Bilköer igen.

Som en uppföljning till Marias post om bilköer har ett japanskt forskarlag publicerat [1] ett storskaligt experiment som tydligt visar hur köerna uppkommer och rör sig bakåt. Just som de gör i verkligheten. En video av experimentet ligger på YouTube.

Diagrammet nedan visar tydligt hur bilarna, varje linje ger positionen hos en bil, först lyckas hålla avståndet bra, men plötsligt kommer för nära varandra (se pilen) vilket tvingar en bil att bromsa, varvid trafikstockningen är ett faktum. Kön rör sig sedan bakåt med en hastighet av ungefär 20 km/h och drabbar alltså förare långt bakom den bromsande syndaren.Forskarna var listiga att använda en cirkulär bana för att på så vis få periodiska randvillkor som simulerar ett mycket större system. Det som är verkligt förvånande är egentligen att ett så till synes enkelt experiment inte utförts tidigare.

[1] Y. Sugiyama et al., "Traffic jams without bottlenecks—experimental evidence for the physical mechanism of the formation of a jam",New J. Phys. 10, 033001, 2008. Open access.

Andra bloggar om: Vetenskap, bilköer, fysik, experiment.

Ännu en utredning

Idag, onsdag den 19 mars lämnas ännu ett betänkande till Lars Leijonborg. Den här gången handlar det om "utvärdering av myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering", vilket i klartext betyder att det rör Vetenskapsrådet, Vinnova, Formas och Fas. Och det låter ju onekligen inte jättespännande, men konsekvenserna av det kan bli stora.

För på DN debatt (vilket är den enda källan till information som jag kunnat hitta ännu så länge) skriver den särskilda utredaren Madelene Sandström att hon vill slå samman dem alla till en enda myndighet, forsknings- och innovationsmyndigheten. Under denna ska det finnas fyra "forskarstyrda forskningsråd" inriktade mot 1) teknik och natur, 2) hälsa och medicin, 3) klimat, miljö och jordbruk samt 4) samhälle och kultur.
Dessa forskarstyrda forskningsråd ska samla alla finansieringsformerför stöd till grundforskning, behovsmotiverad forskning och innovationsbefrämjande finansiering. Utredningen kritiserar det faktum att dessa olika typer av stöd varit skilda åt tidgare.

Det är svårt att riktigt ta ställning till förslaget innan hela betänkandet är presenterat. Spontant kan jag känna mig tveksam till en del saker jag läser i artikeln, men det saknas fortfarande mycket information. Men förhoppningsvis dyker betänkandet upp på utbildningsdepartementets webbplats med tiden.

Väder och klimat

Det föll visst lite snö över Västsverige häromdagen. Snö som meteorologerna inte hade förutspått, om jag förstått saken rätt.

Detta faktum har nu fått delar av bloggosfären att gå i taket. Dick Erixon frågar sig retoriskt: "Om meteorologerna inte kan förutse väder ett dygn framåt, hur kan de då se 50 år framåt?" Och det kan ju vid första påseende tyckas vara en relevant fråga, men likväl är den felställd.

Det handlar nämligen inte om att förutspå väder 50 år framåt i tiden, det handlar om att säga något om klimatet 50 år framåt i tiden. Och det är skillnad. För väder och klimat är nu inte samma sak.

Väder är det som vi oftast menar när vi talar om solsken eller regnet som vräker ner. Det gäller för en viss tid och en viss plats. Det kan vara olika väder i Uppsala och Enköping, men det innebär inte alls att Uppsala och Enköping har olika klimat.

Klimat å andra sidan kan kort sägas avse väderförhållanden under en längre tid. (Och då pratar vi inte om månader utan snarare om decennier och sekler.) Det handlar om statistiska mått som medeltemperaturer och medelnederbörd och standardavvikelser från dessa olika medelvärden. Klimatet ändras inte av en ovanligt varm decembermånad, men många varma decembermånader i följd kan möjligen indikera en klimatförändring. Och eventuella klimatförändringar kan antingen vara "naturliga" (dvs inte orsakade av människan) eller antropogena.

Och så är alltså Erixons fråga felställd. "Utan riktiga fakta kan man påstå vad som helst" eller hur var det nu de sa i SLU:s reklamkampanj...

Genetik på YouTube

Jag tänkte dela med mig av lite tips på filmer om DNA som jag fick på en epostlista för evolutionsbiologer. På den här länken finns 13 filmer om genetiska konflikter och själviskt DNA som nederländska masterstudenter gjort under en kurs. Min favorit är den här

Lästips: Vetenskap, journalistik och underdogs

Efersom jag för tillfället har lite ont om tid att skriva vettiga inlägg här, så kommer istället ett lästips. Följande artikel (på engelska) om vad dålig vetenskapsjournalistik kan leda till när den kombineras med myten om extrent konservativt och omotiverat svårövertygat vetenskapssamhälle är absolut läsvärd. Rekommenderas särskilt för alla s.k. oberoende forskare som inte förstår varför deras "forskning" inte tas på allvar.

Läs här: Bad Science Journalism and the Myth of the Oppressed Underdog.

För många utbildade naturvetare (igen)

Det utbildas för många naturvetare. Det hävdar i alla fall Högskoleverket i en rapport som presenterades idag och det är inte första gången man drar den slutsatsen.

År 2011 kommer det att utexamineras 1800 naturvetare, medan behovet för nyrekrytering är 1300. Jag har skrivit om det förr och i en tidigare post räknade jag till att det fanns 94 kandidatutbildningsprogram vid 17 lärosäten i naturvetenskap som startade under höstterminen i fjol. De flesta av dom med väldigt få studenter. Universiteten och högskolorna runt om i Sverige skriker efter naturvetarstudenter. Det är fullständig idioti att ha så många naturvetarutbildningar, som nästan allihopa knappt har några studenter, samtidigt som det utbildas fler naturvetare i Sverige än vad som behövs på arbetsmarknaden.

Hopplösa introduktioner

Den mest meningslösa delen av en vetenskaplig artikel är vanligen inledningen. Inte för att en inledning inte behövs, utan för att inledningarna ofta är för långa, för luddiga och inte håller sig till ämnet. Om detta skriver Peter A. Thrower i en ledare i senaste Carbon [1]. En inledning skall vara en kort introduktion som placerar manuskriptet i ett sammanhang. Det skall inte vara en introduktion till ämnesområdet från början till slut med tiotals referenser. Så ser det dock ofta ut. De artiklar som inleds med "ända sedan Iijima upptäckte kolnanorören..." är legio. Trots att påståendet vanligen inte är relevant för artikeln, naturligtvis välkänt för läsarna och felaktigt.

Jag skall inte säga att jag är utan synd, och inser att jag kastar sten i glashus, men jag försöker bättra mig. Om inte annat för att undvika meningslöst arbete, för som Thrower skriver:

Perhaps I could ask those who read this editorial a rhetorical question. When did you last fully read the Introduction to a scientific paper in which you were interested? I suspect the answer would be “months ago” for most of you. In my experience people first read the Abstract, then the Conclusions, and if there is something of real interest they “dig into” the Results and Discussion sections.

Och visst är det så!

[1] Peter A. Thrower, "Writing a scientific paper: II. Introduction and references", Carbon 46, 183 (2008).