt starka så kommer det att ske förr eller senare. För så fungerar vetenskapen. Och personligen tror jag att det är just brist på bevis snarare än rädsla för att bli av med jobbet som hindrar "hundratals" forskare från att medverka i filmen. Jag menar, när träffade ni senast en forskare som drog sig för att diskutera det han eller hon tycker sig ha överväldigande bevis för med sina meningsmotståndare?

Yttrandefrihet är alltså den nya ingången för att vinna ID-anhängare. Det finns dock några problem med den vinklingen. Till exempel att det är otroligt ovanligt att evolutionsanhängarna vill hindra kreationisterna från att ge uttryck för sina åsikter. (Att ID inte jämställs med evolutionsläran i biologiundervisningen har ingenting med brist på yttrandefrihet att göra, det har att göra med att vilken sorts kunskap skolan ska lära ut, även om detta verkar vara svårt att ta till sig i vissa kretsar. Man får dessutom anta att de som vill undervisa om ID på biologilektioner också vill inkorporera alkemi i kemiundervisningen och lägga lika stor vikt vid David Irving och andra historierevionister som vid mainstream-historieböcker.)

Ben Stein har förresten fått pris för filmen. Och även om Stein försöker låtsas som om det bara handlar om att ställa obekväma frågor, och diskutera bristen på (yttrande)frihet i vetenskapssamhället, så är pressreleasen om priset desto tydligare med vad det egentligen handlar om:

Titeln lyder: “Ben Stein Wins Money from Intelligent Design Community.” Priset han ska få, "the Phillip E. Johnson Award for Liberty and Truth" delas ut av Biola University som inte är vilket universitet som helst."Biblically centered education" och "Impacting the world for the Lord Jesus Christ" möts man av på deras hemsida. Och eftersom utmärkelsen är döpt efter den mycket välkända kreationisten Phillip E. Johnson så behöver man liksom inte tvivla på vilken sorts sanning som åsyftas.

För övrigt blir yttrandefrihetsvinklingen extra humoristisk av att filmproducenterna till förhandsvisningana i första hand bjudit in journalister från kristna medier, och att man försökt tvinga andra journalister som kommit dit att underteckna ett avtal som hindrar dem från att berätta om vad filmen innehåller. Och på presskonferenserna har man inte tillåtit vilka frågeställningar som helst. Konsekvens någon?

Det hela blir inte heller bättre av att "guilt by association" är ett grepp som används flitigt - vetenskap är darwinism som är ateism som är liktydigt med Hitler och Stalin, om man ska tro de journalister som sett filmen. (Själv har jag tittat på de trailers som finns på filmens hemsida, och Hitler förekommer i alla fall där).

Så vad ska man då säga om det hela? Tja, kanske som bloggaren på Scientific American Observations: "What can only be hoped is that a trenchant critical response by journalistic and science publishing institutions (and, of course, the blogging community)--will suffice so that Ben Stein never gets funding to make an Expelled II. Please download the recent National Academy of Sciences report “Science, Evolution and Creationism” to get the straight story."

Här och här kan man förresten läsa vad de tycker som sett mer av filmen än undertecknad. Dock ska jag försöka se den när den väl har premiär, det kan nog bli intressant.

Doktorander debatterar resursutredningen

Företrädare för tre doktorandorganisationer i Sverige har skrivit en debattartikel om resursutredningen i Vetenskapsrådets nättidning tentakel. Anton Forsberg, Rickard Lingström och Mattias Wiggberg skriver bl a att det är mycket bra att kostnaden för forskarutbildningen klargörs genom den föreslagna per capita-ersättningen per doktorand. De är något mer tveksamma till förslaget att högskolor ska kunna få examensrätt i forskarutbildningen för smalare ämnesområden istället för som nu i hela vetenskapsområden. De skriver att det i grunden är något positivt som kan leda till ökad kvalitet i forskarutbildningen men de är oroliga för att ojämlikheter mellan vetenskapsområden och lärosäten skulle kunna öka.

Färre universitet- nordisk trend

Diskussionen i Sverige om att man borde ha färre universitet är en del av en nordisk trend just nu. En norsk utredning föreslår en minskning från dagens 38 till 8-10 lärosäten i Norge. Rektor Agneta Bladh som är en av ledamöterna i utredningen skrev om det på Brännpunkt i Svd i förra veckan. Mer om utredningen kan man läsa här. Tidigare har Danmark gjort slag i saken och slagit samman många av sina högskolor och universitet.

Den norska utredningen föreslår inte bara sammanslagningar av lärosäten utan också tex att all forskarutbildning ska ske i forskarskolor. Det tror jag är en väldigt bra idé. Det skulle leda till att fler doktorander fick inspiration och känsla av att finnas i ett sammanhang. 

