Lästips: Female Science Professor

Nyligen började jag, efter en rekommendation, läsa bloggen "Female Science Professor". Och jag vill gärna föra den rekommendationen vidare.

Bloggaren, FSP, bloggar anonymt, om livet som (kvinnlig) professor på ett (forsknings)universitet i USA. Ibland handlar det specifikt om kvinnors villkor inom forskningen, men oftast om hur forskningens villkor ser ut i största allmänhet. Visserligen i en amerikansk kontext, men det är tillräckligt allmängiltigt för att vara intressant också för den som är verksam någon annanstans. Uppdateringsfrekvensen är imponerande - oftast ett inlägg om dagen, måndag till fredag. Extra intressant blir det för att FSP inte drar sig för att provocera, och att många läsare använder kommentarsfunktionen gör inte heller saken sämre.

Några av veckans poster så här långt är titulerade "Out of pocket" om forskare som finansierar delar av sin forskning och kringverksamhet ur egen ficka) och "No man's land" om sådant man onekligen behöver för att kunna bedriva forskning, som tex skrivare och kopiator, men som inte täcks av forskningsanslagen.

Voyager och solvinden

I förra veckans Nature publicerades samtidigt sex stycken artiklar om solvindens yttre delar. Närmare bestämt om termineringschocken. Anledningen till denna artikelanstormning kommer vi till nedan, men först en kortkort introduktion till solsystemets geografi. Solvinden är en ström av laddade partiklar som ständigt strömmar ut från solen. Solvinden består till största delen av elektroner och protoner som skickas ut med en hastighet av ungefär 400 km/s. Den här plasmavinden blåser upp en bubbla i det interstellära mediet, som är den mycket tunna gas som finns mellan stjärnorna. Den här bubblan kallas för heliosfären. Inne i heliosfären rör sig partiklarna från solvinden ganska obehindrat, men vid det som kallas termineringschocken träffar de på det interstellära mediet och bromsas kraftigt. De når där subsonisk hastighet (dvs de rör sig långsammare än vågutbredningshastigheten i mediet). Detta sker ganska abrupt, men solvinden fortsätter att dominera rymden ytterligare en bit ut, till heliopausen. Där utanför är det det interstellära mediet som dominerar. Exakt vad de här fronterna ligger beror på solvindens styrka och lokala magnetfält och mycket annat.

Den första direktkontakten med termineringschocken fick vi för fyra år sedan när Voyager I passerade genom den på 94 AU avstånd från solen (1 AU = medelavståndet mellan solen och jorden ≈ 150 miljoner km). För ett år sedan anlände även Voyager II till chocken 84 AU från solen. Voyager II lyckade med konststycket att passera den mycket dynamiska chockfronten, som rör sig ut och in, minst fem gånger varav tre under tiden när instrumenten var igång. Med sin ännu fungerande plasmaanalysator har den skickat tillbaka ovärderlig data om hur solen påverkar sin omgivning. Man vet nu att chockfronten inte är symmetrisk utan "intryckt" på ena sidan. Detta kan tänkas bero på ett interstellärt magnetfält. Man har även mätt ett komplicerat samspel mellan solvinden och atomer från det interstellära mediet som joniserats.

Voyagerprogrammet, med de två proberna I och II, måste beskrivas som en makalös succé. Voyager II skickades upp i Augusti och Voyager I i september 1977. Huvudsyftet med proberna var att studera jasjättarna Jupiter och Saturnus, men de har även gjort många mätningar av Uranus och Neptunus och deras månar. Voyager I, som skickades på en snabbare bana än II, är nu det mest avlägsna mänskliga föremålet. Den befinner sig på ett avstånd på drygt 100 AU, eller nästan 15 ljustimmar, och avlägsnar sig frånsolen med en hastighet av 17 km/s.

Proberna får energi från radioisotopsgeneratorer där värmen som bildas när, i det här fallet plutionium, sönderfaller generar elektricitet i ett termoelement. Generatorn förlorar effektivitet när allteftersom bränslet förbrukas och för att behålla någon funktion hos Voyager-probern stängs instrumenten ner, ett efter ett tills bara de viktigaste är kvar. Man hoppas på att proberna skall kunna fortsätta sända data fram till 2025. Förhoppningen är att när de inom tio år eller så passerar heliopausen (som man inte riktigt vet hur långt bort den är) skall de ge den första smaken av det interstellära mediet.

Av alla tusentals fantastiska bilder från Voyager-probernas 0.64 megapixelkameror, som skickas hem med 160 bit/s, av Saturnus ringar, Ios vulkaner, Neptunus mörka fläck och många fler så är det kanske ändå den svaga blå fläcken som står ut.

Andra bloggar om: vetenskap, astronomi, Voyager, rymden, solsystemet, astrofysik.

LHC och de svarta hålen - igen

Möjligheten att den nya partikelacceleratorn på CERN skull kunna förstöra jorden/universum genom att skapa svarta hål, stranglets, vakuumbubblor eller andra exotiska fenomen har diskuterats mer än det förtjänas. Men, CERN skall på inget sätt kunna anklagas för att ta för lätt på riskerna. Man har nu återigen undersökt riskerna och uppdaterat den rapport från 2003 som kom fram till att det inte fanns någon risk för att LHC skall kunna orsaka någon skada på jorden eller universum.

