Jag tänkte dela med mig av lite tips på filmer om DNA som jag fick på en epostlista för evolutionsbiologer. På den här länken finns 13 filmer om genetiska konflikter och själviskt DNA som nederländska masterstudenter gjort under en kurs. Min favorit är den här
Efersom jag för tillfället har lite ont om tid att skriva vettiga inlägg här, så kommer istället ett lästips. Följande artikel (på engelska) om vad dålig vetenskapsjournalistik kan leda till när den kombineras med myten om extrent konservativt och omotiverat svårövertygat vetenskapssamhälle är absolut läsvärd. Rekommenderas särskilt för alla s.k. oberoende forskare som inte förstår varför deras "forskning" inte tas på allvar.
Läs här: Bad Science Journalism and the Myth of the Oppressed Underdog.
Det utbildas för många naturvetare. Det hävdar i alla fall Högskoleverket i en rapport som presenterades idag och det är inte första gången man drar den slutsatsen.
År 2011 kommer det att utexamineras 1800 naturvetare, medan behovet för nyrekrytering är 1300. Jag har skrivit om det förr och i en tidigare post räknade jag till att det fanns 94 kandidatutbildningsprogram vid 17 lärosäten i naturvetenskap som startade under höstterminen i fjol. De flesta av dom med väldigt få studenter. Universiteten och högskolorna runt om i Sverige skriker efter naturvetarstudenter. Det är fullständig idioti att ha så många naturvetarutbildningar, som nästan allihopa knappt har några studenter, samtidigt som det utbildas fler naturvetare i Sverige än vad som behövs på arbetsmarknaden.
Den mest meningslösa delen av en vetenskaplig artikel är vanligen inledningen. Inte för att en inledning inte behövs, utan för att inledningarna ofta är för långa, för luddiga och inte håller sig till ämnet. Om detta skriver Peter A. Thrower i en ledare i senaste Carbon [1]. En inledning skall vara en kort introduktion som placerar manuskriptet i ett sammanhang. Det skall inte vara en introduktion till ämnesområdet från början till slut med tiotals referenser. Så ser det dock ofta ut. De artiklar som inleds med "ända sedan Iijima upptäckte kolnanorören..." är legio. Trots att påståendet vanligen inte är relevant för artikeln, naturligtvis välkänt för läsarna och felaktigt.
Jag skall inte säga att jag är utan synd, och inser att jag kastar sten i glashus, men jag försöker bättra mig. Om inte annat för att undvika meningslöst arbete, för som Thrower skriver:
Perhaps I could ask those who read this editorial a rhetorical question. When did you last fully read the Introduction to a scientific paper in which you were interested? I suspect the answer would be “months ago” for most of you. In my experience people first read the Abstract, then the Conclusions, and if there is something of real interest they “dig into” the Results and Discussion sections.Och visst är det så!
Den senaste tiden har det uppmärksammats i media att antalet HIV-smittade ökar i Sverige. Därför tänkte jag att det passar bra att uppmärksamma aktuell forskning om HIV. I en nyligen publicerad artikel i PLoS Biology beskrivs att man har hittat en region på kromosom 8 hos människa som påverkar risken att bli infekterad med HIV om man utsätts för smitta. Det vore naturligtvis otänkbart att utsätta människor för smitta i forskningssyfte men här har man kommit på den smarta idén att infektera celler som tagits från individer i 15 stora familjer och sedan odlats för att dela sig till fler celler. Sedan har man mätt hur lätt cellerna infekteras och jämfört med nedärvningen av genetisk variation på 2600 positioner spritt över alla kromosomer. Sedan följdes det upp med att studera fler variabla DNA-positioner runt det identifierade området i obesläktade individer och man kunde då identifiera en enskild position i regionen. En av varianterna vid denna position visade sig även vara associerad med snabbare sjukdomsutveckling i HIV-patienter. En stor styrka med den här studien är att de använt information både från obesläktade individer och nedärvning i familjer. Dessa båda sätt att identifiera gener som påverkar egenskaper har båda sina för- och nackdelar men kompletterar varandra bra. Om man använder båda så är det ett bra sätt att bekräfta sina resultat.
En av de mest ansedda tidskrifterna inom fysik är utan tvekan Physical Review Letters eller PRL som den vanligen omnämns. Det är en av de mest citerade tidskrifterna inom fysikområdet, och en publicering där är garanterad att väcka en del uppmärksamhet.