I en artikel i NY Times skriver John Tierney om klimatdebatten och skillnaden mellan ekonomer och ekologer. Det är en artikel om Björn Lomborg och hans nya bok. Jag tänkte inte kommentera det alls, men istället ta upp en sak som man stötte på i den långa kommentarslistan, och som är ett argument man ofta hör; hur den vetenskapliga konsensusen gång på gång kastats över ända och att man därför inte behöver bry sig om enigheten bland klimatforskarna idag. Exempel som tas upp är t ex:

- The “Germ Theory of Disease” - wasn’t this soundly ridiculed in its day?
- Jet/Rocket Propulsion - “violated conservation of momentum”
-”All that is left to do in physics is to add decimal places to known constants” - heh, until the nuclear age came upon us
- Phlogiston theory
- Plate tectonics
- Heavier-than-air flight. Not only was the concept ridiculed (and “proven” impossible), but actual demonstrations were discounted by Scientific American.
- Geocentrism.
- Kelvin vs. Darwin (Physics vs. Paleobiology) debate on Evolution.

Många av exemplen är rena felaktigheter (raketmotorn, flygetyg tyngre än luft) där det aldrig funnits något ”konsensus” bland forskare. Att fåglar är tyngre än luft och att de kan flyga torde väl ha varit känt sedan urtiden. Andra exempel bygger helt enkelt på okunskap om hur vetenskapen fungerar. För vetenskapen har alltid fel! Det är aldrig så att en teori är komplett, med full förståelse. Med nya mätningar och experiment kommer nya insikter. Den gamla teorin ersätts av en ny, som inte heller den är komplett. Det är på det sättet som vetenskapen går framåt, inte genom att sopa nya teorier under mattan.

När det gäller det sista exemplet bygger det på att William Thompson (senare Lord Kelvin) beräknade jordens ålder, baserat på hur fort en klump flytande sten skulle kylas av till dagens temperatur, till mellan 24 och 400 miljoner år. Detta var dock inte gammalt nog vare sig för Darwin eller samtida geologer.Men det är naturligtvis inte så att fysiker i allmänhet ansåg att alla andra teorier måste vara fel på grund av Kelvins beräkningar. Snarare insåg man att något måste vara fel med beräkningarna, man visste bara inte vad. Kelvin själv argumenterade länge för en ”ung jord”*, ända tills radioaktiviteten upptäcktes som en ”ny” energikälla som bromsar klotets avkylning.

Det tredje exemplet (jag vet inte var citatet skall vara taget från) verkar implicera att alla var glada och nöjda med den klassiska fysiken innan kvantåldern. Det är en helt felaktig inställning. Fysiken kämpade med stora motsägelser under den senare hälften av 1800-talet och kvantteorin kom i början av 1900-talet som en förlösning.

”De har ju haft fel så många gånger förr” är ett argument som kan vara svårt att se igenom, för på sätt och vis är det sant även om det är ett både felaktigt och ohederligt argument.

*Vilket dock inte skall förväxlas med de kristenfundamentalistiska ung-jord-teorierna som ger en ålder på under 10000 år.

Andra bloggar om: Vetenskap

Färre universitet för högre kvalitet?

Den nya universitetskanslern, Anders Flodström, har i en TT-intervju flaggat för att Sverige i framtiden bör ha färre universitet än idag. Han sätter antalet till fem och specificierar med att föreslå att de ska ligga i "Södra Sverige, Västsverige, Linköping/Norrköping, Stockholm/Mälardalen och Norrland". Idag finns enligt Högskoleverket 14 statliga universitet. Totalt i Sverige finns det idag 61 läroanstalter (universitet, högskolor och enskilda utbildningsanordnare) som erbjuder högre utbildning och som bedriver forskning.

Bakgrunden till Flodströms utspel är att svenska universitet och forskare bättre ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Det kräver helt enkelt fler spjutspetsar och universitetskanslerns slutsats blir då att det nuvarande antalet universitet är för stort och bör minska väsentligt. Så kan resurser fokuseras och så kan man undvika att kraft läggs på konkurrens mellan lärosäten inom landet. Själv exemplifierar Flodström med gränsytan mellan KI och KTH, och säger rakt av att KTH och KI vore starkare tillsammans, med en och samma ledning, än var för sig.

Så är då färre (och därmed sannolikt också större) universitet en bra idé? Ja, jag tror det. Svensk utbildnings- och forskningspolitik har alltför länge varit en del av regional-, arbetsmarknads- och näringspolitiken. En högskola mot ett nedlagt regemente, ett universitet mot en företagsnedläggning, liksom. Och det håller förstås inte om ambitionen är att bedriva en förstklassig forskning och högre utbildning - då måste andra överväganden dominera helhetsbilden. (Jo, den stora utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige under 1990-talet har förvisso varit bra på många sätt, men när man börjar tala om mål om att 50% av en årskull ska bedriva högskolestudier har man tänkt fel. På samma sätt som man tänker fel när man på ett mantraliknande sätt hävdar att Sverige behöver utbilda fler naturvetare.)