Argumentationen går mestadels på linjen att andra processer i universum ger upphov till partikelkollissioner med mycket högre energier än LHC. Och universum finns fortfarande. Man uppskattar att det i det synliga universum sker 10¹³ fulla livstidscykler för LHC varje sekund och har gjort så i miljarder år. Och universum finns fortfarande kvar. Hela rapporten finns att hämta här.

Så, kan vi sluta prata om de icke-existerande riskerna nu och i stället se fram emot att LHC äntligen börjar närma sig igångsättande? Den 16 juni installerade man den sista biten av strålgången när man band ihop ATLAS-detektorn med acceleratortunneln. Just nu kyler man ringen till arbetstemperaturen 1,9 K och när alla sektorna stabiliserats räknar man med att kunna starta upp strålen i augusti. De första kollissionerna räknar man med ca två månader senare. Därefter följer en tid med kalibering av detektorer och annat innan de första resultaten kan förväntas.

Vi har en spännande tid framför oss, men inte på grund av några svarta hål!

Andra bloggar om: fysik, vetenskap, LHC, CERN.

forskningsfusk

Enligt uppgift ska regeringen i höstens forskningsproposition föreslå att en ny central organisation för att utreda forskningsfusk. Man kan läsa om det på SVTs hemsida och i Upsala Nya Tidning, båda hänvisar till Svenska dagbladet som källa men jag har inte lyckats hitta orginalartikeln på Svenska dagbladet hemsida. Innan man vet mer om förslaget är det svårt att kommentera men grundidén är bra. Idag är det lärosätenas ansvar att utreda misstänkt forskningsfusk på det egna lärosätet. Problemet med detta är att misstankar finns om att lärosäten i vissa fall väljer att låta bli att utreda.

Statistik om doktorander

Här kommer ett tips på ett dokument från Högskoleverket och Statistiska centralbyrån med statistik om doktorander 2007. Det finns tabeller över antaler doktorander, antalet nybörjare och antalet examinerade uppdelade per vetenskapsområde universitet/högskola och kön. I slutet av dokumentet finns mer detaljerade tabeller. Man kan bl a se att antalet doktorander 2007 minskat sju procent jämfört med 2006. Speciellt noterbart är att andelen kvinnor minskat jämfört med perioden 2001-2006. 

1,4 miljarder delas ut till långsiktig finansiering av forskning

Vilka som fick pengar i den andra omgången av Linnéstöd, som innebär att starka forskningsmiljöer får 5-10 miljoner/år under tio år, offentliggjordes igår. Mer information och en lista på de 20 linnemiljöerna finns här. Precis som vid första utdelningen för två år sedan fick Lunds universitet flest ansökningar beviljade. Den stora fördelen med dessa Linnéstöd är att de betalas ut under tio år. I vanliga fall kan forskare i Sverige få anslag för perioder om två eller tre år så Linnéstöden underlättar långsiktig planering. Trots att 5-10 miljoner per år låter mycket så blir det ändå inte så mycket utslaget per forskare eftersom dessa Linnémiljöer oftast är sammansatta av flera forskargrupper (som i sin tur består av flera forskare) som gemensamt gör en ansökan. För att få fram högkvalitativ forskning behöver de ingående forskargrupperna naturligtvis ändå ansöka om andra anslag som ges för kortare perioder. Men dessa 5-10 miljoner under tio år ger ändå en välkommen långsiktig basfinansiering som gör att man  blir lite mindre känslig för kortsiktiga förändringar av annan finansiering.

Mirakelbil

Jag har inte sett något om den i svensk press, men Reuters har släppt en video om hur ett japanskt företag som heter Genepax skall ha presenterat en bil som "drivs av enbart vatten".
Företaget menar att man med hjälp av en "membrane electrode assembly" kan dela upp vatten i syre och väte med hjälp av en "välkänd kemisk reaktion". Vätet nyttjas i en bränslecell för att ge den energi som driver bilen. De enda avgaserna sägs vara vatten.

Men vänta lite nu. Alla med minsta kunskap om kemi eller fysik vet att om man delar upp en molekyl och sedan låter produkterna åter reagera så ger den reaktionen maximalt lika mycket energi som det kostade att bryta isär molekylen. Allt annat skulle strida mot termodynamikens första huvudsats, och man skulle i princip skapat en evighetsmaskin. Förutsägbart nog så är Genepax sidor om själva energiprincipen under konstruktion. På den japanska sidan finns lite info, bl.a. bilden nedan som någon kanske kan förklara.

På wikipedia diskuteras huruvida vätet bildas med hjälp av någon metallhydridprocess, eller liknande, men då skulle det vara detta som i så fall är bränslet som skulle behöva fyllas på eftersom metallhydriden förbrukas i processen. Det skulle också motsäga Genepax påstående att vatten är enda restprodukten.


Jag tror att det är en form av grovt felaktig marknadsföring som uppenbarligen Reuters föll för utan att blinka.

Andra bloggar om: bränsleceller, evighetsmaskin, fysik, vetenskap, elbilar.