PRL ges ut av The American Physical Society, och var en avknoppning av Physical Review. I PRL publiceras bara korta artiklar, letters, begränsade till 4 sidor. Ett PRL är därför snarare en kort presentation av de viktigaste resultaten och inte en exposé över metod och likande. Det gör tyvärr att även mycket intressanta papper kan vara mer eller mindre oläsbara för den som inte redan är insatt i forskningsområdet. Men PRL tillhör ändå en av de viktigaste och mest läsvärda tidskrifterna och många är de viktiga upptäckter som först publicerats i PRL.
I år, när man firar 50-årsjubileum så presenterar man varje vecka utvalda milstolpar ur PRLs historia. Man började med letters från 1958 i första numret för året och avser arbeta sig fram mot år 2000 vid årets slut. Artiklarna ges en kort presentation på en egen sida. Bland de papper som lyfts fram hittills finns Peter Higgs ursprungliga papper om det som numera kallas Higgs-partikeln [1]; Glaubers introduktion till kvantoptik (NP2005) [2]; den första halvledarlasern [3] m.fl. Det hela skulle dock blivit mycket bättre om själva artiklarna inte fortfarande var gömda bakom betalväggen! Men det är väl värt att koll in i alla fall.
Ref:
[1] Peter W. Higgs, "Broken Symmetries and the Masses of Gauge Bosons", Phys. Rev. Lett. 13, 508 (1964).
[2] Roy J. Glauber, "Photon Correlations", Phys. Rev. Lett. 10, 84 (1963).
[3] R. N. Hall, G. E. Fenner, J. D. Kingsley, T. J. Soltys, och R. O. Carlson, "Coherent Light Emission from GaAs Junctions", Phys. Rev. Lett. 9, 366 (1962).
Alla som sett en geckoödla släntra obekymrat uppför en glasruta måste ha tyckt att det är fascinerande. Spindelmannen på riktigt liksom. Bakom den imponerande uppvisningen ligger den speciella strukturen på geckons fötter; små lameller (setae) som täcks av ännu mindre hårliknande strukturer (spatula) i nanometerstorlek. Detta ger en stor kontaktyta mellan foten och underlaget, och summan av de svaga van der Waals-krafterna mellan spatulan och underlaget kan hålla upp ödlan.
En annan än mer förunderlig funktion är hur geckofötterna behåller sin fästförmåga. Försök stoppa en bit tejp i sand och sedan tejpa fast den på något... Konsensus lutar åt att det är en effekt liknande den som lotusbladen har, att strukturen, med "pelare" i olika storleksordningar tillsammans med ytans kemiska egenskaper gör den superhydrofobisk. Vatten kan inte fästa vid ytan utan rinner av och tar med sig skräp.
Naturligtvis är försöken att efterlikna geckofötterna med kostgjorda material många (eg [1]) . Sedan länge har det varit känt att skogar av kolnanorör bildar en superhydrofobisk yta*. Nu har den ultraproduktive Pulickel M. Ajayan publicerat en artikel [2] där han använder nanorör växta i ett fyrkantsmönster i storleksordningen ~100µm för att skapa en yta med både mikro- och nanostruktur, liknande geckofötterna. Nanorören fästs vid en plastfilm med lim varefter "klibbigheten" testas genom att kraften mäts när de dras mot en glasskiva.
För att testa rengöring dammade man ner nanorören med kiseldamm. Dammet lossnade lätt från tuberna om de sköljdes med vatten, men ännu bättre om de helt enkelt pressades mot en yta av micaglimmer samtidigt som filmen skakades lite. Dammet fastnade då vid glimmerytan istället. Nanorörsfilmen hade kvar upp till 90% av sin fästförmåga efter dammet skakats loss.
Jag tycker att det är tufft att man nu börjar kunna återskapa några av naturens mest fascinerande material. Extra intressant är det förstås för att jag själv växte exakt likadana nanorörfilmer under min doktorandtid. Jag kom dock aldrig på iden att använda dem som geckosimulator. Den där överföringen till en limyta är en stor del i funktionen, men det nämns bara i förbigående i artikeln.
Sedan undrar man ju naturligtvis vad materialet kommer att användas till så snart det går att masstillverka "geckoskinn". Förslag någon...
Referenser:
[1] H. Lee et al., "A reversible wet/dry adhesive inspired by mussels and geckos", Nature 448, 338 (2007).
[2] S. Sethi et al., "Gecko-Inspired Carbon Nanotube-Based Self-Cleaning Adhesives" Nano Lett., accepterad och publicerad på nätet.
*Något som jag har problem med i dagsläget.