Om det är just fem universitet som Sverige behöver, och om de ska placeras just så som Flodström föreslår tror jag kan komma att diskuteras, mycket, och det är alldeles utmärkt! Det behövs nämligen en väsentligt mycket bredare debatt om forskningens (och forskarnas) villkor. En debatt som tar sin utgångspunkt i vad man (forskare, politiker, medborgare) vill uppnå med svensk forskning och högre utbildning, och inte i åtgärder som ska minska ungdomsarbetslösheten. Och utifrån det kan man sen försöka åstadkomma en optimal organisation. Då kanske vi rent av skulle få en forskningspolitik värd nämnet!?! I sanningens namn ska det också sägas att om Sverige verkligen ska hävda sig internationellt så krävs det mer än omorganisation av strukturen, forskningsresurserna kan inte fortsätta att stagnera, för då kan vi organisera om hur många gånger som helst utan att det ger nämnvärd effekt.

Anders Flodström var på många sätt kontroversiell som rektor på KTH. Mycket talar för att han kommer att vara det som universitetskansler också. Och det är bra. För svensk forsknings- och utbildningspolitik behöver en mer högljudd debatt, med fler deltagare, än som är fallet i nuläget. Inte minst för att förslag som upprör ofta kan leda till ökad reflektion, och i sin tur bättre förslag. Så vågar man önska att Flodström också kunde säga är att de gamla universiteten inte på något sätt kan tro att de kan slappna av, och vila på gamla meriter? Kvalitet har inte med åldern på universitetshuset att göra, även om man ibland tycks tro det både i Lund och Uppsala. Det kan vara värt att tänka på.

I samma intervju säger förresten Flodström också att han tycker att rankinglistor över lärosätena är en bra idé, eftersom studenterna behöver en bättre konsumentupplysning. Ja, det vore inte en sekund för sent. En student gör en stor investering i sin utbildning och det är dessvärre inte alltid studenterna får så mycket som man skulle kunna önska. Se bara på de felaktigt marknadsförda civilekonomutbildningarna, som plötsligt inte längre var civilekonomutbildningar.

Att uttala sig som forskare

I veckans Nature finns en nyhetsartikel¹ om Nobelpristagare som skriver på petitioner om olika saker. Artikeln handlar om vad en Nobelpristagare bör läna sitt namn åt och hur de väljer vad de skall skriva på. Det är en frågeställning som är intressant också för den här bloggen. Inte för att den kryllar av Nobelpristagare, men i det vidare perspektivet om vad en forskare skall uttala sig om.

I min privata blogg skriver jag om allt som jag finner intressant. Jag uttalar mig gärna om politik, kultur och annat där jag näpperligen kan göra anspråk på någon expertis. Jag gör det i egenskap av privatperson och jag hävdar aldrig att mitt ord som forskare skulle väga tyngre än någon annans. Frågan blir mer delikat när forskare uttalar sig i frågor i egenskap av forskare trots att frågan ligger utom deras expertis. Man kan fråga sig varför en professor i literaturvetenskap (ett exempel taget ur luften) skulle ha större tyngd i frågan om kärnkraftens vara eller icke vara än en lekmans. Å andra sidan har en person som är skolad i vetenskapligt tänkade kanske större erfarenhet i att analysera frågor ur en vetenskaplig synvinkel även när det inte ligger inom hennes direkta forskningsområde.

Tanken med den här bloggen är skribenterna i egenskap av forskare skall skriva om saker där vi just som forskare kan tänkas ha bättre insikt än åtminståne den breda allmänheten. Det är en uppgift med visst ansvar, där det gäller att tala om när man vet och när man spekulerar fritt, framförallt när vi kommenterar saker som utbildningspolitik och liknande frågor där svaret ofta ligger i betraktarens öga.

Slutligen vill jag bara säga att naturligtvis skall inte forskare avhålla sig från att uttala sig även i den allmänna debatten. Man bör dock vara försiktig med att väga in sin forskaraktoritet när den inte är relevant, och samtidigt vara medveten om att det inte helt går att separera rollerna. Balansen kan vara svår att finna, och det blir svårare ju högre upp i den akademiska hierarkin man kommit. Ingen bryr sig om vad en liten doktorand på forskningens fabriksgolv säger medan en professor har en helt annan tyngd och ett Nobelpris garanterar uppmärksamhet.

¹ ”Signing on”, Nature 447, 374-375, och ”Nobels in dubious causes” Ibid., 354.

Andra bloggar om: Vetenskap.